Jag är lite splittrad här, för livet fortsätter i båda familjerna när barnet är hos den andra föräldern, särskilt om det är andra barn med i ekvationen. Samtidigt så är det extremt viktigt att känna sig inbjuden och inkluderad i familjen.
Jag tycker att man ser till att barnet får en chans att komma med på semestrar och stora händelser, så gott det går. Mindre grejer, som biobesök, badhuset, mindre firanden, osv, får de som är närvarande vara med på, och man ser så klart till att spara absoluta favoriter till när barnet kan vara med.
Om man, som pappan i det här fallet, redan har en lite komplicerad och ansträng relation till barnet, så får man ju jobba extra hårt på att läka den och få kontakten att fungera igen. Jag förstår inte riktigt från trådstarten vem det är som sa "antingen är man familj eller så är man det inte", men skulle det råka vara pappan som klämde ur sig den grodan så bör han be om ursäkt.