Ett vuxet barn som aldrig hör av sig

Tack. 
Jag vill vara delaktig i hans liv men inte tränga mig på. 

Ja det är ju det jag frågar vad som finns utöver det - varför vill du ha kontakt med honom? Men det kanske du inte vet själv heller. Det är du som behöver hjälp och startat en tråd om vad du behöver hjälp med, inte jag.

Du har fel, det finns de som väljer bort kontakt med personer som de är nära släkt med.

Varför jag vill ha kontakt med honom?
För att höra att han mår bra.
Att studierna fungerar. 
Vad som händer i hans liv. 
Berätta om något som hänt här hemma.
Just nu veta om det är något han önskar till jul. 
Hur han tänkt sig julen för att själv kunna planera. 
Bland annat. 

Fortfarande, varför är du intresserad? Han bryr sig ju inte om dig? Vad har han och eran relation som gör att du bryr dig? Enbart att han är ditt barn säger inget annat än att ni råkar vara släkt.

Tack för tankeväckande frågor. Jag tar dem med mig. 
Ha en fin kväll. 

Jag tycker du ska göra som du var inne på ovan i tråden. Vänta ut honom.
Det är liksom inget annat att göra, även om det såklart skaver i dig. Men försök att se det som att det bara är ennu en fas i ett barns liv, kanske rent av en försenad pubertet, då frigörelsen ofta kommer senare eftersom barn ofta är mer självständiga i dag.
Kanske kan det vara bra att tänka på tonfall i saker du säger, när ni väl pratar. Det som låter som omtanke kan lätt låta som förmaningar och förväntningar. 

Kan någon annan prata med honom? Kanske pappan? Fråga vad som pågår, varför han inte hör av sig, varför han inte ens svarar när du ringer. Och kanske förklara att han gör dig ledsen med sitt beteende, att det sårar dig och får dig att känna dig bortvald. Och uppmana honom att istället ha ett ärligt samtal om det är så att han känner sig kvävd av dig. Då kan ni kanske komma överens om hur ni ska göra, vad ni förväntar er av varandra. 

Det är kanske det han hänger upp sig på. Att du tidigare brytt dig för mycket och att han nu faktiskt vill slippa det. Att han inte svarar är väl en hint om att han inte vill ha så tät kontakt längre . Han är vuxen och förväntar sig bli behandlad som vuxen. 

Han är ditt barn ja men i första hand en vuxen . Behandla honom så. 

Min yngsta son är 16 och bor på internat 130 mil bort . Vi står varandra nära men vi hörs max en gång i veckan.  För att...Jag skulle aldrig ringa i tid och otid och undra om han ätit, tvättat eller så. Jag litar på honom och vet att han kan sånt och jag vet att han skulle skulle ringa mig om han behöver hjälp, få en åsikt eller annat. Han litar på mig och jag litar på honom. Det är anledningen till att vi är nära . Jag lägger mig inte i det jag vet att han kan och gengäld blir jag belönad med förtroende om hans innersta tankar.

Det vanliga är att förälder och barn (oavsett blodsband) knyter an till varandra och älskar varandra. Och det är inget som bara försvinner för att barnet blir vuxet.

TS kan inte bara sluta att älska sin son. Och det mest sannolika är att han också fortfarande älskar henne, även om han kanske behöver lite space ett tag.

Han har precis flyttat hemifrån, då är man i en fas när man kan behöva lite space.
Jag tycker sms många gånger är bättre än telefonsamtal, eftersom de kan besvaras när man får tid och lust.
Frestas dock inte att bombardera med "varför svarar du inte?". Vänta till han svarar.
Skicka något med posten, ett vackert vykort eller en liten godis. 
Visa att du är intresserad och finns där men låt honom vara med och bestämma hur ofta. 
Belasta honom inte med dina känslor, om att du blir ledsen och sårad. Det kan uppfattas som skuldbeläggande. 

Har ni haft bra kontakt tidigare? Eller har det varit konflikter mellan er? Tänk på att en förälder alltid är den auktoritära. Oavsett vad du känner så är du den som har övertaget psykologiskt. Jag hade en väldigt auktoritär förälder som hela tiden försökte få bra kontakt men det liksom föll platt. Det blev lite en kamp för mig att slå mig fri och bli självständig. Ni kanske är väldigt olika varandra. Det betyder självklart inte att han inte älskar dig, han behöver hitta sin väg i sitt liv helt enkelt. Det är väl bra att han hör av sig till sin pappa i alla fall. Då vet du ju ändå att han mår bra.

Likadant , vår son är 26 och bor i samma stad 
han hör typ aldrig av sig och bor 3km ifrån 
brukar ringa eller skriva nåt 1 gg i veckan för att ha nån kontakt 

jag brukar tänka ? är han nöjd och glad då är jag det med?

Fråga dig vad som gått fel. Unga vuxna brukar ha kontakt med sina föräldrar.

Varför "ska" du vara delaktig i hans liv? Allt du skriver handlar ju om dig och dina behov Han har uppenbarligen inget behov av att prata med dig "någon gång i veckan" för att få höra vad som händer hemma.

Jag var din son. Jag flyttade nästan 100 mil bort i samma ålder. Jag hade blivit vansinnig om min mamma inte fattade vinken när jag inte hörde av mig och istället försökt kontakta mig flera gånger i veckan. Snacka om att tränga sig på.

Du har redan skrivit rätt svar i din TS. Du ska backa och vänta på kontakt.

Så småningom kommer det säkert att bli en ny sorts kontakt mellan er om allt fungerar som det ska. En kontakt mellan två vuxna istället för en kontakt mellan mamma och hennes pojke.

Majoriteten av alla föräldrar älskar sitt barn. 

Förstår du inte det själv?