Hur mycket träning är Normalt / Bra för en 10-åring?

Rent generellt låter det väldigt mycket men mår sonen bra och tycker att det är roligt, har motivation och hinner med skolan och återhämtning så gör det ju ingen skada.
Min dotter hade också fullspäckat idrottsschema med matcher varje helg och kände bara stress med att hinna med skolan också och sade till slut att hon inte vill elitsatsa, att hon har andra mål som att göra så bra som möjligt i skolan där hon satsade högt.
Så till sist gick det inte att få ihop alla bitarna och hon slutade med idrotten. 

Idag gymmar hon flera dagar i veckan och kan bestämma själv när det funkar bäst parallellt med skolan. 

Som sagt, vad vill din son? 

Låter extremt med fyra ggr i veckan för en tioåring. Är tränarna vettiga eller är det elithetsande pappor som vill kompensera för egen utebliven proffskarriär? I den åldern har vi två ggr i veckan i fotboll på vår yngsta.

Syrrans yngsta hade extremt många träningar och ofta två per dag. Det slutade med anorexi och inga träningar alls och ett missat år i skolan. 

En pappa som tror att barnet ska bli nästa Zlatan är en stor röd flagga.

Stackars barn. 

Väldigt mycket träning kan naturligtvis leda till skador, speciellt hos personer/barn som håller på med allt möjligt och där vuxna inte ens tänker tanken. 

Men man kan inte per automatik tro att det är negativt, för många som tränar väldigt hårt mår faktiskt bra av det. 

Det jag tycker mig se med folk som fått men av idrott, så handlar det inte om de vanliga träningsveckorna, utan om att inte vilja vila vid skador och sjukdom.

Så var alert och sätt ned foten för olämplig träning.

Vad är det för konstig fotbollsklubb som har så mycket träningar? Mina barn har börjat med fyra träningar i veckan som 15-åringar i fotbollen?

du har ju ett ansvar som förälder för att det finns fritid också. För läxor, återhämtning, kompisar, spontanitet osv. 

Att det skulle skada kroppen tror jag knappast. Så länge han äter som man ska och liknade. Väldigt bra att ha friidrott oxå så det inte bara blir ben som får muskler. 

Psykiskt kan det såklart ta skada men här får du undersöka själv. Vad tycker han själv? Är det jobbigt eller kul? Men lyssna inte bara på vad han säger utan även hans beteende. Blir han på dåligt humör när han tränar 2gånger per dag? Ser du att han är utmattad och inte orkar annat?

Sen gäller det ju oxå att livet är balanserat. Hinns läxor med? Är han extrovert är det viktigt att han hinner med kompisar utanför träning oxå. Annars kan han vid framtida skador bli väldigt isolerad om han associerar sport med umgänge och inte riktigt har erfarenhet att umgås mycket utanför sport och skola.

Jag tycker personligen att det är för mycket.

Min son har nu fyra träningstillfällen i veckan plus matcher mm (han är 13) och det har blivit för mycket att kombinera med en annan sport han också utövade. 

Tyvärr är fotbollslag så fanatiska idag att det ska storsatsas från späd ålder för att tränarna lider av en grandios självbild.  

Även om man blir professionell fotbollsspelare så är karriären kanske 10-15 år lång på sin höjd om man har tur att inte bli skadad. Glöm inte att ditt barn också ska prestera bättre än de övriga ca 500000 barnen i Sverige som spelar fotboll. Åtminstone tillhöra de 50 bästa, kanske. Vad är oddsen? 

Är det inte bättre att satsa på ett socialt liv och bra betyg så att han kan ha en kul och givande karriär i 40 år? 

Det är såna tankar som har börjat dyka upp hos mig i alla fall, särskilt när jag ser hur tränarna behandlar barnen som slit och släng och pressar dem till sitt yttersta för att de så gärna vill vinna serien osv. Det är ett beteende som aldrig skulle accepteras i någon annan typ av aktivitet. 

Har ett barn som dansat balett sedan 4:e klass och gör fortfarande på gymnasienivå. Det har varit dans säkert 4 timmar dagligen + lördagar och i perioder föreställningar. Hen har inte tagit skada och går frivilligt. De har också läkarundersökningar någon gång inför terminsstart för att se om kroppen mår bra/inte tar skada. Så länge barnen mår bra, äter/sover bra och det är deras egen fria vilja - tror jag det är helt ok

Jag är säkert olyckskorpen orvar, men just dans (särskilt balett) är väl en av de aktiviteter där flest har ätstörningar och tvångstankar. Jag började mitt liv som sångerska och hade pga det många vänner inom dansen och jag minns bara en enda som INTE hade en ätstörning. Det var tyvärr oftast lärarna som hetsade dem. 

Det kan vara en osund miljö, men förhoppningsvis är det bättre idag än det var när jag var ung. 

Så kan det nog absolut vara. Över lag måste man som förälder vara uppmärksamma på sina barn och kanske extra mycket inom vissa utövande såsom tex balett, modell osv. Vi har klarat oss bra än så länge och jag känner att vi har ett gott samarbete med lärare, skolsyster osv. Jag själv hade ätstörning i min ungdom och känner att jag har bra koll. Detta är naturligtvis något vi ptatat om - och skulle tendenser finnas, är det slutdansat. 

Det låter bra. 

Tack ❤️

Finns inget som heter "för mycket" så länge ungen själv går frivilligt och glatt till träningen. Han kommer att säga till eller visa själv när han inte vill längre.

Instämmer i den. Mitt ena barn höll på med flera idrotter med träning flera gånger i veckan i varje idrott plus matcher och tävlingar på helgerna. Träningen var på samma idrottsplats och ibland gick hon direkt från den ena träningen till den andra. 

Jag höll också på med flera olika idrotter i den åldern och hade upp till 10 aktiviteter i veckan beroende på om jag valde att gå på allt eller vila från några. 

Det som är väldigt viktigt som förälder till ett barn som tränar mycket tycker jag är att man själv fokuserar på att ha en dialog som bygger på att det är viktigt att vila och att man behöver inte gå på allt. Att varje träningspass som barnet går på är för att barnet själv vill och tycker det är kul, inte för att man känner ett tvång att gå även fast man egentligen inte orkar.

Mina egna föräldrar var helt ointresserade av idrott så de hade absolut ingen fokus på resultat, utveckling, närvaro mm utan allt deras fokus låg på att försäkra sig om att jag tyckte saker var kul, att jag fick tillräckligt med tid för vila och att stötta mig i mina val med att skjutsa mig till och från träning. Det förhållningssättet har jag tagit med mig till mitt eget barn. Fast med skillnaden att jag faktiskt är insatt i hennes idrotter, men varit noga med att alltid fokusera på glädje framför resultat när vi pratar sport vilket jag tror är en av anledningarna till att hon nu kan räknas till "juniorelit" och fortfarande har att hon älskar idrotten som drivkraft framför specifika resultatmål. 

Och kanske prata med tränarna så att de inte får en negativ påverkan på tex att få vara med på matcher för att de tränar annat som sänker träningsnärvaron. Min upplevelse är att majoriteten av tränarna i den åldern räknar in frånvaro pga annan idrott som närvaro när man gör bedömningen kring om man dyker upp på träning tillräckligt för att kunna vara med på match. 

Ja tyvärr är det alldeles för många tränare som inte behandlar barnen bra. Jag försöker faktiskt få mitt barn att byta klubb för att spela på en lägre nivå för att slippa den psykiska press som idrottandet innebär när man kommer upp i ålder och nivå. Men tyvärr så är hon så duktig att hon inte tycker det är lika kul på lägre nivå, allting går långsammare. Medspelarna är inte lika roliga att spela med och motståndarna är för enkla att komma förbi. 

Hon satsar inte alls på att komma någon särskild stans med idrottandet utan är verkligen bara ute efter att ha kul. Men hon låtsas för tränarna att hon har tydliga mål för att hon vet att de inte skulle vilja satsa på henne på samma sätt om de förstod att hon mer är där för att lattja med polarna till skillnad från lagkompisarna som drömmer om landslaget.