Berättar man att man tappat känslor?

Kan ni prata om det tror du? Om du nämner att dina känslor börja tryta, och varför. Det betyder ju inte att du vill göra slut utan reparera relationen.

Enkla svaret är att jag vill prata om det men att han hittills visat noll intresse för det. de är egentligen därför jag skriver här. Jag vill bolla med någon annan än mig själv. Ena dagen berättar jag vad jag saknar i relationen och nästa frågar han om vi ska köpa nya kuddar. Eller att vi kan spara något tills vi flyttar till hus. Jag säger bara att vi kanske inte kommer flytta till hus. Jag kan liksom inte för gudarna förstå hur hans tankegångar går. Jag vill kunna berätta för mina vänner att vi har det svajigt i förhållandet men att vi jobbar på det. Men han vet ju inte om att vi behöver jobba på det. Haha det är så invecklat. Jag har försökt uttrycka mig men är livrädd för att han bara ska ta allt fel och höra just att jag vill göra slut istället. Och när man väl nått den typen av samtal så är de väl no going back antar jag

Det viktigaste här är du faktiskt har en plan med det säger och att du därmed också är redo att stå för dom konsekvenser som uppstår . För dom kommer du inte undan.

Vad är syftet med att säga det du tänker? Att få honom att vakna och ta ansvar? Att faktiskt ta steget till att göra slut eller bara gnälla utan nån tydlig plan och bara göra allt värre? 

Du behöver fundera på syftet och konsekvenser.  

Du vill inte ha det så här, ja såklart.  Men vad vill du ha istället?  

Min gissning är att du kommer att möta samma reaktion som du fått på tidigare försök till prat. Ignorans . Och kanske en förhoppning om att du ska göra detsamma och allt är ändå som vanligt.  Och hur gör du då? 

Du behöver nog faktiskt vara så tydlig mot honom att ditt svar inte kan misstolkas. 
Att hans beteende kommer resultera att ni måste göra slut om han inte börjar ta åt dig av det du påtalar. 
Han får lägga ner sin attityd.  

Hm men då har du ju försökt prata med honom. Jag tror att om du säger tex att ?dina känslor börjar tryta? , så kommer han förhoppningsvis förstå. Den meningen tolkar man ju inte som att du ska lämna honom utan att du vill jobba på relationen och ge er en chans 

Precis 

Vänd på det. Om han tappade känslorna för dig och funderade på att göra slut med dig, hur hade du velat att han gjorde? Jag hade velat ha korten på bordet, så att jag istället hade fått tid att bearbeta allt och gå vidare om han hade velat göra slut med mig. 

Jättefin reflektion! Tack snälla. 

Jag vill att han ska förstå på riktigt, ges en chans att verkligen förstå. För att sedan själv få välja sin respons. Om jag vet att han verkligen förstått men fortsätter låtsas som inget eller inte håller med och vägrar kompromissa. Ja men då kan jag gå med ryggen fri. De skulle döda mig att lämna med vetskapen om att han säger till andra ?hon lämna från ingenstans?. Att jag skulle känna ånger, att jag lämnade för enkelt, att jag lämnade innan allt som gick att göras gjordes. 

I bästa av världar förstår han slutligen. Och vi kan ha en diskussion om det. En diskussion där bådas sidor får höras, båda får göra den andra nöjd och lycklig och vi fortsätter vårt annars fina förhållande. För som det ser ut just nu är det varken tillräckligt bra för att stanna eller tillräckligt dåligt för att lämna. 

Ur ett annat perspektiv .. 
Du kan inte styra hur han ska reagera eller agera eftersom det handlar om hans egna känslor. Hur vänligt och gemensamt  ett uppbrott tycks vara kan du aldrig styra honom att tycka exakt samma. Reaktioner och känslor kan komma i efterhand man inte är beredd på och där kan det såklart dyka upp känslor för honom att du varit orättvis , är en bitch osv.. och det kan du inte styra över.. 
Han kan tycka att du har helt rätt i sak men kan ändå känslomässigt anse att du är the bad guy.. 

Det är precis det jag menar med mitt första inlägg. Konsekvenser vs reality

Känns som du är en person som dansar runt den heta gröten och inte törs säga som det är eller vara tydlig  
tror inte din sambo har förstått eller förstår riktigt allvaret 
först då kan det komma en förändring från hans sida om han vill det själv 

att gå iväg å prata med en tredje part (familje terapeut eller liknande )
kan vara en upplösande faktor att nå fram till varandra och få till ett bra samtal för båda parter 

Skriver under på detta.

Jag tycker att det låter som att du inte har varit tillräckligt tydlig. Om er vardag mellan dessa tillfällen är enkel, kärleksfull och rolig, är det kanske inte så konstigt om han inte förstår? Jag funderar också på det han säger om kuddar eller hus, det SKULLE ju kunna vara försök att faktiskt vara bondande och visa att han vill att ni ska vara tillsammans. Kanske tror han att det är det du vill höra? Enligt min åsikt är det en förutsättning att du pratar med honom om du vill ha förändring. Det är inte helt säkert att det är kört för ert förhålland, men om du fortsätter känna såhär utan att prata om det finns det inte så stor chans.

Det är ju också en klassiker att börja tvivla på sitt förhållande när andra saker i livet är svajigt. Jag tror att även med det i beaktande är det viktigt att skapa en vikänsla i förhållandet, men utan kommunikation är det nog svårt att göra.

Om du på riktigt inte gett upp, utan tror att du kan hitta känslorna igen om han börjar ändra sig, så tycker jag absolut att du ska ta upp det igen och än mer tydligt.

Det känns lite som undanflykter och konflikträdsla från din sida med dina resonemang att han kanske hör att du vill göra slut (ja, det VILL du väl om han inte ändrar sig). Och oroa dig inte för att du går för långt. I en långvarig relation måste man kunna kommunicera öppet och sårbart. Det betyder inte att man ska vara taskig. Men att vara mer ärlig och tydlig mot honom tycker jag är mer rakryggat.   

Sen kan jag verkligen rekommendera parterapi. Jag har själv varit i liknande situation och upplever ändå att min partner förstod bättre och "vaknade till" när vi träffade en utomstående person, som både lotsade oss, men också kravställde på ett annat sätt och ställde andra typer av frågor. Kände precis som du att jag hade svårt att nå fram innan, men det blev svårare för honom att inte vara delaktig och prata när vi satt hos terapeuten.  

Med mod från denna tråd försökte jag ta upp ämnet idag igen. Men det är liksom aldrig läge. Jag frågade om vi kunde prata om vårt återkommande samtal. Att vi inte behövde prata så länge eller för allvarsamt. Men han var trött och ville inte prata idag, när han ville prata de visste han däremot inte. Jag sa bara att jag verkligen ville att han skulle förstå att det är viktigt för mig. Om det inte är det för honom så kanske vi inte är rätt för varandra. Då kanske han behöver någon som pratar mindre och jag någon som pratade mer. Men han svarade inte som vanligt.. suck

Känslor försvinner ofta om man inte investerar i relationen. Det är tyvärr många som inte förstår det. Att din man inte lyssnar på dig kan ju vara en sådan sak som till slut bidrar till att ni tappar den känslomässiga kontakten till varandra.

Men i övrigt behöver man nästan alltid göra medvetna handlingar för att känslorna ska bestå. Dvs inte bara spontana handlingar.

Sen kan ju en part bete sig illa eller göra val i livet som gör att man glider ifrån varandra. Sen behöver man också egentid och ha egna intressen för att inte komma för nära varandra.

Hur som helst så går det kanske att rädda det ni har om båda bryr er och vill arbeta på det. Men om ni inte är beredda att göra det så är det lika bra att separera.

Sen tycker jag själv att man ska ha en sådan känslomässig kontakt med sin partner att man kan berätta när känslorna börjar svalna. De som tycker att man inte ska berätta är nog sådana som antingen är känslomässigt omogna eller inte levt i en känslomässigt bra relation.