Ångrar vårt tredje barn

Ångrar kanske/hoppas jag är fel ord - jag tänker att om du kunde välja bort ditt barn du faktiskt har idag, antar jag att så inte är fallet. Men att det är jobbigt förstår jag mkt väl - intensivt att ha små barn med kort åldersskillnad. Men det en period nu som är övergående hur jobbigt det än känns nu. Tror du ska undvika att dra på stora växlar med att uttala dig om/gå in i känslan ångrar - det kan nog ge dig större ångest och dåligt samvete i framtiden. Man får känna att det är jobbigt och din man borde vara vuxen nog att finna sig i er nya situation - det krävs två för att skaffa ett barn

Ja, fast då får han ju ta konsekvensen av att han lät sig övertalas. Dvs steppa och ta ansvar och inte klaga på TS.

Jag tycker du ska prata med din man. Alla kan bli carried away ibland. Det är bra om du får prata om dina känslor. 

Du är knappast ensam och du är ingen dålig människa. 

TS: Hur menar du att du har tvingat honom?

Jag fattar inte inlägg som skriver att mannen ska steppa upp och ta sitt ansvar osv. Var står det att han inte tar ansvar? Han gick med på att skaffa ett till barn enligt ts ömskan och nu när det är jobbigt är det HANS fel? Hur kan det vara det? Ja  jag förstår också att det är jobbigt men det var trots allt ts som ville att de skulle skaffa en till. Jag kan inte utläsa att mannen inte gör sin del. Det är ts som tycker det är jobbigt och ångrar sig. Varför är det då inte ts som får steppa upp? Jag förstår att det är jobbigt för ts och det får man såklart uttrycka, det är jobbigt för alla småbarnsföräldrar. Att klaga kommer inte hjälpa så mycket utan det viktigaste är att försöka få avlastning på olika sätt. Gå ner i arbetstid, ha barnvakt, släppa på krav, turas om att ta hand om barnen osv. Sen blir barnen större och det kommer bli lättare ju äldre de blir. Men mannen är inte skurken här.

Du är normal

De flesta ångrar barnen när de är i småbarnsåldern.

När de väl vuxit upp ångrar de flesta att man inte skaffade fler.

Jag upplever att han använder det här emot mig ofta så att jag inte ska kunna säga att något är jobbigt. Jag möts aldrig av förståelse utan får bara höra ?Du har valt det själv?. Så det känns inte som att jag nånsin får stöd av honom 
Det handlar inte om en förlossningsdepression. Jag älskar ju mitt barn och ångrar inte barnet så utan jag ångrar att jag skaffade ett till barn då det förändrade så mycket. Jag var nog inte beredd på att gå från två till tre skulle vara så stor skillnad. Jag tyckte inte att det var stor skillnad att gå från ett till två och trodde att det skulle va samma känsla nu. Vad gör en till ? Men det blev en större förändring än jag var beredd på

Ni som vill bli gravida igen så fort ni har fött barn , har ni haft extremt lätta graviditeter och förlossningar? Nu menar jag inte om man blir oplanerat gravid utan om man tjatar sig till det som TS. 

Jag väntar själv mitt fjärde barn men med mycket längre tid emellan , kan inte tänka mig att jag skulle vilja bli gravid någon månad efter att jag hade fött barn, varken när jag födde vanligt eller med snitt .. det första jag tänkte efter första barnet var ?Aldrig mer? (om förlossningen alltså, inte att ha barn). Men alla är ju olika 

Men ja jag håller med om att det är bådas fel och om det inte är så att man verkligen har ålder emot sig förstår jag inte varför det ska vara så extremt bråttom med fler barn när man typ nyss har kommit hem från sjukhuset. Ofta blir det säkert bra med tätt mellan barnen men här blev det ju uppenbarligen inte bra, man kanske ska tänka igenom om man verkligen vill ha ett barn till eller bara vill vara gravid och ha en bebis.

Skulle "de flesta" föräldrar verkligen ångra sina barn medan de är små? Och önskar en majoritet av alla med vuxna barn att de hade skaffat fler?

Det betvivlar jag väldigt starkt.

Att det är jobbigt med tre små barn är ju fullt normalt, och något ni kan behöva prata om. 

Däremot måste ni båda ju hitta andra sätt att uttrycka er. Tänk när barnet hör och snappar upp detta. 

Vadå finns inget som heter "övertala"?

Finns bebistokiga kvinnor som i princip hotar med att skilja sig och skaffa nytt barn med en annan man eller genom insemination om inte den de har ställer upp, och han vill givetvis inte förstöra familjen över det. En mindre bestämd man kan mycket väl gå med på ett barn till fast han inte egentligen vill.

Jag tycker inte riktigt du är rättvis här.

Med din logik har ju ingen vuxen människa nånsin ansvar för sina handlingar. Men vadå , jag visste inte att det skulle bli jobbigt om jag brände alla mina pengar på en lyxbil och struntade i att betala hyra och mat till barnen, jag har aldrig gjort det förut så jag kan ju inte veta säkert. 

Jo man vet nog att det är jobbigt med två småbarn samtidigt. Min yngsta kommer vara precis tre när lillasyster föds , jag vet att det kommer bli jobbigt med en nyfödd och en väldigt vild och trotsig treåring även om det skiljer mer mellan mina äldre barn så det här blir första gången. Det är också mest jag som ville ha det här barnet (även om han är glad nu också) och övertalade min sambo litegrann så det är ganska rimligt om han skulle ta upp det om jag kommer och gnäller sen. 

Och nej jag tycker inte riktigt det är rätt mot barnen att skaffa barn extremt tätt om man inte känner att man kan klara av det och är överens med den andra föräldern ..Barn under ett behöver verkligen sin mamma (och gärna ammas om det går), prio ett ska kanske inte vara att hetsa om ett syskon då som den andra föräldern inte ens vill ha, känns som att man bäddar för problem. Är man inte väldigt gammal skadar det inte att vänta lite och fokusera på bebisen.

Fast det du skriver nu är ju helt ojämförbart med det TS skrev.

Man väljer inte att få ett barn med kolik eller NPF. Det tillhör heller inte normen: bara ungefär var femte barn får kolik och färre än var tionde har en NPF-diagnos. Det är inget man kan förstå i förväg, hur det ska vara.

Men man väljer att skaffa barn överhuvudtaget, och det TS skriver att hon inte fattade - att det skulle vara jobbigt att ha en ettåring och en bebis samtidigt, annorlunda med tre barn istället för två och att föräldrarna skulle få mindre egentid med en ny bebis - ÄR saker man faktiskt bör förstå i förväg.

Övergången från två (3 och 6 år) till tre barn var ganska chockartat. Aldrig att vi föräldrar hade tid för oss själva, allt var en fråga om att fördela ansvaret (att vara med ett eller två av barnen eller att vara alla tillsammans). Bristen på egentid kunde verkligen nöta ner en ibland. Några år senare är det betydligt lugnare. Man kan lämna minstingen med storasyskonen och den äldste kan t o m hämta på dagis. Det blir bättre!

Ni som anser att man ska fatta vad som väntar med tre, min upplevelse var inte alls så, två till tre var hur lätt som helst, lillan bara hängde med... Ett till två däremot, DET var jättetufft. Hade inte heller något stöd från pappan, så att känna sig ensam i det hela kan jag definitivt sätta mig in i...

Så du tjatade dig till en baby fast du hade ett litet barn? Är ju jättejobbigt att ha tätt mellan barnen! 

Det är inte alls ojämförbart! Poängen är, att man inte kan veta innan hur det blir.

Klart det kan vara jobbigt med barn, men inget som en/eller två friska föräldrar inte klarar av. Men det är övergående. Självklart har man mindre tid för sig själv, hade man trott något annat? Det är tyvärr bara att bita ihop och vara den bästa förälder man kan vara. Har själv fyra barn med en man som reste otroligt mkt i jobbet under småbarnstiden. Ja det var jobbigt, ffa om någon av barnetr svårt sjuk/mår väldigt dåligt. Men man fixar det. Att vara förälder är ingen unikt på det sättet, mer än att det kan drabba mer eller mindre hårt med sjukdomar och tråkigheter