En tråd för oss som skiljer oss/separerar 24/25

Handfasta råd menar jag?

Hur går det för er alla?
här är jag i grubblerier och har möjlighet att tacka ja till en lägenhet närmsta tiden.
ganska svårt att ta steget att ändra hela livet ?

Jag vill lämna efter 19 års samboförhållande. Försöker hitta tillfälle/mod att uttala det. Det är svårt att få fram mitt budskap. Nog märker han att något inte är som det ska då jag är den som brukar vars förlåtande och kontaktsökande. Nu är jag väldigt tillbaka hållande. Jag vill inte mer.
Vi har försökt och gått i familjeterapi för flera år sedan men det handlar om personligheter som inte går ihop. Vi kan säkert vara vänner men jag vet inte om han tänker likadant. Det blir ju så klart en påverkan på våra barn och ekonomiska påföljder men jag har aldrig varit materialistiska. Han köper saker som ska underhållas och det tar tid och pengar från annat. Jag är bara så less.
Han vill gärna skylla allt dåligt på mig. Ser inte sin egen del och säger att det är jag som inte kan  anpassa mig efter andra. Trots att jag gett upp hela mig själv under hela förhållandet. Får inte vara mig själv för det är fel...  Om vi inte haft små barn hade det varit lättare men nu har vi två i äldre tonåren och två under skolåldern. 
Jag har bara stängt av, litr som han gjort hela tiden. Hoppas på att när jag meddelar mina känslor att han ska känna likadant.
Är bara rädd att gården ska gå förlorad. Hoppas han kan/vill ta över. Jag kan inte ta hand om den själv med traktorer osv.

Vi separerade våren 2024 på ett mer brutalt sätt, en orosanmälan med tillhörande polisutredning och jag och barnen fick inte komma hem mer (eller, jag kunde ju få åka hem men inte barnen). Jag var inne på att separera redan innan men timingen var dålig pga arbetslöshet och begynnande depression. 

Vi hade varit tillsammans i strax över 20 år, två barn i mellanstadieålder. Det var en hyfsat stökig relation med alkoholmissbruk (hans), fysisk och psykisk misshandel (hans), svartsjuka och kontroll. Hade någon sagt till mig innan denna relation att jag skulle hamna där hade jag inte trott den personen. Men genom alla år så har han inte lyckats bryta ner mig fullständigt tack och lov. 

Separationen har som sagt varit sjukt stökig, mycket bråk mellan mig och honom, mycket ifrågasättande av mig som förälder, hot om att ta barnen ifrån mig etc. Vi ägde vår bostad 50/50 men jag borde ha tagit hjälp av bodelare. Orkar dock inte ta det ens nu utan det får vara som det är med den saken helt enkelt. Han vägrar betala underhåll för att jag "ska inte få ett öre till av honom" typ. Om jag kräver underhåll kommer han kräva att ha barnen varannan vecka även fast resvägen till och från skolan skulle bli orimlig så ytterligare en sak jag inte orkar ta just nu. 

Hela skulden för separationen lägger han på mig, hans alkoholmissbruk var för att jag var så svår att leva med och för att jag inte ville gå i parterapi. Alla gånger jag föreslagit det och han nekat räknas inte. 

Sen i somras bor jag och barnen i en tillfällig lägenhet men om en dryg månad får jag nycklarna till vår alldeles egna lägenhet. Är tacksam för att jag haft vett nog att stå i bostadskö sedan några få år in i vår relation (första, men absolut inte sista, gången han gjorde slut under ett bråk men där han sen var "snäll" och "tog tillbaka" mig, borde dragit då). Tyvärr var man kär och trodde på de där stunderna med rosa fluff och sockervadd. 

Summa summarum, jag mår bättre, exet har slutat dricka, han har träffat en ny, och han mår också bättre, iaf fysiskt. Barnen mår absolut bättre och har fått utvecklas enormt detta snart år dom gått. Jag har en nygammal kärlek som barnen inte helt vet om (de vet att han är en gammal vän). Exet kör sitt eget race och verkar tycka att det är ok att introducera barnen för hans nya kärlek efter mindre än en månads dejtande. Livet kan bara bli bättre och 2025 är mitt år helt enkelt!

Hur går det? Har du tackat ja till lägenheten? 

Nej inte än men grubblat färdigt. Kommer tacka ja. 

Ansluter mig.

Kort historia. Är separerad sen slutet av 23.
fortfarande gift. Partnern ville inte skilja sig fast hen valde att flytta till eget. Har hängt ihop ändå väldigt mycket.
hen har skrivit till mig på SMS, messenge, Instagram.
varje dag. Upp till 25 mess inland. sa jag att det var hen som ville lämna? Det gjorde jag. 

Vi åker iväg och bor på hotell ihop, delar säng, men inget sex. Hen har hur mycket saker som helst kvar fast hen flyttat. Strax innan jul 24 nämner hen att vi tyvärr nu måste skiljas. Papper påskrivna.
NU, satt jag ner foten riktigt och slutar vara samma vänliga hjälpsamma partner hen vart med i alla år.
Det straffar mig, hen pratar inte med mig mer.
Endast vid lämning och hämtning, som alltid sköts av mig. Hen får på riktigt känna av att vara utan mig.

Har tidigare sagt att hen mår utmärkt, har ro mm.
Ändå ser jag massa inlägg som mest är ångest. 

Är rätt säker på att hen har ålderskris, obehandlad diagnos och mycket i bagaget som kommit fram av all den stress jobbet gett.

Väntar på en vändning och uppvaknande, vi har i princip aldrig haft stora gräl utan haft det bra med skratt, kärlek och lika värderingar. Något som verkar helt försvunnit nu.

Det var lite om mig.

Fattar, det är inte lätt. Vad är den främsta orsaken att du inte satt ner foten tidigare?
Heja heja dig!!!!! Jag var på kvinnojouren idag. Är utsatt för indirekt våld och kontroll men det har normaliserats med åren.  Min partner har gjort det omöjligt att lämna genom att hota med självmord och andra hot. Känner mig låst, orolig och olycklig.. Men jag tror det här blir året vi går i sär. 

Din partners liv är inte ditt ansvar <3. Ta all hjälp du kan få, både före, under och efter separationen. Jag har fått enorm hjälp av kommunens relationsvåldsenhet, både stöd från drm men även samtalsstöd för att lära mig att se vad som skett och att ansvaret för det faktiskt inte har med mig att göra utan endast med mitt ex att göra. Jag är inte ansvarig för hans val. Om han var så olycklig med mig att han var tvungen att dricka för att klara av att leva med mig, varför valde han då inte att lämna? Det var hans val att kalla mig för diverse fula saker. Det spelar ingen roll om jag gjort något innan dess. 

Håller tummarna för att du hittar styrkan i dig själv att börja slå dig fri.

Tack för peppen! Är trött på att må dåligt i den här relationen. Men det är ENORMT svårt att splittra familjen. Vågar egentligen inte skriva då jag inte vet exakt hur eller när han går igenom min telefon. Hur länge sedan var det du tog steget ?  Heja er alla där ute som samlar kraft för ett steg i livet i rätt riktning. 

Jag blev tvungen att ta steget för snart ett år sedan. Hade jag inte gjort det hade man tagit mina barn. Det har varit sjukt jobbigt periodvis men jag har fått en enorm hjälp från relationsvåldsteamet hos socialtjänsten i min kommun. Under hela hösten gar jag gått på samtal, enskilda, för att hantera både dåtid och nutid. 

Har du möjlighet, skaffa en kontantkortstelefon som du håller gömd, på ljudlös, där du kan ta anteckningar, skriva för att få stöd, etc. Koppla inte ihop den med befintliga epostadresser utan skapa en helt ny.

Du kan ta dig ur. Jag lovar. Och både du och barnen kommer i slutändan att må så mycket bättre. Hur gamla är barnen? Mina går i mellanstadiet och även om det varit (och är) mycket känslor i omlopp, som gärna leder till konflikter, så blir det bättre och bättre och vi alla mår mycket bättre. När även barnen märker skillnad på mig och säger det då inser man att man inte inbillar sig. 

Starkt gjort!! Vem hade tagit dina barn? Hade han missbruksproblematik eller något sånt? Älskade du honom eller var du kvar länge för barnens skull?

Vi har inte gemensamma barn, lever i en bonusfamiljkonstellation som känns som en riktig kärnfamilj. Alla är väldigt bundna till varandra. Så separerar vi splittras bonussyskonen, en enorm sorg?. 

Vi hade vår andra orosanmälan på oss och hade jag åkt hem den dagen hade soc akutplacetat barnen. Han var anledningen till båda men den andra var allvarligare. Han var alkoholist (enligt honom inte utan det var bara för att orka leva med mig), det var psykisk misshandel och ett mindre mått fysisk. Jag var kvar för att jag någonstans trodde på oss men också för barnens skull. När den andra orosanmälan kom hade jag börjat planera för en separation, jag hade några månader tidigare sagt att jag inte klarade mer. Nu gick det fortare än tänkt men det är nog också det som gav mig styrkan. Vi hade ändå 20+ år ihop.

Om alla barnen är lite äldre så kan ju de hålla kontakt (och du med hans barn) även om du och han inte är i en relation. 

 Nej, det är ett krig i migt huvud. Dels varför hen inte valde att skiljas då vi separerade utan har låtit det gå mer än ett år isär tills beslutet togs. 

anledningen är att jag försökt undvika bråk,tänkt att det får hen ännu längre ifrån mig. rädsla skulle jag nog säga. 
Vill bara ha tillbaka det vi hade. Men just nu verkar det kört. terapeuter säger att just skilsmässa kan fö hen på andra tankar.

Hej, det var ett tag sedan du skrev, men jag måste säga att läsa ditt inlägg var som att läsa min egen dagbok.

Har ni kommit vidare?

Vi står still på samma typ.
Hon vill gå på parterapi och jag går med på det av den anledningen att hon kanske kommer inse hur hon håller på, men jag är osäker på att hon kommer göra det.

Är svårt att föra samtal med henne om saker frö det går snabbt till anklagelser och att hon anser att hon blir påhoppad och anklagad, så svårt att komma vidare just nu.