En tråd för oss som skiljer oss/separerar 24/25

Hur går det för er alla?
här är jag i grubblerier och har möjlighet att tacka ja till en lägenhet närmsta tiden.
ganska svårt att ta steget att ändra hela livet ?

Ansluter mig.

Kort historia. Är separerad sen slutet av 23.
fortfarande gift. Partnern ville inte skilja sig fast hen valde att flytta till eget. Har hängt ihop ändå väldigt mycket.
hen har skrivit till mig på SMS, messenge, Instagram.
varje dag. Upp till 25 mess inland. sa jag att det var hen som ville lämna? Det gjorde jag. 

Vi åker iväg och bor på hotell ihop, delar säng, men inget sex. Hen har hur mycket saker som helst kvar fast hen flyttat. Strax innan jul 24 nämner hen att vi tyvärr nu måste skiljas. Papper påskrivna.
NU, satt jag ner foten riktigt och slutar vara samma vänliga hjälpsamma partner hen vart med i alla år.
Det straffar mig, hen pratar inte med mig mer.
Endast vid lämning och hämtning, som alltid sköts av mig. Hen får på riktigt känna av att vara utan mig.

Har tidigare sagt att hen mår utmärkt, har ro mm.
Ändå ser jag massa inlägg som mest är ångest. 

Är rätt säker på att hen har ålderskris, obehandlad diagnos och mycket i bagaget som kommit fram av all den stress jobbet gett.

Väntar på en vändning och uppvaknande, vi har i princip aldrig haft stora gräl utan haft det bra med skratt, kärlek och lika värderingar. Något som verkar helt försvunnit nu.

Det var lite om mig.

Nej inte än men grubblat färdigt. Kommer tacka ja. 

Din partners liv är inte ditt ansvar <3. Ta all hjälp du kan få, både före, under och efter separationen. Jag har fått enorm hjälp av kommunens relationsvåldsenhet, både stöd från drm men även samtalsstöd för att lära mig att se vad som skett och att ansvaret för det faktiskt inte har med mig att göra utan endast med mitt ex att göra. Jag är inte ansvarig för hans val. Om han var så olycklig med mig att han var tvungen att dricka för att klara av att leva med mig, varför valde han då inte att lämna? Det var hans val att kalla mig för diverse fula saker. Det spelar ingen roll om jag gjort något innan dess. 

Håller tummarna för att du hittar styrkan i dig själv att börja slå dig fri.

Jag blev tvungen att ta steget för snart ett år sedan. Hade jag inte gjort det hade man tagit mina barn. Det har varit sjukt jobbigt periodvis men jag har fått en enorm hjälp från relationsvåldsteamet hos socialtjänsten i min kommun. Under hela hösten gar jag gått på samtal, enskilda, för att hantera både dåtid och nutid. 

Har du möjlighet, skaffa en kontantkortstelefon som du håller gömd, på ljudlös, där du kan ta anteckningar, skriva för att få stöd, etc. Koppla inte ihop den med befintliga epostadresser utan skapa en helt ny.

Du kan ta dig ur. Jag lovar. Och både du och barnen kommer i slutändan att må så mycket bättre. Hur gamla är barnen? Mina går i mellanstadiet och även om det varit (och är) mycket känslor i omlopp, som gärna leder till konflikter, så blir det bättre och bättre och vi alla mår mycket bättre. När även barnen märker skillnad på mig och säger det då inser man att man inte inbillar sig.