Hur tror du som var barn att motsatsen hade blivit, skilsmässa/inte skilsmässa?

Mina föräldrar separerade när jag var 18, jag och mamma flyttade samtidigt. Jag är glad att mina föräldrar separerade, hade säkert varit jobbigt om de gjorde det tidigare men då tänker jag mer praktiskt med logistiken. Känslomässigt så längtade jag som barn efter att de skulle separera, hade det högst upp på önskelistan inför jul nåt år.

Jag hade sluppit ett trauma. Jag hade inte hatat min mor som lämnade mig och avskytt min far som checkade ut. Jag hade inte behövt leva med barnets skamkänslor och föreställningen om att min situation på något sätt ändå var mitt fel och jag hade inte fastnat i en omogen kamp- och flyktrespons inför livets svårigheter och utmaningar.

Skilsmässor där barn finns med i bilden är skit och inte till nytta för någon förutom egoistiska föräldrar.

Det stämmer inte, ibland är skilsmässa det bästa för barnen. Kanske inte i ditt fall, men i mitt fall var det så.

Mina föräldrar skildes tidigt, innan jag och min syster hade börjat skolan. Mamma fick ensam vårdnad och flyttade tillbaka med oss till sin hemstad, där hon kunde få hjälp av mormor och morfar.

Pappa var inte stabil och hade inte kunnat ta hand om oss ens på deltid. I början hade han inte ens umgänge, han behövde vård. Jag vill inte gå in på för mycket detaljer, men så var det. Jag minns inte själv mycket av det, men har förstått / fått det berättat för mig i efterhand.

Gradvis utökades umgänget när pappa mådde bättre. Han har aldrig skadat oss. Större delen av vår uppväxt var han en jättebra pappa, men då var han frisk. Han och mamma passade inte ihop och det hade varit katastrof om hon inte hade skilt sig. Jag och min syster hade kunnat få trauman för livet. Nu blev det tufft i början, men sen blev det mycket bättre. 

Helt klart annorlunda. 

Jag tror att det hade vart bra för mamma om hon istället för att lämna pappa för en hustrumisshandlande narcissist fortsatte vara med pappa. Hon säger även det själv att hon borde inte ha lämnat pappa men hon är efterklok.

Jag tror att min barndom hade vart bättre, men framförallt tror jag mammas liv hade vart bättre. Hon drabbades värst. Pappa repade sig och träffade en ny.

Det var tur att han var så otrogen att det blev skilsmässa. Eftersom jag slapp min sociopatfarsa kunde jag med tiden läka och bli en produktiv medborgare.

Mina halvsyskon hade betydligt värre problem för han trakasserade dem jämt och både skola, tränare och kompisars föräldrar anmälde till soc.

Bland annat rymde min halvsyster 14 år gammal på en semester i Asien, hängde med ett gäng äldre killar och dök upp en vecka senare med ett ord tatuerat över hela magen i decimeterhöga bokstäver. Det är sånt man kan få för sig att göra om man måste stå ut med en tyrann jämt, jag fattar helt varför hon gjorde det.

Ungefär hälften av de jag känner har växt upp som skilsmässobarn. En enda säger att hon önskar att föräldrarna inte hade skilt sig. Alla andra säger att de är glada att föräldrarna skildes. Flera säger att de önskar att föräldrarna hade separerat tidigare.

Bland dem som har växt upp med båda föräldrarna i samma hushåll, säger åtminstone en att han önskar att hans föräldrar hade skilt sig i stället för att försöka hålla ihop till varje pris. Föräldrarna gick också i sär senare, men då var han vuxen. En annan hade också föräldrar som levde i ett kärlekslöst äktenskap, men är tveksam till om skilsmässa hade varit bättre. Hon säger dock att hon inte hade klandrat sina föräldrar om de hade gått skilda vägar. De levde ihop livet ut, bara mamman är ännu i livet. 

Mina skilde sig när jag var 10 och lillasyster 5. Tror det hade varit fruktansvärt om de fortsatte ihop. Inte så mycket bråk utan mer en iskall tystnad. Noll kärlek i huset. De var SÅ olyckliga.

Och hade de inte skilt sig hade de inte skilt sig så hade pappa aldrig gift om sig och jag fått två fina småsyskon till och nu i vuxen ålder aldrig fått mina syskonbarn.

Är tacksam för att de skilde sig.