Var går gränsen och hur länge ska jag klandra mig själv?
För ganska länge sen var jag och min kille (vi båda är 22 år) på fest där jag kort sagt blev dyngrak (jag vet att det är på mig, så ingen behöver läxa upp mig för alkoholintaget). Jag minns att jag under kvällen var allmänt glad och sprallig och ville prata med allt och alla (vilket inte är så ovanligt då jag är väldigt social av mig) men i övrigt är det minnesluckor.
Dagen efter var han ledsen och återberättade att jag hade suttit i någon annan killes knä, vilket jag själv inte alls hade eller har något minne av. Absolut inget mer än så hände och jag kan inte i min vildaste fantasi tro att jag hade någon annan avsikt än vänskaplig (trots att många ser på sådant som flört) men jag fick såklart ändå jättemycket ångestkänslor, för jag blev för full (det tar jag ansvar för) och jag gjorde honom ledsen. Men vi kom överens om att släppa den episoden.
Sedan dess har jag inte varit på sådana fester utan endast druckit något vinglas vid finare middagar, just för att tanken på att jag kan tappa både kontrollen och minnet skrämmer mig enormt mycket. Och jag vill även visa honom att jag tar hans känslor på allvar.
Men, min pojkvän var redan innan lite svartsjuk av sig (inte till överdrift dock), mycket pga att vi har distansförhållande i kombination med att jag är så pratglad som person tror jag och den episoden har förvärrat det så att han nu känner tillitsproblem för mig, särskilt om jag druckit vin (även fast det inte blivit några stora mängder och jag varit hemma innan 23 och ringt honom varje gång). Han blir då distanserad och småsur då han föreställer sig alla tänkbara scenarion. Han själv däremot, dricker alkohol åtminstone varannan helg, ibland varje helg, och blir väldigt full varje gång (är ute till minst kl 2 på natten, ofta till kl 4, och uppdaterar mig då sällan samt är det inte ovanligt att han däckar lite här och var). Men han ser inte på det som något problem, för han menar att han aldrig givit mig någon anledning att misstro honom (med andra tjejer) men jag menar att svek inte bara handlar om att vara för närgående med andra. (Däremot har nog jag lite enklare att släppa saker än honom, så jag tjurar inte på så länge om det)?
I perioder har vi det jättebra, fram till att han påminns om den episoden då jag blev dyngrak och satt i den där killens knä. Då blir han nedstämd och i och med att jag är så känslig av mig känner jag mig om och om igen som värsta boven och ett otroget svin, förmodligen pga att jag fortfarande känner skuldkänslor över att jag gjorde honom ledsen då.
Jag vill absolut inte förminska hans känslor, men när det kommer till kritan har jag ju inte gjort något mer än att sitta i knät (även fast jag vet att gränsen för otrohet är olika för alla par?). Sen kom vi ju faktiskt överens om att släppa det. Jag tycker inte att jag då ska behöva trycka ner mig själv och må dåligt över det om och om igen. Det har gått till en gräns att jag känner mig hemsk om jag ens pratat och skrattat med någon annan kille vid något sammanhang, vilket känns supertrist för att prata och skratta känns som en del av den jag är (om det så är tjejer eller killar som får höra på mina roliga historier inte så noga för mig).
Känner främst att jag behöver lite opartiska råd utifrån, dels ifall någon av oss överreagerar om något och även hur man ska tänka och agera fortsättningsvis?
