Frustrerad över att alltid behöva driva på i relationen – är det bara jag?

Han tycker kanske inte att såna saker är viktiga? Att det lika gärna kan kvitta och då engagerar han sig inte. 

På ett sätt låter det som att ni lever ditt liv, inte att ni båda lever ert liv. 

Antingen väntar du på vinst och förlust eller så sätter du ner foten att om ni inte sätter igång under 2025 med förlovning och att börja planera bröllop för 2025-26 så är det lika bra ni går isär, för du blir iaf inte yngre.

Tyvärr brukar det vara så att killar som inte tar initiativ inte vill på ett bra tag och det finns ingen garanti att det händer heller. Det kan vara så illa att han någonstans känner (kanske inte är medveten om det) att du inte är "the one".

Samma med en kille som bara hänger med i planerna, en sådan är inte heller engagerad och relationen har stor risk att ta slut.

Bröllop och barn är ju en sak. men om detta beteende präglar livet i stort så måste man kanske fundera över om man är så kompatibla och ens vill samma saker.

Säg att killen går med på bröllop och barn, men är lika oengagerad som nu i både äktenskap och föräldraskap? Ja, då har ju TS iofs ett barn, men fortfarande inte fungerande relation och i värsta fall en oengagerad pappa till barnet. 

Det kan mycket väl vara så att mannen är nöjd med livet med TS och älskar henne, men inte alls har samma längtan efter bröllop, barn, resor, hus och annat som TS vill ha. 

Ja det är mycket möjligt att han är med ts av ren bekvämlighet, faktiskt.

Ja, eller att han är nöjd med ett liv med TS men utan barn och bröllop. Han kanske går med på det för TS skull men har ingen egen längtan efter det och skulle inte sakna det om det aldrig blev barn eller bröllop. 

Prata med honom. Som du gör här. Var helt öppen och förklara dina känslor och frustration.

Ja, han kanske sett för många skräckexempel på relationer som kraschat pga förstörd sömn och utdött sexliv..

Jag tror många kvinnor har helt annan priordning.  Huset ska vara kliniskt rent, maten handlad och barnen nerbäddad innan sex. Men då är energin redan slut.  
Sex borde vara prio och sen gör man måsten...

Hahah hårt men sant!

Så är det definitivt just nu- men tro mig, jag vill inte att vi lever mitt liv, jag vill leva vårt liv. Jag frågar ofta vad han vill göra, eller vad hans mål är kommande 5 åren men får inga konkreta svar. Han trivs som det är... Jag vill inte sluta göra saker jag tycker är viktiga för att han inte bryr sig/ driver och då blir det precis som du skriver att vi lever mitt liv...

Du menar han tar inte initiativ till att driva Dina projekt?

Han tar definitivt inte initiativ till mina projekt- men det har jag inga förväntningar på.

 

Att vårda relationen genom att ta initiativ till att göra något som ens partner uppskattar (i detta fall restaurangbesök) skulle jag inte klassificera som "mitt" projekt. Inte heller att ta initiativ till gemensamma semesterresor som man är med på, och vill vara med på.

 

Att skaffa barn och förlova sig, när båda uttryckt vilja, skulle jag också definiera som gemensamt projekt...

Förlovningen tar han ju tag i, du behöver ju bara vänta lite.

Hur har det varit tidigare - har du genom suckar eller liknande reagerat negativt på hans önskningar om att vilja gå på bilmässor, skoterträffar, fisketurer, eller vad han nu kan tänkas uppskatta (förutom det du uttryckt du gillar som restaurang och resor till resmål du uppskattar). En del slutar ju försöka om de hela tiden får ett 'nej tack'.

Annars kanske han gillar att mest vara hemma, och ha det som det är hemma.

Det känns som att du pushar. Han kanske säger att han vill ha barn, förlova sig mm, men sanningen är att det vill han åtminstone inte NU/snart och du blir otålig. Han trivs med livet som det är nu. Acceptera det och invänta honom eller lämna honom om du känner att klockan tickar på för mycket.

Han kanske inte vill så mycket alls, är nöjd med en lunk där det inte krävs så mycket av honom, och inte behövs så mycket planering eller ansträngning. Frågan är ju om ni vill samma saker med era liv, eller om han hänger på ditt liv i brist på egna initiativ eller driv.

Antingen så vill han samma saker som du, men ids inte anstränga sig - då får du bestämma om du vill ha det så, vara ständig projektledare i alla avseenden? 

Eller så vill han inte samma saker som du, men kan gå med på det för att behålla dig. Även där kommer du att få driva, men med risken att ni båda blir besvikna på tillvaron eftersom ni inte drar åt samma håll i livet. 

Vad säger han när du tar upp det här till diskussion? Kan han sätta ord på vad det är som han vill eller inte vill? Har han varit mer engagerad i ert gemensamma liv tidigare eller har det alltid varit såhär? Engagerar han sig i nåt alls, sina intressen, vänner etc?

Det är nog ganska vanligt att en person (oftast kvinnan?) blir projektledare i en familj. Det blir särskilt tydligt om man är väldigt olika som personer. Vet av egen erfarenhet att det är lätt att bli frustrerad och bitter, men det  går att få det att fungera, bara man är medveten om det och hittar bra strategier.

I mitt fall så är jag och min man helt enkelt väldigt olika, jag planerande, drivande, gillar att drömma stort. Min man tvärtom, svårt att få ändan ur helt enkelt och ser nog ofta inte ens det jag ser. Och det är ju egentligen inte fel att vara som han, bara att jag mår dåligt av icke-planering och passivitet (han tycker att jag är skitjobbig ibland som har svårt att vara här och nu). Det finns ju många par där båda är så och det funkar ju utmärkt för dem eftersom ingen blir frustrerade av det. Min man har många andra goda egenskaper, så jag får ha överseende med detta (som enligt mig är mindre bra egenskaper) och hitta strategier.

Och framför allt vill han ju leva det liv vi gör,

Jag tycker att det blivit bättre med åren, men det går i vågor, ibland blir jag astrött på att dra i allt, tänker att det är skönare att vara själv. Vi har iaf gått i parterapi där jag bl.a. uttryckt att jag saknar att bli "omhändertagen" ibland, att han kommer med ideer, avlastar min hjärna lite, överraskar mig tex vid födelsedagar. Helt enkelt att jag inte alltid behöver vara den styrande i familjen. Min man har dock vett att credda mig mycket, det hjälper ju lite :).

Strategin är väl att jag ger honom vissa områden/uppgifter som han helt enkelt får sköta. Jag försöker att inte bry mig om sådant som inte påverkar mig i större utsträckning (även om det kliar i mig). Tex resor, jag drar upp de större riktlinjerna, han har kanske lite input, sen får han uppgiften att boka boenden. 

Men det gäller ju att man VILL samma saker, annars är man kanske inte kompatibla helt enkelt. Sen det där med barn och förlovning. Det skulle jag se som ganska bekymmersamt att en är passiv, det vittnar kanske mer tveksamhet (min man var väldigt drivande i barnfrågan). Där behöver du nog ta ett ordentligt snack och sen göra din egen bedömning hur länge du är beredd att vänta. Om det ändå verkar som att han verkligen vill ha barn ganska snart skulle jag nog helt enkelt ta tag i det och sluta med preventivmedel (så klart säga det till honom, då har han ju chansen att säga ifrån).