13-åringen ignorerar mina samtal

Om hon ljuger so oftast, finns det nog en anledning till det. Då är det väl viktigare att ta reda på de anledningar och jobba på det än att övervaka henne på detta sätt. Då kommer hon bara dra sig undan och ljuga mer, om du håller på som du gör. Då uppnår du exakt motsatsen till vad du vill.

Jag har exakt samma problem med min 12 åring. Hon trycker bort samtal och svarar inte på sms ibland. Nu är vi så trötta på det respektlösa beteendet att vi sagt att fortsätter hon så kommer vi ta mobilen ifrån henne. Anledningen till att hon fick en mobil var ju för att vi i första hand skulle kunna nå henne.

Vill man vara ute självständigt så är en förutsättning att vi vet var, med vem, när man kommer hem och hur man kommer hem. Att ha telefon och använda den ger tillgång till detta. Är man inte redo att fixa denna kommunikation via telefonen så får man bara gå på saker och till ställen där vi på annat sätt kan få samma information.

Så jag håller med dig i mycket, men skulle tycka att det var ok med ett sms-svar eller annan kommunikation. Kanske kan dottern skicka ett foto eller en selfie från var hon är om hon inte känner för att svara i telefon just då?

Överdriven kontroll brukar trigga olika metoder att komma undan som t.ex. lögner.
Finns det någon direkt anledning att vara orolig eller handlar det i första hand om ditt eget kontrollbehov?

Jag har en 12-årig son. Jag har som krav att han hör av sig via sms när han är framme när han ska åka längre sträckor själv. Och att vi via sms kommer överens om när han ska vara hemma. Han behöver inte prata med mig inför kompisar om han blir stressad. Det funkar bra för oss åtminstone. 

Håller med. För att få höra vad som sker i tonåringarnas närhet är det vettigt att inte angripa utan att diskutera mkt istället. Hade själv föräldrar som fördömde det mesta, jag berättade ingenting, ljög ibland och ringde aldrig dom när jag nån gång behövde hjälp utan löste det själv på riskabla sätt. Där vill jag aldrig hamna med mina tonårsbarn.

Man ser ju på ?hitta vänner? var barnet/mobilen är. Det är ju det bästa med den funktionen, att man inte behöver hålla på och fråga var barnet är, utan man ser det. Ser också om barnet förflyttar sig. 

12 åring här! Vi ringer med, på FaceTime, så vi ser vilka hon är med. Det är något vi börjat med sen hon gjorde en del saker hon inte fick. Men ringer inte i tid och otid utan en gång.

Sen har vi henne i hitta appen, den tittar vi i om vi inte får tag på henne. Har vid nått tillfälle behövt använda ?spela ljud? funktionen för att få henne att ringa upp. 

Ja du... det handlar om uppfostran. Min 17 åring är väldigt noga med att höra av sig och meddela var hon är och vad hon gör, likaså är 14 åringen. Vi har haft den här dialogen väldigt länge. Men sen är det också så att:
1) vi vuxna hör av oss till varandra och meddelar var vi är. Om vi har kommit fram när vi ska någonstans eller om någon av oss ska hoppa på en sen buss för att åka hem osv osv osv. Det handlar om säkerhet. Skulle det hända något är det lättare att leta på en sträcka på 500 m än 50 km. 
2) Vi bor långt ute på landet med skogen som enda granne. Det kan låta tryggt och säkert. Men vandrar man ut från stigen/grusvägen ramlar och bryter benet så är det inte säkert att man blir hittad. Så barnen har lärt sig att när de kommit hem från skolan med skolbussen och sedan promenerat 2 km hem så hör man av sig. 
3) Ingen dialog med oss vuxna betyder att det blir inga fester med vänner eller annat kul. Men det har vi inte behövt ta till för våra ungar har fått lära sig vikten av kommunikation sedan innan de kunnat gå!
4) Vi gör samma till våra barn. Är vi vuxna iväg på något så meddelar vi ungarna att vi har kommit fram eller när vi kommer hem. 

Vi har aldrig uttryckt att vi KRÄVER att barnen gör detta men vi har förklarat varför vi vill att det görs. Sen ser barnen hur jag och min man behandlar varandra och barn gör ju som vuxna gör. Jag vet vilka ungdomar mina barn hänger med. De är ofta hemma hos oss. Händer titt som tätt att dotterns vänner söker sig till mig för att prata om något eller att de kommer ner och frågar om de får stanna till middag. De flesta av mina barns vänner har jag känt sedan blöjstadiet och jag tycker om dem väldigt mycket. 

Visst har våra ungar haft "kaxig tonårs attityd" men de har aldrig tappat det sunda förnuftet - än får väl tilläggas för man vet ju aldrig vad som händer. 
Men i grund och botten så handlar det du beskriver om uppfostran. Din attityd är ganska bitsk och tråkig mot din dotter. Vad förväntar du dig tillbaka?

Förstår inte varför inte sms räcker, prata med ditt barn och försök bygga ett förtroende mellan er istället för att försöka straffa henne till lydnad.
genom att straffa henne skjuter du bara henne ifrån dig och får mindre kontroll.
jag såg till att mina barns vänner var som barn i vårt hus, de kunde ibland dyka upp när mina barn inte var hemma bara för att prata och umgås lite med mig, de hade även de förtroende för mig.

det gjorde att de visste att om något hände så kunde de ringa till mig och jag var där och kunde reda ut situationen.

det var många mornar som jag vaknade och det sov ungdomar i hela mitt vardagsru, bjöd på frukost och gjorde det mysigt för dem.

du kommer bara förlora om du försöker straffa fram nått, utan tvekan är det så.

Varför använder du inte "hitta iphone" eller liknande för att se var hon befinner sig?

Jag har en 13-årig son som oftast vill svara via sms istället för att prata i telefon. I den här åldern ska barnen frigöra sig och i det ingår att man vill vara "fri". Man får som förälder godta det till en viss gräns. Det handlar ju om att släppa på tyglarna bit för bit.

Att du bor i ett kriminellt område gör det ännu viktigare att din dotter blir street smart och kan ta hand om sig själv tidigt. 

Jag kan dock inte förstå varför man tar bort telefonen eller möjligheten att ringa när det är just det man vill? Det låter kontraproduktivt. 

Tvärtom vill man ju kunna spåra barnet och se var han/hon är genom telefonen. 

Och ja, 13-åringar beter sig som tonåringar för att de är tonåringar. Det hör till och det är inte kul, men man får inte ta det personligt. Lika lite som när en treåring säger att man är ful eller något. Det är en process. Du är ledaren och vägvisaren. Du talar om hur man beter sig. Barnet kommer att trotsa 10000 gånger, men du fortsätter berätta hur man ska vara och visar det genom ditt eget beteende.

Det kommer bli människa av henne också så småningom, håll i bara. 

Du är inte för hård, men du är helt ute och cyklar i att vara tonårsförälder.

Du ska inte satsa så hårt på kontroll och tvång, utan du ska satsa på relation och nära kontakt med din dotter. Och det uppnår du inte såsom du håller på.

Varför ska hon svara när du ringer om du inte ens vill något? Då är det bara störande. Gör istället upp att ni kan ha kontakt på sms om praktiska saker som skjuts och tid att komma hem. Ringa kan du göra om det är nåt viktigt, och då vet hon det och vet att hon behöver svara. 

Och sen att ta ifrån en tonåring något viktigt brukar inte generera någon bättre relation eller bättre beteende. det föder bara fientlighet och ökar risken att hon går bakom ryggen på dig. 

Om hon beter sig som en kaxig tonåring så beror det på att du beter dig som en kontrollerande kärring. Du ska istället berätta för henne att du är orolig för henne när hon är ute, att det enda du vill är att hon ska komma hem helskinnad, för du älskar henne och vill aldrig att hon ska råka illa ut. Berätta att det är därför du vill höra av dig och att hon svarar. Därifrån bygger ni sen ett system för hennes frihet och trygghet. 

Håller med om det här. En av mina tonåringar rör sig mkt ute på fester och i andra sociala sammanhang med en massa folk. Idag är det definitivt inte mindre droger och annat man behöver se upp med än på min tid, skyddet som finns är att tonåringarna har en stark självkänsla(kan säga nej och stå upp för sig själva och sina vänner), är medvetna om risker och att dom vet att det finns hjälp från föräldrar som bryr sig ett telefonsamtal bort.

Som förälder är man inte på plats när saker händer, då gäller det att tonåringarna själva har med sig verktyg att hantera det. Ser det som min uppgift som förälder att förbereda dom för livet, inte att jag ska vara föräldrapolis för det är en uppgift dömd att misslyckas.