Allt känns annorlunda

Fråga henne

Jag sa det var omständigheterna som gjorde det. Bekräftade att jag stundvis kände för att göra slut när hon sa hon fått den känslan men att jag inte alls kände så när jag kommit ur den värsta sorgen.
Sen sågs vi lika mycket som innan men när vi var ifrån varandra hörde jag av mig mindre än vanligt.
Jag köper att hon tyckte det var skitjobbigt och att jag kunde varit mer öppen men detta får mig också att fundera på om jag ser en framtid med någon som är väldigt konflikträdd och nästan känns som hon ger tillbaka med samma mynt nu i efterhand. Känns inte sunt någonstans. 

Exakt så!

Nej, det är inte svårt att förstå det

Relationen var inte pausad. Vi bodde i princip ihop dessa veckorna. 

Nej, ingen av er hanterade det särskilt bra. Inse och ta ansvar för din del, nu skyller du bara på henne.

Du skrev att du hörde av dig sällan, hur går det till om man bor ihop

Håller med

Det var inte sällan, men när vi jobbade eller var ifrån varandra var jag lite kortare och skrev inte lika ofta men det var ändå dagligen. Tycker inte man kan ha såna krav på någon som är helt förstörd av sorg. 

Jag tar ansvar för min del. Men för mig är det ju över. Och under tiden var hon heller inte annorlunda. Det är som att hon blev annorlunda så fort jag blev normal igen. Känns som någon bestraffning för hur jag var då. 

Och man kan kanske förstå att någon blir avståndstagande av att höra att den andre funderar på att göra slut...oavsett att du var i en kris så är det en ganska allvarlig sak att säga...
Att vara den som står bredvid är jättetuft...helst om den andre sluter sig och pratar om att göra slut...kan du förstå det?

Fast jag pratade inte om att göra slut. När jag var mig själv igen när det värsta hade lagt sig sa hon att hon fick den känslan och då bekräftade jag att jag i krisen tänkte tanken någon gång. Men det var ju i efterhand. Och det förstår jag såklart att det måste ha varit en jobbig känsla. 

Du skrev att du hörde av dig mer sällan

Du visade henne att du i svåra stunder inte vänder dig till henne för stöd utan tvärtom, drar dig undan och vill göra slut.

Ja vi hörs ofta många gånger per dag, under de veckorna, två kanske var det färre gånger under dagarna. 

Det har funnits flera normala svåra stunder under vårt år tillsammans när jag inte betett mig på det viset som hon kan referera till. Ja, antar jag inte kommer någonstans här. Jag blir kraftigt dömd märker jag. 

Du dömer henne och enbart henne.
Var är din del i detta enligt dig?

Min del är ju att jag ville fly och vara ifred i min sorg. Vilket jag försökt reda upp nu i efterhand. Tycker inte jag är skyldig till något annat? 

Förstår dig absolut, förlorade en förälder förra året och har under ett bra tag varit i sorg och är väl det fortfarande då det inte någonsin kommer försvinna helt. Förstår helt och hållet att du hade tankarna på annat då men antar att du sårat henne då du inte anförtrott dig till henne under sorgperioden och kanske är det först nu när du mår "normalt" igen som hon insett det och därför beter sig annorlunda. Skulle tro att ni behöver sätta er ned och verkligen prata igenom alltihopp, förklara för henne varför du drog dig tillbaka och samtidigt fråga henne varför hon gör detsamma nu. Om du vill att detta verkligen ska fungera och det inte går att ni bara pratar med varandra så kanske ni behöver gå och prata med någon professionell i det hela. Känslor och speciellt sorg kan vara riktigt jobbigt och ska absolut inte behöva förstöra ett förhållande är ju i dem stunderna som förhållandet verkligen sätts på prov om det i längden kommer fungera eller inte.