Skylta med diagnoser (gen z)

Det positiva är väl idag att man har kunskap och erfarenhet av dessa genom tidigare forskning och utredning. När jag gick i skolan visste man knappt var det var. Många barn blev ju indirekt förklarade som eftersatta. Och sattes i små grupper, special skolor dyl

Det jag motsätter mig, och funderar över. Är HUR det kommet sig att i princip varannan unge har någon form av diagnos idag. Vad beror det på? Miljö, stress, avlade på dåliga gener?  Föräldrar/förälder som haft samma, liknande diagnoser? Jag antar att man forskar på detta just nu.

Men något är ju inte som det ska, när så många har det. Samma med det här med att mer än hälften av alla barn/ungdomar äter antidepressiva mediciner. Det måste ju vara något fel i samhället. Och som vi behöver titta på.

Samhället i sig har ju blivit mer stressigt och det är mer krav idag. Stress vet vi ju redan bidrar med sjukdomar som Alzheimers etc. 

Det positiva är väl idag att man har kunskap och erfarenhet av dessa genom tidigare forskning och utredning. När jag gick i skolan visste man knappt var det var. Många barn blev ju indirekt förklarade som eftersatta. Och sattes i små grupper, special skolor dyl

Det jag motsätter mig, och funderar över. Är HUR det kommet sig att i princip varannan unge har någon form av diagnos idag. Vad beror det på? Miljö, stress, avlade på dåliga gener?  Föräldrar/förälder som haft samma, liknande diagnoser? Jag antar att man forskar på detta just nu.

Men något är ju inte som det ska, när så många har det. Samma med det här med att mer än hälften av alla barn/ungdomar äter antidepressiva mediciner. Det måste ju vara något fel i samhället. Och som vi behöver titta på.

Samhället i sig har ju blivit mer stressigt och det är mer krav idag. Stress vet vi ju redan bidrar med sjukdomar som Alzheimers etc. 

Tror det beror på flera olika faktorer. Så som möjligheten att gå i utredning genom regionen eller privat. Särskilda behov i kombination med otrygg period i familj eller skola. 

Hade jag fått min diagnos högfunktionell autism som barn eller tonåring istället för som medelålders så hade mitt liv garanterat sett annorlunda ut. Kampen har varit olidlig.

Men det som är viktigt tycker jag är att ta barn och tonåringars ångest på allvar. Det ska inte behöva vara så att ett helt liv ska gå åt till att få ett fungerande vanligt liv.

Men att det är många som får en diagnos kanske är lika bra. Sen om personen i fråga känner att diagnosen blev fel så ska det ju vara möjligt ändra på det.

Föräldrar har ju också ett ansvar att inte diagnostisera sina barn endast utifrån en svårighet att bemöta sitt barn eller för att de inte förstår varandra.

Det är inte första gången som jag nämner mitt barns npf här på fl och tråden spårar ur till att handla om att ifrågasätta npf, ifrågasätta medicinering av barn, skylla npf på frånvarande föräldrar, för mycket skärmtid, skolreformer etc etc. Min tråd handlar inte om diagnosernas vara eller icke vara men ändå tas den över av det. En fysisk sjukdom är inte alls samma magnet för tyckare och personer med behov av att dela sin (för trådens fråga irrelevanta) historia. 

Hade du läst min ts och mina inlägg hade du förhoppningsvis fattat det men nu gjorde du som så
många andra gör, hugger på ett enstaka inlägg i tråden och får den att spåra ur. 

Det är så klart inte bara jag som råkar ut för detta utan det finns ett tydligt mönster i majoriteten av alla trådar som nämner orden npf, adhd eller autism. 

Nu har jag tröttnat och lämnar er tyckare åt er själva.

Tror det beror på flera olika faktorer. Så som möjligheten att gå i utredning genom regionen eller privat. Särskilda behov i kombination med otrygg period i familj eller skola. 

Hade jag fått min diagnos högfunktionell autism som barn eller tonåring istället för som medelålders så hade mitt liv garanterat sett annorlunda ut. Kampen har varit olidlig.

Men det som är viktigt tycker jag är att ta barn och tonåringars ångest på allvar. Det ska inte behöva vara så att ett helt liv ska gå åt till att få ett fungerande vanligt liv.

Men att det är många som får en diagnos kanske är lika bra. Sen om personen i fråga känner att diagnosen blev fel så ska det ju vara möjligt ändra på det.

Föräldrar har ju också ett ansvar att inte diagnostisera sina barn endast utifrån en svårighet att bemöta sitt barn eller för att de inte förstår varandra.

Det positiva är väl idag att man har kunskap och erfarenhet av dessa genom tidigare forskning och utredning. När jag gick i skolan visste man knappt var det var. Många barn blev ju indirekt förklarade som eftersatta. Och sattes i små grupper, special skolor dyl

Det jag motsätter mig, och funderar över. Är HUR det kommet sig att i princip varannan unge har någon form av diagnos idag. Vad beror det på? Miljö, stress, avlade på dåliga gener?  Föräldrar/förälder som haft samma, liknande diagnoser? Jag antar att man forskar på detta just nu.

Men något är ju inte som det ska, när så många har det. Samma med det här med att mer än hälften av alla barn/ungdomar äter antidepressiva mediciner. Det måste ju vara något fel i samhället. Och som vi behöver titta på.

Samhället i sig har ju blivit mer stressigt och det är mer krav idag. Stress vet vi ju redan bidrar med sjukdomar som Alzheimers etc. 

Upplever även att du själv inte läser ordentligt. Kanske att du redan har ett par bestämda glasögon på dig om vad vi verkligen skriver.

Jag ser vissa fördelar med min diagnos men skulle aldrig skylta med den. Berättar aldrig om den överhuvudtaget, det är bara mina två närmaste som vet. Inte ens mina föräldrar eller syskon vet. De är de sista att få veta eftersom de är så förbannat funkofobiska allihop.