Barn som inte hjälper till, är de lata?

Jag vet inte om jag förstår vad du säger, du fattar inte att jag tycker något om att lägga sig i?

Det är väl fullt normalt att man vill va ett stöd för sin partner?
Speciellt om det är något som denna tycker är jobbigt. 

Skulle säga att jag är lösningsorienterad person och kan inte slå dövörat till när om det är något hon är ledsen över.
Men det är liksom inte samma sak att jag själv ska gå in och styra och ställa.

Det har kommit bra svar, att det är fullt normalt att ungar vill göra så lite som möjligt. 
Att det är en del av uppfostran att ställa krav, inom rimliga gränser. 
Att det kommer bli jobbigt för dom när de blir äldre och inte fått hantera det innan.

Vad är det jag inte ska ha lyssnat på? Du verkar tolka in mycket saker som jag inte sagt eller tänker.

Tycker hon att det är jobbigt, och ber dig om räd alltså? Trots att du inte har en aning och vänder dig till ett forum för svar? Eller är det du som vill ge råd som hon inte bett om?

Vänta nu, så du menar att man måste själv ha barn för att få ställa frågor på ett sånt här forum?

Kanske man måste äga en bil för att få fråga om råd på ett motorforum?

Är inte sådana här ställen till för att dela erfarenheter och lära sig saker. 
Eller är det nån inbördes klubb? 

Hon tycker det är jobbigt, hon har minst sagt fullt upp med allt möjligt. Pappan är i princip inte med i bilden. 

Kan du nu sluta försöka deraila tråden och hålla dig till ämnet istället.

Nä, men om man inte har egna barn och måste fråga på ett forum så kanske man ska ligga lågt med att ge andra råd om barnuppfostran. Dela erfarenheter vet jag inte om man gör med någon som saknar erfarenheter helt. 

Du kanske måste kunna nåt om bilar för att ge andra råd om bilar. Inte själv behöva fråga på ett forum först och sen ge råden helt utan egen kunskap och erfarenhet. 

Så hon tycker att det är jobbigt. Och har bett dig om råd? Eller kommer du med oombedda råd?

Men jag är inte på forumet och ger andra råd?

Om man hänvisar vidare något så behöver man knappast va någon expert på området.
Vare sig det handlar om barn eller bilar.

Har sagt flera gånger att hon tycker det är jobbigt då hon redan har fullt på sin tallrik. 
Förstår inte varför du snöat in så på det hela eller vad det gör för skillnad.

Hon är jätteduktig och själv förstår jag inte hur hon orkar med allt...hur hon klarar av det.
Men jag kan inte tänka mig nån ensamstående som inte söker stöd, hjälp...nån gång i livet. Känner att saker är övermäktiga.
Eller behöver ventilera saker.

Fråga din särbo om hon vill ha råd och tips om barnuppfostran. Om hon svarar nej, ge då inga råd. Att ge oombedda råd är som att få en dickpick i ansiktet. 

När, du frågar på forumet för att du vill kunna ge din särbo råd. Som hon inte verkar ha bett om, utan det är problem som du tycker att hon har och som du tycker att hon ska lösa på ditt sätt.

Om hon själv vill ha stöd så kan hon säkert hitta det hos någon med erfarenhet och kunskap i ämnet.

Du gör massa konstiga egen tolkningar hela tiden...vet inte riktigt varför det är så.

Att det hela skulle basera sig på något jag sett och inte något hon sagt.
Något hon tycker är jobbigt, varför det ska vara så osv.

T,om. går så långt som att börja prata om mitt beteende, som det skulle va något du vet något om.
Ja t.om. vår boendesituation osv...alltså, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta 

Folk har sagt bra grejer...att det är relativt normalt för barn i den åldern att vara "lata". Rullande ögon hade till och med historiska kopplingar.

Ge lagom med ansvar/krav. 
Men ändå få dom att förstå att de måste hjälpa med vissa saker, speciellt om de blir mer akut.

Men för att jag inte har egna barn så går det inte att vidareförmedla att det är något man läst  

Jag har inom min närmsta släkt de som jobbat med barn mer eller mindre hela sitt liv, som jag frågade med.
De sa på ett ungefär samma sak, även om de pensionerat sig från rollen nu.
Tänker att det dock borde gälla samma 2025, frågan är väl snarare om jag kan vidareförmedla de orden, haha :) 

Kom mest hit sent igår kväll för jag tänkte att de skulle funka som andra forum, att man delar tankar och erfarenheter kors och tvärs. 

Jag var extremt slarvig och slääääpade fötterna efter mig om jag behövde hjälpa till när jag var liten. Bläääää vad tråkigt med tvätt och disk. Sen en dag vaknade jag och helt plötsligt var barnhjärnan borta: men oj, inte ska mamma behöva göra allt!

Jag var varken lat eller otacksam. Bara barnslig. Om detta aldrig sker för barnen, att de aldrig växer upp, beror det knappast på en tvist om diskmaskinen. Du verkar ha respekt för din tjej och därmed hennes föräldraskap, så lita på hennes omdöme! 

Hur var du själv som barn/tonåring? Inte sjutton tänkte jag på att hjälpa till självmant - det gör väl knappast någon unge och minst av allt tonåringar. Att det ska handlas, laga mat, städa osv ser man ju som något som i princip sköter sig själv i den åldern. Särskilt om man aldrig har haft några krav på sig att hjälpa till innan. Hon får väl prata med barnen och förklara situationen och sedan tjata för att de ska komma ihåg det som de flesta andra föräldrar. Tror det är få ungar som glatt och villigt kastar sig över hushållssysslor, det ligger rätt långt nere på prioriteringslistan. Jag som vuxen ser det ju mest som ett nödvändigt ont själv.

Det är ju din tolkning att TS vill ge sin särbo råd. Jag kan inte minnas att jag har läst någonstans att TS har skrivit att han vill ha råd för att kunna hjälpa särbon med barnen. 

Att de inte gör det självmant, det är inget konstigt.
Men när de blir ombedda...och det ändå blir drama.
Personligen tänker jag att det är ett bra tillfälle att lära sig ta ansvar när den andra fysiskt inte kan. 

Att inte få gehör för vad som behöver göras, det är vad hon tycker är jobbigt.
 
Har 110% förståelse för att de inte kastar sig över de, eller vrålar jippi. 

Hur jag var? Jag var säkert lat, men hade också en gradvis "uppfostran". Jag kan komma ihåg några speciella sekvenser då jag lärde mig i att det faktiskt blev orättvist om jag aldrig skulle behöva göra något.

Men där ligger också en väsentlig skillnad. Jag hade två närvarande föräldrar som i sin tur kom från bra och stabila hem. 
Och jag lider med hennes att hennes barndom fortfarande gäckar henne. Och förstår att de har en stor inverkan. 

Jag förstår faktiskt inte alls vart de kommer från.

Min känsla är att de är på lite extra bra beteende när jag är där.
Och, det låter väl egentligen helt rimligt?
Att ett barn skulle bete sig så, även om jag inte är nån främling längre.

De andra kommer över telefon när hon är trött/ledsen över att känna sig ensam med allt arbete. Att hon känner sig som något service biträde. 

Ögat igenom tråden bara, tycker att det är lite hård ton mot ts, ja det är särbo och det är hennes barn men de är fortfarande i ett förhållande och träffar barnen, man borde kunna prata då utan att det betyder att han ska ta över en papparoll.

Ts, jag har 2 tonåringar, den äldsta kommer hem först och tar hand om disken som finns (efter frukost oftast) han har alltid gjort sina uppgifter utan att gnälla men däremot inget självmant, för mig som vuxen är det självklart att man tar soporna när det är fullt osv, detta har jag försökt få in och efter ca. Ett års tjat har det gått fram, den yngsta är 14 och har precis slutat gnälla när jag ber om saker, det har alltid varit mindre gnäll när vi föräldrar också gör något, tex. "Tar du ut soporna så sätter jag i en ny påse under tiden" "jag diskar om du kan torka"  till slut börjar rutinerna sitta, man får ju komma ihåg att om de inte är vana att hjälpa till så är det inget som dom liksom ser behöver göras, det är sånt man lär sig med tiden.

Jag tycker att det är positivt att du vill hjälpa din särbo och så tycker jag att du som parnter faktiskt är en del av deras liv, du kan självklart inte börja styra och ställa i hennes hem med hennes barn men när du är där så visa hur man hjälper till helt enkelt, typ efter middagen "kom nu så hjälper vi mamma och plockar undan bordet" det kommer inte gå över natten men med tiden, för mig iaf har det alltid varit enklare att få barnen att hjälpa till när deras pappa också hjälper

Har hon bett om din hjälp?

Om hon pratat med dig om dey fråga hemne vad det år hon vill, vill hon ha en föråndrimg och ner om hjälp eller vill hon bara "kräka av sig".

Mina ungar hade nte kommit undan med ett sådant beteende där jag gör allt  och de inget. De hade fått en varning sedan hade det varit slut på all marktjänst från min sida. Jag hade inte tvättat deras kläder, städat på deras rum eller lagat mat till dem. Hade det uppståt attityd kring det hade telefoner och tv spel blivit beslagtagna.
Mina barn vet att vi är ett team. Lagar jag mat så dukar sonen bordet och dottern diskar t.ex. 

Du har skrivit upprepade gånger att du vill ge din sambo råd. 

Detta med utgångspunkten i att du tycker hon gör fel och är för mesig och konflikträdd när barnen är lata och respektlösa. Du pendlar lite kring huruvida det är okej att de stönar och klagar eller inte.

Att säga till sin flickvän att hon är för konflikträdd och barnen därför är lata och respektlösa, är knappast trevligt.

Du har däremot inte bett om råd kring hur man får barn att hjälpa till. 

Då har du helt misstolkat det hela.

Jag vill mest få input från vad andra tänker, tips osv.
Har sagt tydligt, flera gånger...att hon själv hade en väldigt dålig uppväxt. Och att jag lider med henne, att detta fortfarande gäckar henne.

Men jag förstår också till 100% att det är så. Och att det gör det svårt för henne.
Men hon vet själv att det är så, hon säger det själv till mig. Det är knappast min egen analys som kommit fram till de.
Hon säger till mig, att hon känner att de är lata som inte vill hjälpa till mer...speciellt nu när hon har väldigt svårt att röra sig. 

Jag tror det vart stor skillnad om hon kunnat luta sig tillbaka mot en mer normal uppväxt. Minnas själv hur det var...men, nu är det inte så. Och det går tyvärr inte att ändra på.
Sen att hon ensam får dra ett stort lass, det påverkar ju såklart med.

Vi kan båda diskutera att viss lathet nog är ganska vanligt bland barn som inte är helt utvecklade än. 
Men hon önskar ändå att de skulle hjälpta till med. 
Och att det inte ska behövas sägas 10 gånger...för att sluta med stora suckar, ögonrull osv.

Och jag förstår att de tar på henne.