Hjälp, är gravid men mår så psykiskt dåligt, känns som jag ångrar mig, detta blir för jobbigt!

Jag tipsar er om att ta samtalsstöd så fort som möjligt för att reda ut allting. 
Det är inte konstigt att du får panik, det kan man få även om det är något man längtat väldigt mycket efter.

Jag har själv drygt 10 år mellan barnen och många av de åren var år av längtan. 

Och trots att det var efterlängtat och trots att vi suttit och pratat och försökt göra mentala plus-och minuslistor och gå igenom allt som skulle kunna påverkas så är det svårt att få grepp om.

För man vet vad man har men inte vad man får. Och det barn man har kan ju inte på något sätt förstå eller ansvara för hur det ska bli, även om hen kan ha uttryckt längtan efter syskon.

Vår son sa det vid ett tillfälle och det sved (eftersom vi råkade få en lillebror som hade kolik den första tiden) att ni har förstört, jag har inte bett om att ni ska gå och skaffa nån bebis.

Vi kunde inte vara lika delaktiga i hans aktiviteter som innan, någon var i princip alltid upptagen med syskonet. Det blev massa nya grejer och rutiner hemma. Vi vuxna var väl inte så "roliga" den första tiden pga sömnbrist. Det behövdes ta hänsyn till bebisen hela tiden när man skulle göra något. Vi reste inte som innan.

Nu är de äldre, äldsta är i gymnasieåldern och yngsta går i lågstadiet och även om de inte har någon direkt nytta av varandra som lekkamrater med den åldersskillnaden så har de ju en relation! En jättefin relation! Och även om jag vetat att det skulle bli så här tufft så hade jag gjort om det. 

Jag har mått otroligt dåligt under graviditeten rent psykiskt. Trots att den var efterlängtad och allt sånt så var det som att någon bara släckte ljuset för mig. Jag har mått toppen fysiskt men ändå bara gråtit och gråtit... Min barnmorska sa åt mig att hålla ut till efter v. 12, det är då det är som tuffast (och man kan fortfarande ångra sig). Hon hade rätt, sen kändes det bättre. Sen hade jag ändå önskat att hon gett mig mer stöd, kopplat in kurator eller liknande. Men löste det själv via Mindler istället, funkade bra för mig. 

Hoppas du mår bättre snart. 

Vet inte om kommer kännas bättre.

Pratade med min partner om att jag nog kanske vill avbryta och orkar inte.

Han säger att han inte kan stödja mig i det beslutet att han tycker det vore för hemskt att göra en abort. Han skulle bli knäckt av det. Jag vet inte om jag verkligen vill det men känns hemskt att han säger så

Prata med BM om din situation.

Hur mådde du innan du blev gravid? 

Mådde ok. Hade inte denna ångest innan.

Men nu blev jag mest ledsen för det min partner säger att han inte stöttar mig i att avbryta, han kommer inte acceptera det.

Jag tror inte jag kommer själv klara av att göra det, men känns ändå hemskt att han säger att han inte alls skulle stötta OM jag valde det. Han skulle alltså nå bättre av att " tvinga " mig genomgå nåt jag inte skulle vilja

Kände du så första gången du var gravid?

Mådde jättedåligt då också, lika mycket ångest då också, fast var andra saker jag mådde dåligt över då. Nu är det mer min ålder, att kommer då lite tid med barnet, barnet får gammal mamma, har tillomed de känslorna angående det första men detta blir ju ännu mindre tid med. Avundsjuk på mammor under 30 som har chansen att leva längre tid med sina barn, bara någorlunda unga tillsammans.

Även ångest över att finns ingen mening h så stor åldersskillnad, då finns inte ens de fördeleöarrna att som syskon växa upp tillsammans. Blir ju som två ensambarn, då kunde vi lika gärna nöjt oss med ett. Har inte bästa ekonomin heller så med ett hade vi kunnat göra mer.

Många tuffa tankar där att reda i.
Jag skulle ta kontakt med barnmorska omgående och be att få en kuratorkontakt. 

Jag har två barn med en åldersskillnad på 11 år. Min yngsta är ännu liten men jag tror nog att de kommer att ha utbyte av varandra om ett par år och förhoppningsvis som vuxna. Jag är också en "äldre mamma" till min yngsta men är ärligt mest tacksam över att ha fått två friska barn och att min kropp fortfarande har förmågan att bära och föda. Har flera i min omgivning som inte längre kan trots att vi lika gamla (jag är 40). Jag hoppas att det kommer kännas bättre för dig snart!

Jag sitter inte i samma situation som du men jag är på andra sidan situationen eller vad man ska säga.
Jag har syskon med stor åldersskillnad, mina bröder är 11 och 14 år äldre än mig, en syster är 2 år yngre och min yngsta syster är nästa 21 år yngre än mig. 
Jag älskar mina syskon och jag älskar att vi har sån åldersskillnad. Jag växte upp tillsammans med i synnerhet min syster som är närmast i ålder och vi var nära då, hon har nu egen familj och bor långt bort och jag är definitivt närmast min yngsta syster nu. Det är fantastiskt roligt och berikande  Jag har varit väldigt nära mina bröder i uppväxten också och vi träffas och pratar fortfarande när dom inte är i andra länder och jobbar. 
Jag förstår att ångesten du känner är tuff och ännu tuffare när din partner inte visar stöd för ditt mående men jag ville iaf berätta att åldern på syskonen inte spelar roll för dom sen 
Min pappa var 57 när min yngsta syster föddes och det stör inte henne heller.

Äv n om man pratar med barnmorska kan de väl inte göra mycket åt det? Kan ju inte ta beslut åt en.

Min sambo säger han sk stötta o ta mer ansvar över barnet när det kommer än han gjorde med första osv. Han säger hon ska ta mer pappaledigt osv osv. Det han inte kan stötta är att avbryta graviditeten. Det känns alltså som jag måste genomgå det mot min vilja även om jag känner att det går verkligen inte.
Han säger att inget kommer bli som förut osv om jag tar beslutet att avbryta. Det kommer ju kännas hemskt för mig också men kommer isåfall vara för att jag känner att detta går ej. Att då inte ha stöttning och förståelse i det beslutet känns hemskt. Bet inte ens om han då stannar med mig.

Många svåra frågor som du tampas med, en samtalskontakt kanske skulle hjälpa dig. Önskar dig allt gott

Nej en barnmorska kan såklart inte lösa det här åt er. Inte en kurator heller. 
Men ni får en trygg miljö där någon ställer frågor som man kanske inte vågar ställa hemma. Och ni båda (eller du om du går enskilt) får möjlighet att svara ostört.

Det låter enormt tufft, TS!

Vissa snedtänder helt på graviditetshormonerna. Jag är en sån. Suttit och googlat "graviditetsdepression" många gånger när jag haft svårt att sova på nätterna. Om jag såg någon sån där lycklig gravid som bara gick omkring och stråålade tänkte jag att jag ville sparka in tänderna på henne (om jag hade kunnat för magen). Svarta tankar. Hemska tankar. Mycket riktat mot mig själv.

Jag sökte aldrig hjälp. Men jag har flera barn, och har fullföljt alla graviditeterna. För min del (lärde jag mig efter första barnet) gick det över så fort barnet var fött och jag fick tillbaka min normala hormonbalans igen. Det var underbart, som att vara en ny människa! Eller iallafall samma gamla människa. Och en ny liten människa i min famn! 

Har du liknande erfarenhet från din första graviditet, TS? 

Depressionen talar med en stark, mörk, ond röst, men du kan välja att söka hjälp.

Förstår att det känns jobbigt att din man inte stöttar dig i dina tankar om att göra abort, men det är för att han inte har det svarta depressionsmolnet hängandes över sitt huvud. Han är opåverkad av dina hormoner, och är fortfarande i samma läge som innan, där han önskar sig ett barn till. Det läge du var innan gravidhormonerna satte in.

Sök hjälp, om det känns övermäktigt, be din man kontakta MVC åt dig! Han mår säkerligen inte heller bra just nu.

Vill bara säga att jag förstår dig TS! Är i en liknande situation själv och är ledsen och orolig för det mesta. Gravid i v 6 med tredje barnet med en ny man, de två första är 7 och 9 år. Så rädd för hur det ska bli, hur vår relation kommer påverkas, min relation till barnen, orimligt orolig för att det ska va tvillingar också.. ☹️