Mår människor utan filter bättre?

Ja, inte mer än att det låter som en tuff situation. 

När hon säger att hon inte tycker om folk blir vi andra tysta och chockade. 

Men jag är nyfiken på om det beror på att vi inte är vana. 

Däremot kan jag tycka att det verkar väldigt befriande. Är det bättre att vi andra går runt och pratar om att typ Camilla är otrevlig och filterlös. Hon kan aldrig dölja en känsla hon har, hon verkar inte ens försöka. 

Du ger två väldigt olika exempel.

Att slänga ur sig förolämpningar till höger och vänster gör att man förlorar vänner (eller aldrig ens får några).

Att vara väldigt öppen med problem, som det flesta känner är privata, tror jag däremot kan vara ganska befriande. Så länge man gör som personen i exemplet och bara krasst konstaterar att det är som det är, så kräver man ju inget av dem man pratar med. Värre om man ska beklaga sig jämt och ständigt eller förväntar sig att den man pratar med ska vara ens personliga terapeut.

Du får ju behandla Camilla som du vill, men att acceptera att folk är otrevliga är inte allmän lösning. 

Camilla kanske inte bryr sig om vad folk tycker om henne, så om andra inte gillar henne spelar ingen roll. Hon gillar ju inte dom heller. 

De som verkligen bryr sig om henne får ta detta med henne. Det är inte andras uppgift att agera stödperson. 

Ja alltså det var inget sentimentalt i det sista utan enbart ett konstaterande som att ens man har cancer och inte kan ha möte på tisdag då den ska följa med till sjukhuset. 

Som flera redan har skrivit, man behöver inte prata med alla om det. Man ska inte behöva hålla allt inom sig, men man bör välja sina tillfällen. Prata med vänner, psykologer, kuratorer. Ibland kan man självklart även behöva berätta för kollegor eller arbetsgivare eller lärare hur man har det. Men inte för vem som helst i en föreläsningssal.

Gällande att hon säger rent ut vad hon tycker om folk. Att inte acceptera rena otrevligheter, är en bra social norm som jag tror att de flesta vill behålla. Det kan vara befriande med människor som är raka och ärliga, men ett visst filter måste ändå finnas. Förolämpningar kommer att stöta bort folk. 

På vilket sätt är det befriande att inte bara säga till någon att man inte gillar den, utan också be personen vara tyst? Det är tvärtom extremt otrevligt och översittarfasoner. Skulle kunna klassas som mobbning om inte den andra har varit otrevlig eller elak först.

Det kan absolut vara befriande med människor som är raka och ärliga, men inte på det sättet. 

Men prata skit bakom ryggen behöver man ju inte heller göra. Men att prata av sig med någon om att någon annan är jobbig eller otrevlig, är inte att snacka skit. 

Gällande att öppet och krasst berätta för alla hur man har det, är det en mindre fadäs. Om man bara kortfattat säger hur läget är, skulle jag ha överseende även om det kändes lite gränslöst, och svara att jag beklagar att du har det så tufft. Jag kan absolut förstå om det ibland känns bättre att lätta på trycket på det sättet, även om det blir obekvämt för omgivningen. 

Jo men jag kanske inte tycker att det är bra hur hon gör det. Men det skulle ju vara bättre med ett klimat där man faktiskt säger till varandra, det du säger till mig just nu upplever jag riktigt kränkande, jag vill inte umgås med dig om du pratar sådär mot mig. Det är väl en bättre sak än att gå runt och prata skit om andra i tid och otid. Utan att man faktiskt säger till någon som kommer och pratar skit om någon att, jag tycker du har fel som uttrycker dig sådär och jag vill inte höra dina åsikter om att du tycker att Susanne är tjock. 

Jag tror det skulle bli bättre om toleransen för att säga skulle vara högre. För vi säger en kollega som alltid ha bortförklaringar till allt, varför den inte gör sitt jobb eller ljuger om sin närvaro eller vad den har gjort. Det skulle vara skönt med människor som svarade att varför hittar du på för? Du var inte med på mötet i tisdags, du var inte på kontoret alls då, vi har registrerat detta i mötesprotokollet också. Jag hade en kollega en gång som stod och berätta inför massa människor om sin briljans och sina framgångar. Han berättade om att han hade events med 200 personer som deltog per vecka? 

Jag var den som anordnade och genomförde dessa event. Jag var den som beställde mat och fixade med allt praktiskt på plats också? dessa event var mindre än en gång i månaden, vid ETT tillfälle kom det 120 personer men annars va det 40-80 personer. 

Här hade det varit skönt att bara fråga varför personen hittade på, framhäva sig själv med en massa lögner. 

Du hade kunnat fråga, men gjort det enskilt. Eller sagt till på en bra sätt. Man behöver inte anklaga andra offentligt, det skapar bara dålig stämning. 

Och då är det återigen att man inte ska skapa dålig stämning. Men vem är det som skapar dålig stämning. På vår arbetsplats fanns en rejäl tystnadskultur. Folk var rädda för honom, vi konfrontation skrek han i våra ansikten. När facket kopplades in så fick han gå direkt. Så om någon faktiskt öppet hade sagt ifrån tror jag fler skulle vågat träda fram. Annars led folk enbart i det tysta. 

Det kan inte alltid vara så att den som kommenterar något är den som skapar dålig stämning. Deltog nyligen i en situation där en person uttryckte sig mycket rasistiskt. Först drev personen om judar. Hur den brukade leka jude hemma, sätta på sig en stor näsa och sätta på sig judiska symboler, vi var i ett rum med 100 personer? sedan avslutade han med att fråga om någon av oss var jude m.m

Alla var knäpptysta. Hade det inte varit bra om någon sagt att sådär säger man faktiskt inte. Vi var flera som pratade med varandra efter om detta, att han inte var riktigt klok. Men ingen sa något. Är det bättre? Ingen ville sticka ut hakan, ingen sa ifrån. Jag vet inte om någon hade judiskt ursprung, men om det var det så utsatte vi alla den för en kränkning för att vi bara va tysta. 

Fast nu pratar du om något annat. Självklart är det bra att säga ifrån när det är befogat. Sen kan man välja HUR man gör det, eller HUR man hanterar en otrevlig arbetskamrat t ex. Men det stämmer att sådana människor alldeles för ofta kommer undan med sitt beteende, för att omgivningen är tyst och konflikträdd.

Många kan bli bättre på att sätta ner foten mot sånt.

Men vad har det med kvinnan du skrev om att göra? Det framgick inte att hon bara säger till folk som är otrevliga. Sen kanske hon gör det på fel sätt ändå. 

Som konstaterades ovan - vad ska personerna i det sammanhanget göra med informationen?
Hon har ju uppenbarligen fått hjälp av myndigheterna redan. 

Jag har haft ett helvete privat i perioder men jag skulle aldrig ta upp det i personalgruppen. Jag skulle kunna ta upp det med chefen om min situation påverkar mitt arbete men annars finns det ingen anledning. 

Jag har några få kollegor som jag kan nämna det för eftersom vi har en sådan relation att vi delar en del privata saker med varandra. 

Jag kanske framstår som krass men min erfarenhet är att personer som beter sig så vill vara i centrum och har problem med att ta ansvar för sin egen situation, vilket den här personen verkar ha. 

Jag har inga problem med att en kollega berättar om sina problem för mig. Ibland behöver man prata med någon men att göra det inför en hel grupp handlar om något annat. 

Jag tror inte att det hjälper henne ett dugg att bete sig så gränslöst. Hur skulle det göra det? Vad får hon få ut av det? Hon kan mycket väl ångra sig i efterhand. 

Det står inte mellan att berätta för precis alla eller inte för någon. Jag berättar för mina närmaste vänner och för min terapeut. Det hjälper mig betydligt mer än att berätta för främmande människor.