• Anonym (TRÖTT)

    Barn motvilligt till ny partner – hur länge?

    Hej. Jag är ihop med en person sedan nästan 2 år. Denne har små barn från ett tidigare förhållanden och barnen hos sig varannan vecka.

    Vi dröjde ganska länge med att introducera mig för barnen (då 4 och 6 år), när det väl skedde sa vi inte att vi var ihop, utan jag umgicks med dem och vi hittade på grejer ihop regelbundet ? och efter några månader av detta så undrade det äldsta barnet varför jag var med dem "så ofta". Det yngsta barnet sa att det "visste varför, de är ju kära", och var initialt positivt inställd till detta. Vi kom bra överens och hade det kul ihop med barnen. Det stora barnet gick från att vara skeptisk till att räkna in mig i deras grupp, men det yngre barnet har skiftat och verkar känna ett stort motstånd mot mig. Det är nog inget som hänt mellan mig och barnet, vad jag vet, men jag antar att hen är osugen på att föräldern har en ny partner och att hen är lite svartsjuk.

    Jag tycker inte att min partner sätter mig före barnen när jag är med dem, utan jag är inkluderad i deras gäng. Det yngre barnet brukar ofta markera och säga att jag inte får vara med, att jag är tråkig och att hen inte bryr sig om mig. Ibland "glömmer hen bort det " och så kan vi leka ihop och ha det ganska friktionsfritt.


    Jag förstår att hen är liten, att det är som det är just nu och att det kanske ger sig med tiden och att det öppna ogillandet kan avta med ålder. Men på sistone börjar jag tycka att det är ganska slitsamt att hen alltid retas och är "taskig" mot mig. Jag brukar säga ifrån när hen retas. Ibland säger min partner också till.


    Men på det hela stora känns det ganska hopplöst just nu. Jag är trött på att barnet alltid visar mig fingret, när de andra inte ser. Att hen alltid avbryter mig med att det jag säger "inte är roligt" eller att "ingen bryr sig". Jag brukar ju säga att hen inte ska visa fulfingret och säga att hen inte behöver bry sig. Men jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag tycker om barnet men blir mer och mer irriterad och har noterat att jag försökt undvika hen eller bara gå undan när hen håller på. Men jag antar att det kanske inte är en bra strategi. Jag undrar över hur länge det ska vara så här.


    Min fråga är väl egentligen: hur lång tid ska man räkna med att detta pågår ? hen är liten nu och jag utgår från att det går över med mognad. När och hur ska man "agera" om det inte går över?  


    Missförstå mig inte, barnet behöver inte älska mig, men jag vill inte bli något slags hackkyckling och vill kunna umgås på ett normalt sätt. Jag tycker om att vara med min partner och barnen. Vi bor inte ihop.

  • Svar på tråden Barn motvilligt till ny partner – hur länge?
  • Anonym (TRÖTT)
    Anonym (Malin) skrev 2025-01-30 17:41:00 följande:

    Hur funkar det med biomamman, är det hon som baktalar dig inför barnen? Det är ofta det vanligaste skälet när små barn visat aversion mot ny partner så länge som de gjort med dig.


    Jag vet faktiskt inte hur biomodern talar om mig, men jag utgår från att det är neutralt.
  • Anonym (TRÖTT)
    Anonym skrev 2025-01-30 21:29:54 följande:

    Jag har så svårt att förstå varför man fortsätter pressa i en situation som inte fungerar.
    Pappan har bara barnen varannan vecka. Varför inte umgås när han inte har barnen?
    Nej, man måste fortsätta skava mot varandra heela tiden. En i sällskapet vill ju inte. Tvingar man lite till så kommer det nog funka...

    Men kan man inte ta en paus i alla fall?


    Det var en vild tolkning. Jag träffar dem inte hela tiden. 
  • Anonym (TRÖTT)
    Ikaros12 skrev 2025-01-30 20:01:39 följande:

    Det tar så lång tid som Barnen behöver för att känna att du som en del i deras liv inte påverkar dem negativt, utan positivt. Till det händer kommer de att se dig som ett hot. Så unga barn brukar det inte ta allt för lång tid för. Men räkna med ett år för att orka. Det är värt det. Nästa gång ni äter middag tillsammans och pappan är med kan du testa att ställa följande fråga öppen. Ibland har jag märkt att ni pekar ful fingret mot mig, varför gör ni det? Lyssna på vad de har att säga. sedan skulle jag säga. Okej då förstår jag. Säg inte att du blir sårad säg i stället. Jag tycker Om er jättemycket, men jag gillar inte när någon pekar fulfinger till mig eller någon annan. Även om man är arg eller sur. När jag ser det nästa gång så kommer jag säga till. Därför att jag vet att det blir så tråkigt när man umgås och man gör sådana saker. Om ni tycker att jag gör något fel och inte vågar säga det till mig, prata med er pappa om det. Jag vill ju att vi ska ha roligt tillsammans.

    Många tänker att pappan i det här fallet är den som ska uppfostra, men jag tycker att alla vuxna ska markera och visa barn på ett respektfullt sätt var våra gränser går. Men man kan göra det med vänlighet och gärna med humor. Framförallt när man inte har en bra relation. Försök att tänka att barnen med tiden behöver lära sig att respektera andra och att det de gör nu är för att de tycker något är svårt som de inte kan hantera på annat sätt. 


    som sagt min erfarenhet är att barn är bra på att anpassa sig så länge de inte i längden påverkas negativt av den nya situationen. Håll ut, markera, men fortsätt vara vänlig. Lycka till!


    Tack för konkreta råd. Jag håller med om att alla vuxna uppfostrar barn. Det ena barnet vände och känner sig ju inte hotat alls, men hen är å andra sidan äldre.

    Man vet inte om det är personkemi som spelar in men jag utgår från att den minsta inte kan ha den här aversionen hela livet.
  • Anonym (TRÖTT)
    Anonym (Raggsocka) skrev 2025-01-30 18:05:54 följande:

    Jag svarar att det aldrig går över, eftersom jag hatade min styvfar med passion hela hans liv från att jag var sju år och han kom in i bilden.

    Men det kan ju ha något att göra med att han levde på min mamma i 30 år, inte jobbade, rökte som en borstbindare och drack som en svamp...


    Jag beklagar ?
  • Anonym (TRÖTT)
    Ikaros12 skrev 2025-01-30 22:53:40 följande:

    Kanske är det en obalans i det som mycket annat. Det kanske finns empatiska par som egentligen skulle klara av att få fina relationer med barnen som tyvärr inte gör det för att de är oroliga att barnen ska ta skada. Medan det finns par som inte Lyssnar på barnen och vill att de bara ska anpassa sig, som tutar och kör och där barnen faktiskt mår dåligt. De två olika personlighetstyperna kanske sneglar på varandra och tänker att, där ska inte jag hamna. 


    Ja, man vet inte. Jag ser att den minsta inte är så förtjust i att jag är med och brukar därför avstyra vissa grejer min partner vill göra tillsammans med mig och barnen, så att de ska få egen tid. Och jag vill verkligen inte köra på.

    Som sagt, det är ok att den minsta inte är tokig i mig. 
  • Ikaros12

    Du låter klok! Hoppas att det går bra. Jag gillar att du verkar vara så mån om att det ska funka. Det är en mycket bra början tror jag. 

  • Anonym (Blondie)

    Herregud, får huvudvärk bara av att läsa detta. Säg att du ska skaffa ett eget barn med denna man.

    Annars säger bara, varför i hela fridens namn villl du ens dejta en man med barn? Om du själv inte vill ha några. 
    Så fort det går åt helvete, kommer han dumpa dig i alla fall. Speciellt när det finns barn med i bilden. Det är inte värt det. Och det blir tydligt. 

    Hur många sådana här trådar ser man inte. Där ni är missnöjda eller har problem? När det finns barn involverat. Han är säkert jättenöjd. Han äter kakan och har den kvar. Det är du som får lida mest i detta förhållande.Ser du vad jag försöker sägs dig.

    Över min döda kropp, att jag skulle intressera mig för en man med barn. Inte ens när helvetet fryser till is. Dom existerar inte för mig. Tycker väldigt många har dålig självrespekt och krav. Ni går ju inte ens in i förhållandet på samma villkor. 

  • Anonym (TRÖTT)
    Anonym (Blondie) skrev 2025-01-30 23:38:55 följande:

    Herregud, får huvudvärk bara av att läsa detta. Säg att du ska skaffa ett eget barn med denna man.

    Annars säger bara, varför i hela fridens namn villl du ens dejta en man med barn? Om du själv inte vill ha några. 
    Så fort det går åt helvete, kommer han dumpa dig i alla fall. Speciellt när det finns barn med i bilden. Det är inte värt det. Och det blir tydligt. 

    Hur många sådana här trådar ser man inte. Där ni är missnöjda eller har problem? När det finns barn involverat. Han är säkert jättenöjd. Han äter kakan och har den kvar. Det är du som får lida mest i detta förhållande.Ser du vad jag försöker sägs dig.

    Över min döda kropp, att jag skulle intressera mig för en man med barn. Inte ens när helvetet fryser till is. Dom existerar inte för mig. Tycker väldigt många har dålig självrespekt och krav. Ni går ju inte ens in i förhållandet på samma villkor. 


     


    Ditt inlägg är off topic på något vis.


    Jag har både självrespekt och krav.  Det är märkligt att bli utmålad som ett offer och att inte verka ha agens, när jag ställde konkreta frågor. Det kan ju också vara så att jag är den som lämnar allt om ?det går åt helvete?. 


    Jag träffade en person som jag vill vara tillsammans med. Att denne har barn har jag inget emot alls. Tvärtom.  Vi är alla olika där.  Du har självklart rätt i att vi går in i förhållandet med olika förutsättningar. 


     

  • Anonym (solvind)

    Jag ser det som att barnet får en reaktion varje gång hen pekar fingret och är otrevlig. 

    Försök att ignorera beteendet helt en period och reagera BARA när hen gör något som är snällt eller bra. 

  • Anonym

    Ta ett steg tillbaka.

    Ta en paus.

    Umgås med mannen när han inte har barnen

  • Anonym (Lily)

    Tjafsa inte, säg inte emot. 
    Barn: "du får inte vara med"
    Du: "vill inte att jag ska vara med"

    Barn: "det är inte roligt"
    Du: "du tycker inte det känns roligt. Vill du hellre göra något annat?"

    Åttaåringar säger en massa de inte menar och har också en massa känslor de inte lärt sig sätta ord på, att svara med att formulera om det barnet säger är ofta ett effektivt sätt att få veta mer om vad som kanske skaver och slippa massa tjafs. Att skälla på barnet lär inte hjälpa. Och det låter inte som att det är DU som person som är "felet" heller.

Svar på tråden Barn motvilligt till ny partner – hur länge?