Parner med högfungerande autism - omöjlig ekvation?

Jag har ju dålig kunskap än så länge men ju mer jag läser på om t ex autismspektrat desto mer blir jag övertygad om att du kan ha rätt. Faktan jag läser är inte upplyftande, jag tror att min pojkvän kan ha lärt sig strategier för att mildra hur han är men att det lyser igenom. Det låter ju taskigt men jag är inte alls säker på att det skulle vara värt anpassningarna jag kanske skulle behöva göra för att det ska funka bra.

Det syntes inte ett spår av den här regelstyrdheten och ja, i mitt tycke brist på humor när vi träffades. Hade aldrig blivit intresserad om jag sett det då. Han var väldigt verbal och rolig, verkade vara en fritänkande person med stenkoll på allt i sitt liv. Ödmjuk och vänlig. Han är ursnygg på alla sätt vilket jag vet är en svaghet jag har. 

Jag tror att jag är likadan hela tiden liksom även om man visar upp sitt bästa jag i början. Vi klickade väldigt bra, extremt bra kemi från från start.

Vi träffades genom en dejtapp och bor inte ihop.

Hmm, det verkar ju som att ni klickar när ni båda försöker vara ert bästa jag, men inte när ni lagt av er maskerna. Tur att ni inte bor tillsammans, eller har skaffat barn, för då blir det ju svårare att avsluta. 

Vet exakt vad du menar. Åh det är så jobbigt. Har en syster, en nära killkompis och en kk som har lättare autism. Ingen av dem är sådär som du beskriver exakt med paragrafrytteri men vet sorten. Det är slitit men behöver inte vara omöjligt. 
Min syster har ofta svårt att se saker ur andras perspektiv och brusar därför upp så fort man inte saker på hennes sätt, som f ö är väldigt märkligt många gånger. Där handlar det om gränssättning och tydlighet. Hon är också Hård styrd av s k principer som egentligen gäller andra mest. Jag är då tydlig med att det är hennes principer och att det är bättre vi inte pratar alls om just det ämnet exempelvis. 
Min killkompis har ofta svårt att förstå humor, hänga med i svängarna i spontana skämt, där hjälper det att förklara noga. Då kan han tycka det är roligt, problemet är ofta att det är svårt att snabbt förstå en poäng i ett skämt. Jag som fick adhd diagnos tidigt kan uppskatta hans noggrannhet och att han minns detaljer av våra samtal. Han nischar sig på ämnen så blir ofta intressanta diskussioner. Men ja kan ta lång tid att prata med honom eftersom han behöver tänka mycket. 
Min kk är jag egentligen kär i. Men vi kan av massa skäl inte ha en relation. Han förstår skämt snabbt och skämtar hela tiden själv, riktigt rolig är han också. Han har väldigt svårt att uttrycka känslor, han kan inte. Han har också svårt ett veta hur man för en konversation framåt . Ha blir också uttröttad av allt, så han orkar bara ses ibland. Om ni har det bra tycker jag du ska kämpa men i och med att han verkar sätta stopp för dig och vara humorbefriad låter det jobbigt. Vad säger han om du pratar med honom om det? 

Vet exakt vad du menar. Åh det är så jobbigt. Har en syster, en nära killkompis och en kk som har lättare autism. Ingen av dem är sådär som du beskriver exakt med paragrafrytteri men vet sorten. Det är slitit men behöver inte vara omöjligt. 
Min syster har ofta svårt att se saker ur andras perspektiv och brusar därför upp så fort man inte saker på hennes sätt, som f ö är väldigt märkligt många gånger. Där handlar det om gränssättning och tydlighet. Hon är också Hård styrd av s k principer som egentligen gäller andra mest. Jag är då tydlig med att det är hennes principer och att det är bättre vi inte pratar alls om just det ämnet exempelvis. 
Min killkompis har ofta svårt att förstå humor, hänga med i svängarna i spontana skämt, där hjälper det att förklara noga. Då kan han tycka det är roligt, problemet är ofta att det är svårt att snabbt förstå en poäng i ett skämt. Jag som fick adhd diagnos tidigt kan uppskatta hans noggrannhet och att han minns detaljer av våra samtal. Han nischar sig på ämnen så blir ofta intressanta diskussioner. Men ja kan ta lång tid att prata med honom eftersom han behöver tänka mycket. 
Min kk är jag egentligen kär i. Men vi kan av massa skäl inte ha en relation. Han förstår skämt snabbt och skämtar hela tiden själv, riktigt rolig är han också. Han har väldigt svårt att uttrycka känslor, han kan inte. Han har också svårt ett veta hur man för en konversation framåt . Ha blir också uttröttad av allt, så han orkar bara ses ibland. Om ni har det bra tycker jag du ska kämpa men i och med att han verkar sätta stopp för dig och vara humorbefriad låter det jobbigt. Vad säger han om du pratar med honom om det? 

Tänk på att folk på spektrum har extremt svårt att låtsas! De som brukar låtsas är de med personlighetsstörningar. 

Ja precis.

Ang. din syster, om jag har ett problem att lösa och han kommer med en lösning så blir han förorättad om jag inte köper den rakt av. Jag är van vid att behöva tänka kritiskt så jag lyssnar och lägger till synpunkten till annan fakta, sen en lösning. Inte ok tydligen. Han brukar visserligen ha rätt eftersom han har ett suveränt intellekt men det är inte det det handlar om. Mitt liv och mina beslut.

Exakt, snabba skämt där poängen går förlorad om man ska förklara. Han kan däremot göra det och jag hänger ju på eftersom jag fattar och kan spinna vidare. Han är med riktigt rolig när det är hans skämt. Ja, han sätter stopp för mig och jag har börjat tänka igenom saker innan jag säger dom, det är obehagligt eftersom jag brukar känna mig avslappnad runt andra och väl inte gör det längre med honom. Hans ogillande är tydligt och kontrollerat. Ibland så tänker jag vad f*n och säger det ändå för att jag blir trött på att behöva censurera mig runt honom. Då blir det inte alltid så bra :)

Många bitar är väldigt bra. Men det blir starka reaktioner när jag säger saker som skulle kunna ses som kritik. Så svåra gräl att jag drar mig för det numera, det kan bli timmar av argumentation och är inte säkert ens att det blir en lösning som han accepterar. Det är som att det är en förolämpning att han skulle kunna vara annat än perfekt. Jag själv bryr mig inte om vems fel det eventuellt skulle kunna vara alls, jag vill komma fram till en lösning.

Jag har lyft det du nämner och han förstod inte alls vad jag menade. Utan det var jag som är osympatisk och taskig.

Suck, ännu en man som alltid har rätt. Som inte kan ta minsta kritik och verkar förvänta sig att alla andra ska anpassa sig efter honom. Som öht inte klarar av att ta in andras perspektiv. 

Det spelar ingen roll om han har en diagnos eller ej. Du måste inte ?förstå? honom, du måste bara avgöra om du orkar leva med honom. 

Men vill du verkligen vara ihop med någon där det grälas i timmar?  Och över saker som inte ens är stora vad jag kan förstå?

Nix, det vill jag inte. Så det kommer förmodligen att bli så att jag lämnar. Är bara ett mysterium för mig. Men orsaken spelar ingen roll.

Låter som enda rimliga beslutet.

Hm, extremt svårt säger du :( Har tänkt tanken att det kan vara en personlighetsstörning, det är ju inte roligt i så fall. Har funderat några ggr om han gör fultolkningar, tanken har kommit för att det är konstigt ibland. Och att det ska vara liksom synd om honom när det inte är logiskt för mig.

Han borde klara resonemang runt saker där man inte tycker lika, han gör det ju på jobbet vad jag kan se. Så att han inte kan med mig verkar kunna vara ett val och det är inte något jag vill ha i mitt privatliv.

Testa för att se hur det blir. Lyssna inte på stolliga råd här.