Hej!
Jag har insett att jag har det som kallas dysmorfobi, alltså upplevt fulhet.
Mitt liv handlar till stor del om mitt yttre, jag tar bort födelsemärken, har gjort skönhetsingrepp, sminkar mig så fort jag går ut m.m. Mycket av min tankeverksamhet går till att fundera hur jag ska se bättre ut och vad jag ska göra härnäst. Önskar art det inte var såhär och jag kan förstå vart det kommer ifrån.
Fler än mig?
Tycker personligen att ytan är helt ointressant. Det verkligt spännande med människor är vad som finns under den.
Jag är fascinerad av att jag kan titta ner på mina lår i badkaret och då ser jag för min egen hjärna ut som Lizzo innan hon gick ner i vikt.
Tittar jag i en spegel på ett par meters håll när jag är påklädd ser jag att jag är helt normal (stl 36-38).
Det är rätt sjukt.
Jag led av det när jag var yngre och det var väldigt jobbigt. Det är relativt vanligt, men man kan känna sig ensam om sina tankar ändå. Sjukdomsbeskrivningen upplevd fulhet är också problematisk, eftersom man själv är så säker på att man är ful och inte sjuk. Jag fick aldrig någon diagnos, utan problemen växte sakta bort av sig själva. Nu har jag distans till mitt utseende och kan känna mig både fin och ful.
Angående frågan var det kommer ifrån så tror jag det har att göra med dålig självkänsla. Jag hade blivit mobbad och fått höra taskiga saker om mitt smink/utseende, så då påverkade det hur jag såg på mig själv. Du kanske har gått igenom något som har påverkat din självkänsla negativt eller så har du kanske levt i en omgivning där utseende värderas högt?
Nu är jag man som dessutom i min ungdom såg bra ut. Vältränad med breda axlar och kraftiga armar.
Dock, jag har alltid haft flickvänner (med ett undantag på en perfekt 38;a) haft "mulliga" flickvänner. De har alla, utan undantag varit intelligenta och haft starka och egna personligheter.
Det har gått väldigt bra för dem i livet och det förvånar mig inte alls.
Människor har så mycket mer att erbjuda än sitt utseende. Min kvinna bjuder på klimakteriekropp, sminkar sig typ en gång om året men....skit samma, hon är den bästa jag träffat.
Allt är relativt.......
Har också det. Har även annan psykisk ohälsa adhd och depression, missbruk, Gad och ptsd. Vet inte om det beror på det. Klarar heller inte av att bli granskad på insidan. Vissa saker är rent tekniskt fula, har inte haft naturen på min sida.
Men tagit sig i extrema uttryck så som självskador, inte för att jag velat skada mig själv utan för att jag velat s k korrigera felen då. Det har varit alltifrån att färga sönder håret, hatar mina ögon, har ätstörning, använder olika knep för att ingen ska märka saker på jobbet kring upplevda defekter. alltid vägrat vara med på bilder och hatar när folk kommenterar saker ständigt om ens utseende. Dragit mig tillbaka. Jag har trots detta kunnat ha relationer, arbeta osv. Kan släppa det då. Men tänker på det emellanåt. Blivit bättre med åren och känner mig ändå mer nöjd nu trots att jag förstört mycket av kroppen som aldrig kommer återställa sig, är jag ändå nöjd nu nästan.
Har varit liksom problem med allt, läpparna, nässn, halsen, ögonen, öronen, fingrarna, håret etc. Du hör ju själv.
Detta är nog tyvärr rätt vanligt idag tyvärr.
Jag har samma "bekymmer" hittar fel på mig själv jämt. Både psykiskt och fysiskt. Nu har jag insett att detta handlar om att jobba upp självkänslan. Resten kommer lösa sig självt.
Och ju mindre uppmärksamhet man vill ha kring en grej desto mer blir det ju paradoxalt nog eftersom man ser konstig ut. har inte ens vågar söka vård pga att jag absolut inte vill bli ännu mer granskad kring just dessa saker. Så väljer att inte fokusera på utseende alls vilket många är normala nog att inte tjata om heller
Tycker personligen att ytan är helt ointressant. Det verkligt spännande med människor är vad som finns under den.
Sen är det ju så att man kan skämmas över de tankarna för det finns de som svälter i världen och man låter ju otroligt störd som lägger ned all den tiden på detta, det känns som ett lyxproblem. Så tankarna snurrar och jag har personligen begränsat mig själv till att göra vissa småsaker, inget mer. Och de tar inte över vardagen på något sätt.
Jag har också utseendehets, men jag gillar mitt utseende väldigt mycket och är oerhört stolt över det som det är just nu och jag vill konservera det. Eller nästan. Jag vill ha lite lite större muskler på lårens framsida men annars känner jag mig perfekt.
Jag har svårt med övriga självkänslan/självförtroendet, känner mig allmänt kass och dålig som människa, men så länge jag ser bra ut och är nöjd med hur jag ser ut så känner jag att jag kan vara lycklig.