Hur jobba med sin dödsångest?

Har du varit sövd någon gång? I så fall fanns du inte då heller. Hade du du-upplevelser som foster? Annars fanns du inte då heller. Eller vid djup sömn, som du kanske redan indirekt påpekade. Då duet inte upplever, kan du heller inte göra värderingar som bra eller dåligt, för inte var det hemskt innan du föddes? 

Jag tror ännu på att ifrågasätta sina resonemang, prova dess giltighet och se hur långt de håller. Det är lätt att ta så mycket för givet med hänvisning till att det bara är så och du har ju här lagt fram en övertygelse om hur det är, som du dessutom värderat. Kan du bevisa din övertygelses giltighet? Inte för mig, men för dig själv? Där kan finnas mycket att upptäcka om du börjar med det. 

Där ligger ju knuten. Man kan ju tänka tekniskt runt döden som koncept utan att känna att det är något man vill.

Kommer du inte över den puckeln så fastnar du ju i paniken. 

Jag har varit sövd. Och hade panik innan och tacksamhet efter.

Nej det var inte hemskt innan jag föddes men nu finns mitt medvetande som absolut inte vill ofinnas igen. Allt jag är, vill vara. Om jaget upphör, upphör ju viljan, men så länge jaget finns är allt det vill att få finnas och allt det inte vill att inte få det. Därför ångesten. Det spelar mig ingen roll att om jag upphör så slutar känslan eftersom jag inte vill upphöra.

Jo. Men alltså. Klart jag kan tänka kliniskt på det. Men när jag KÄNNER så känner jag bara skräck. 

Jag började läsa klassisk skräck. Det botade min dödsångest. Jag antar att det är för att jag började tänka mycket runt det jag läste. Udda grepp, men det funkade.

Det här, av mig citerade inlägget, vittnar om att det är dina föreställningar och associationer du är rädda för. Det är upplevelserna, varandet du är rädd för.

Nej. Och jag tror inte att du kommer kunna hjälpa mig.

Hej :)

Jag har känt som du många gånger. I perioder har det ätit upp mitt liv och jag har blivit djupt deprimerad flera gånger. Då har jag varit så vansinnigt rädd för att sluta existera att jag slutat leva. 

Jag tvingades söka hjälp tillslut. Terapi och medicin och det gav mig livet tillbaka. Det visade sig att jag har bipolär sjukdom och den här extrema dödsångesten kom i början av de depressiva skoven. Nu har jag ätit medicin i tio år och det har varit tio fantastiska år. 

Sen fick jag ångestdämpande medicin att ta när det blir akut, om man får panik är det bättre att ta ångestdämpande för att bryta det och komma ner på jorden. De som en livboj, jag har alltid med mig även om det är flera år sen jag senast tog en tablett. 

Jag tänker sällan på det, men jag behöver inte tränga undan det helt, utan är helt medveten om att jag måste ta tillvara på tiden. 

Faktum hur livet ser ut kommer inte att ändras, men jag kan njuta och jag är inte längre rädd att drabbas av dödsångest.

Det du känner nu behöver inte betyda att det känns så om ett år, eller när du är gammal! 

Stor kram till dig

Jag mediterar dagligen och inleder med att tänka på döden, främst att jag själv ska dö. Ett ingenting, om nu det inte är någonting efter detta livet.

Acceptansen att jag ska dö gör att jag tar vara på min dag på ett mer glädjefyllt och tacksamt sätt än jag annars gjort.

Du är för ung för dödsångest, det kommer...

Tankar, föreställningar och associationer är vad du är rädd för, de är i sin tur en del av varandet. Det kommer jag troligtvis tyvärr inte kunna, men jag hoppas att du finner hjälp och kan må helt bra igen.

Jag tror just den här delen aldrig är något jag kommer kunna det med. Jag accepterar inte döden och därför kommer det inte gå. Jag hatar den, jag hatar allt den är. 

De som inte känt dödsångest har helt enkelt aldrig blivit av med förnekelsen av döden. Normalt lever vi människor i förnekelse.

Dödsångest finns nedärvt i oss som en funktion för att göra allt för att överleva.

Det enda sättet för den som fastnat i dödsångest att komma över den är att möta den. Bakom ångesten finns nämligen resignation.

Med "bakom" menar jag när man kommer förbi ångesten.

Om jag förstått dig rätt, så är du jätteglad och tacksam över det liv du lever idag och älskar att vakna på morgonen. Det är ju jättebra att du känner så! Långt ifrån alla lever ett liv som dom älskar.

Jag får därför intrycket av att du egentligen inte är rädd för döden, utan för att det liv du lever, på ett eller annat sätt, ska förändras till det sämre. Döden (din eller någon du håller kär), är snarare en symbol för att förlora något eller någon, på ett sätt som du har noll kontroll över.

Så på ena sidan har du ditt fantastiskt rika liv som du inte vill förlora, och på den motsatta sidan finns död och tomhet. Dessa två är kontraster till varandra. När den ena kontrasten blir starkare, blir dess motsatta kontrast också det då dom är i direkt korrelation med varandra. Allt här i livet har en kontrast, även känslor och upplevelser. Kanske är det därför dessa känslor kommit på senare tid? För att ditt liv blivit så bra på senare år?

Med andra ord så tänker jag att du ska ta vara på det fantastiska liv du har NU och göra det bästa av det NU. Istället för att slösa massor tid och energi på att tänka på dess motsats (död och elände).

Alternativt kan du försöka sträva efter att bli stoiker. 

Har inte läst allt i tråden.

Jag tycker att det är viktigt att du söker hälp med att hantera och acceptera allt detta med döden för det är så tungt laddat för dig.

Jag har ingen ångest alls idag men hade dagligen i fem år svåra panikångestattacker pga min Mors självmord.
Jag var 22 när det hände jag är 45+ idag.

När hon tog sitt liv började ett rent helvete, jag försökte ta mitt liv en gång under dessa fem år, kan idag inte fatta att jag inte försökte fler gånger.

Dagen då dina päron faller från trädet kommer...och det gör ont.

Var snäll mot dig själv och försök få rätsida på det.

Jag säger inte att alla får svår ångest men beskedet kom plötsligt och jag hade ingen att prata med det om och sökte inte hjälp förrän det var försent.

Det kan absolut vara värt att gå och prata med någon professionell om din dödsångest. 

Ibland har jag dödsångest som medelålders men det handlar mest om barnen (den yngsta är i lågstadieåldern) samt att jag skulle tycka det var fruktansvärt för en av mina föräldrar. Vem skulle bry sig om denna föräldern då? Men jag kände som du när jag var lite yngre (att jag ville uppleva mer) och kanske jag kommer tillbaka dit när det står klart för mig att min yngsta klarar sig själv. Jag tänker att det är nog biologiskt mycket rimligt att människor i vår ålder (särskilt kvinnor) ska ha lite dödsskräck så vi är extra försiktiga då många är beroende av oss. Men det låter orimligt att det tagit över så mycket av det liv därför kanske det är värt att få professionell hjälp med detta. 

Som jag förstått går denna skräck vi medelålders genomlever över när vi blir lite äldre. Jag minns att min mormor hade stor dödsångest runt 50 till 60 år den gick sen över. Hon hade den tidigare också som jag fått berättat.

För mig gick det mesta över när jag började se på en massa NDU filmer, böcker etc. Av någon anledning gjorde det mig lugnare och gladare. Känslan av att allt faktiskt inte helt säkert tar slut. Själva ordet slut, kunde få mig att få ångest.

MEN, nu har jag tyvärr bara ångest att andra omkring mig ska försvinna. 

Mindfullness, att leva i nuet är väl bästa tips jag kan ge. Men allra mest givande var att läsa om höra om folk som haft NDU.

Ja men precis. Jag ÄLSKAR mitt liv som det är nu. Mitt liv är absolut säkert inte perfekt, jag är varie sig jätterik, bor jättelyxigt eller har alla statussaker - men egentligen är det väldigt få saker jag inte har just nu i livet av allt jag drömt om som liten. Och det har kommit nu efter många år när jag verkligen inte hade det så.