Vad är felet på mamma

Är så hemskt ledsen för vad du har behövt gå igenom. Såna ord etsar sig fast och såna beteenden läker inte över en natt. 

Det du beskriver hade nästan kunnat vara mitt liv. Jag är enda barnet till två alkoholister, som har lyckats leva ett liv beroende under radarn och helt utan omvärldens insyn. 

Jag är ingen expert, men utifrån det du berättar så skulle jag tippa på att sanningen om dina föräldrars relation och separation antagligen innehåller lite mer därtill än vad hon vill låta påskina. Alkoholist är ingenting man plötsligt blir pga en yttre omständighet, däremot har separationen säkert varit utlösande. Alkoholismen är progredierande - det är så mycket som förändras och försämras med alkoholisten, ju längre de kommer i sitt beroende. 

Mina föräldrar var en gång i tiden två varma, sociala, öppna och kärleksfulla människor med arbete, bra socialt nätverk, släkt och vänner. Men i takt med att min mammas beroende förvärrades, så drog hon med sig min far på kuppen - mamma förlorade jobbet, förlorade vänner, blev osams med sin omgivning och blev en allt elakare människa - även i nyktert tillstånd. Likaså min far. De senaste 10 åren har jag sett på medan deras liv sakta men säkert har gått mot förfall; pappa arbetar ännu men de är ensamma, bittra och periodvis mycket mycket elaka. Det är beroendepersonen i dem som talar och agerar. Abstinensen, dålig sömn och rubbade signalsubstanser gör dem elaka. 

Jag våndades i många år - tills jag, efter min mammas elaka fyllebabbel, vände på kappan och bröt kontakten för max fem år sedan. Idag har mamma utvecklat demens och jag är inte förvånad om alkoholen sannolikt har varit en bidragande faktor. 

Beroendet förvärras och den psykiska misshandeln växer i takt med den. Ta hand om dig själv; ta stöd av AA anhöriggrupper, prata med en terapeut, omge dig med folk som stöttar dig och skriv ned affirmationer varje kväll. 
Du är stark ovh du kommer att klara dig, men du behöver tid att läka. Vill du PM:a för att ventilera, så finns jag här. 

Ta inte mer skit från din mamma. Hon har en sjukdom och det är bara hon som kan välja om hon vill bli fri och frisk från den. 

Mina föräldrar drabbades av sin ?karma? (låter hemskt att säga så, jag vet). Mamma har nu blivit så dålig på kort tid att det förmodligen bara är en tidsfråga innan hon tvingas flytta till ett boende - och min far är näst intill helt utan nätverk och vänner. Men efter år av trauma pga deras beteenden och ett 12-stegsprogram ser jag äntligen klart och kan distansera mig. 

Felet är väl att hon är sjuk och skadad. Vet inte om det går att bli bättre ens om man skulle vilja när man kommit till det stadiet. Hon är antagligen helt förstörd.

Vet inte om vissa i tråden menar att hon var (sån här/en sjuk eller dålig människa?) hela tiden men det trädde fram vid otroheten? 

Sa hon verkligen aldrig några elakheter då innan du var 12?

Narcissism brukar ju inte komma på äldre dagar, så att säga, utan är en personlighetsstörning som bör ha märkts även tidigare, innan hon började dricka. Däremot kan det ju vara en typ av förvärvad hjärnskada, eller hur man bäst ska beskriva det. Demens till exempel brukar ofta debutera som en personlighetsförändring, snälla människor kan bli elaka. Och alkohol kan ge liknande skador alternativt skynda på en redan existerande demens. Så kanske något sådant...? Sjuk är hon i alla fall. Skulle råda dig att ta hjälp av en terapeut för att bearbeta detta, om du inte redan gjort det. Och från någon som redan varit igenom något liknande: försök gå vidare från det som varit. Att grubbla över varför din mamma är som hon är gynnar dig inte. Försök blicka framåt. 

Jag känner igen mig, men det är andra typer av påhopp och det är efter pappa gick bort. Hon kunde vara elak innan, men hon söp inte då och pappa hade en slags överslätande, dämpande, lugnande effekt på hela familjen. Vi är toxiska alla 3 på olika sätt (Jag, storasyster, mamma) och efter pappa gick bort har liksom de dragen "släppts lösa" på något sätt.

Mamma och min storasyster (Som bor hos mamma) har supit förmodligen nästan varenda dag sedan mitten på december 2023 (Pappa gick bort 2017 så inte i samband med det) ihop med sina respektive.

Tack själv.
Tråkigt att höra hur hon har förstört för sig själv och dig.
Men du ska inte ha dåligt samvete för något.
Du var bara ett barn när allt började och hon den vuxne, hon svek dig enormt när hon inte tog sitt ansvar som mamma, även du blev ju sviken av din pappa på sätt och vis, även du hade säkert känslor mitt i alltihopa.
Det är HON  som ska ha dåligt samvete över hur hon har  handskats med sina känslor som låtit det gå ut över dig och behandlat dig respektlöst.
Förmodligen bär hon på ett enormt dåligt samvete men hon är för stolt för att erkänna det och nu känns det som att hon vet att mycket är kört.

Oavsett hur illa våra familjemedlemmar beter sig, speciellt en förälder så finns det ändå en ovillkorlig kärlek som man bär med sig och man vill bara minnas det fina som var och vilja ha det tillbaka. Det är normalt.
Men sedan finns det en gräns.
Tror att din gräns är nådd nu och verkligen behöver gå vidare utan dåligt samvete. 

Ta hjälp av en professionell är mitt råd så du är mer rustad för framtiden.
Tyvärr så känns det som att din mamma har för mycket i sitt bagage för att kunna ställa något till rätta.
Men vem vet, kanske det kan komma ett förlåt någon dag.
Mark Levingod hade ju ett väldigt komplicerat förhållande med din alkoholiserade mamma ( vad jag minns) och han fick till slut ett förlåt.

Hur som helst önskar jag dig ett rikare och kärleksfullare liv än du fått hittills.

"Din syster studerar så bra, det är synd att du inte tog examen." "Hörde du att din kusin blev accepterad i ett fantastiskt samhälle?" "Är inte nyheten om din brors förlovning underbar? När hittar du någon?? "Du har en så konstig figur, varför kan du inte se ut mer som din syster?" "Din bror tar mig alltid ut på middag när han är i stan."

Narcissistiska mammor gillar att säga saker som vänder deras barn mot varandra. Det är spännande eftersom du kan vara favorit ena stunden och offer i nästa.

"Åh, jag var mycket yngre när jag gjorde de där proven." "Ditt hår är så rörigt, du har förmodligen fått det av din pappa." "Min figur är bättre än din." "Hur är du klädd? Du har uppenbarligen ingen stil."

Istället för uppmuntran använder den narcissistiska mamman kritik, upphöjer sig själv och undergräver barnets självkänsla.

Det är viktigt att inse att du inte bär skulden för din narcissistiska förälders beteende och att du inte är ansvarig för deras lycka. Narcissistisk föräldrar de har ofta problem med empati och att förstå andra människors känslor, så det är viktigt att inse att din relation med din förälder inte handlar om dig personligen, utan om deras eget beteende och begränsningar." 
citymagazine.si/sv/ar-din-mamma-en-giftig-narcissistisk-mamma-da-hon-talar-exakt-dessa-meningar/

Kom ihåg att du inte är skyldig din mamma något. Det är föräldrar som är skyldiga att älska och stötta sina barn och din mamma gjorde inte det och gör det fortfarande inte.

Det är därför jag tycker du bör prata med en terapeut så du slipper ifrån dina skuldkänslor. Så länge du har dem, så styr din mamma i viss mån ditt liv, du är inte fri.

Det är en sorgeprocess att inse att "det här är den mamma jag fick". Att det inte blev en sån mamma jag önskade mig, och att hon aldrig kommer bli det. Även om det är en jobbig process, tror jag att den acceptans som sorgeprocessen landar i, är enda vägen framåt. 

I mitt fall har jag fått gå igenom sorgen två gånger. Min mamma är narcissist och min pappa var medberoende. Efter deras skilsmässa gifte mamma om sig med en alkoholist, som faktiskt verkar ha hittat sätt att hantera henne (supa och inte vara mottaglig för hennes fulspel). Pappa gifte om sig med en kvinna som är ännu värre narcissist än mamma. Pappas fru har isolerat honom från hela hans ursprungsfamilj, han har inga vänner kvar och jag är den enda av hans barn han får ha kontakt med. Mina syskon har han brutit med eftersom de "inte visar tillräcklig respekt". Det är alltså ett par av sina barnbarn han aldrig har träffat. 

TS, hur är det med din pappa, lever han? Det låter som om ni inte har kontakt (din mamma har säkert demoniserat honom duktigt), men skulle du vilja ha kontakt med honom? Om din pappa inte lever, skulle du vilja ha kontakt med någon av släktingarna på hans sida (utgår från att din mamma har utmålat även dem som djävulens anhang)?
Jag kan tänka mig att din pappa var medberoende under dina föräldrars relation, även om han skötte uppbrottet på en väldigt osmidigt sätt.

Som mamma o 57år, har 4 barn, känner jag mig gråtfärdig av din text. Skulle känna för att ge din mamma en rejäl örfil, fy f.n hur kan man bete sig sådär mot sitt barn. Du är en stark o fin ung kvinna, stå på egna ben o bry dig inte i henne mera. Tyvärr får man inte välja sina föräldrar. O hon är inte värd dig. Kram

Usch vilken hemsk människa! Och gud vad ytlig hon är. Hon mår verkligen inte bra, och tycker att du ska strunta i att svara när dina mostrar ringer. Vissa människor, även om det är släkt, måste man klippa banden med då dom behandlar en sådär. Själv haft det tufft med min mamma under barndomen, men hon är inte sådär nu. Hade hon fortsatt hade jag absolut klippt banden så du har gjort helt rätt!

All styrka till dig! Försök och släpp allt med den där sidan av släkten. Dom är inte värd dig.

Min mamma är narcissist. Oavsett om din mamma är det eller inte så har du växt upp i en dysfunktionell familj och du och din mamma har haft en destruktiv relation. Det mest sunda för dig lät vara att fortsätta att inte ha kontakt med henne. Du kan inte rädda henne. En person måste vilja rädda sig själv, annars går det inte. Och försök få bort ditt dåliga samvete. 

Jag bröt kontakten med min mamma när jag var 24 och hade så dåligt samvete att jag inte visste vad jag skulle göra av mig. Hon skuldbela mig och sa typ att jag förstörde hennes liv genom att bryta kontakten med henne. Men jag har förstått att hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på hon kände mig väl. Samtidigt som hon inte ville att jag skulle bryta kontakten med henne var hon väldigt elak och kunde inte se att hon gjort ett enda misstag under hela min uppväxt. Hon sa inte förlåt och hon tänkte inte ändra sig, men hon ville att vi skulle ha kontakt ändå. Det skulle ju varit på bekostnad av mitt mående. Så jag stod på mig och jag ignorerar fortfarande hennes kontaktförsök. 

Jag har märkt så mycket skillnad i mitt mående sedan jag bröt kontakten med henne. Jag är så mycket tryggare i mig själv och jag vet att jag visste är bra nu. Jag hade dock några jobbiga månader direkt efter att kontakten bröts då jag hade så dåligt samvete och samtidigt bearbetade att av alla mammor som finns hade jag fått en son var narcissist. Jag fann det orättvist, och det är det ju. Men jag har accepterat läget och lever ett lyckligt liv med min egna familj. 

Tack för era fina svar och beklagar för er som varit med om liknande :(.
Det är sorgligt att föräldrar beter sig så här.

Saken är den att innan föräldrarna skiljdes så drack dem såklart. Men inte som alkoholister gör, att de vaknade och bara måste ha i sig något. Utan det var mest när vi reste. Pappa blev pilot när jag var 8 och köpte sitt egna plan så vi reste en del i Europa och åt på fina restauranger och då vet jag att de alltid beställde en flaska vin till maten som de delade på. Det var det. 
Men de drack aldrig till vardags eller så. Till högtider kunde de dela en flaska. Men när jag tänker tillbaka. När jag var 9-10 så började pappa jobba utomlands en del och han sa han skulle vara borta 2-3 dagar men kunde vara borta ibland 2-3 veckor. Han hade sina älskarinnor tyvärr. Med tiden märkte jag att varje gång pappa åkte iväg så såg mamma så ledsen ut. När vi såg film så var hennes tankar annanstans och samma när jag fråga henne något så tog det ett tag tills hon reagerade och svarade. Jag tror hon hade känsla av vad som pågick. Vi kvinnor har ju den känslan.

När pappa började vara borta mer på "affärsresor" så på helgen gjorde hon mat och vi åt och då tog hon sig 2-3 glas vin även nu, utan pappa. 
Sen kom det ju fram allt när jag var 12 år, alla affärer han hade. Så de skiljdes och hon började dricka till maten först några glas, sen blev det en flaska, sen blev det varje helg, mitt i veckan, sen blev det bag in box. Det blev mer och mer.
Pappa var elak och dryg ibland och snål, väldigt egoistisk av sig emellan åt minns jag. Och skulle ofta hävda sig och visa att han har pengar, han är pilot och han har eget plan. Han var så uppslukad i jobbet och studier, så han var faktiskt inte hemma så ofta. Det var mest mamma som tog hela lasset med oss barn och hemmet.

Men innan de skiljdes så fick jag aldrig höra några nedlåtande ord eller så. Hon var alltid snäll och behandlade mig och syster lika, lyfte oss alltid, såg oss, pushade oss. Och jag var hennes prinsessa, gjorde verkligen allt för mig och oss.
Allt bara förändrades när hon började dricka allt mer :( vet inte ens hur och varför det blev så?
Som någon skrev, om hon var narcissist tänker jag så borde väl det ha märkts innan?
Pappa dog sen när jag var 25 år i cancer. Innan dess hade jag inte så mycket kontakt. Han hörde aldrig av sig. Det var alltid jag som hörde av mig. Men vi sågs en gång ute på krogen och då pratade vi en del och han berättade allt han gjort och att han ångrar sig, för han förlorade sin underbara fru och familj. Han var väldigt ångerfull och han och mamma började få kontakt igen och hade en fin vänskap. Och jag och pappa började umgås lite mer men sen efter 3 veckor så gick han bort.

Jag är bara mest så ledsen över hur hon har blivit så här. Jag förstår alkoholen, hon dränker sina sorger. Men att hennes personlighet och hela hon förändrats, och även som nykter. Till så elak, hatfull, bitter, negativ och hemsk. Rena motsatsen av hur hon var innan. 
Nu är hon sån alltid men med alkohol tusen gånger värre.
Vet inte hur jag ska komma över detta med att inte ha dåligt samvete.
Det känns skönt att ha brutit kontakten och slippa må dåligt av henne men får stundtals så dåligt samvete och ångest över att jag övergivit min mamma. Känner mig hemsk emellanåt. Min ena kusin sa till mig också 2 månader sen när jag träffade på henne på stan. Vi har inte setts på ett tag;  "hur kan du ens bete dig så? Det är din mamma för fan. Man kastar inte bort sin mamma. Hon har fött dig, burit dig i 9 månader. Hon gick nästan bort när hon födde dig. Och detta är tacken? Alla gör fel. Det är din mamma, du måste förlåta henne och vara sams". 
Åhh...

Den där jäkla kusinen vet inget om vad du fått höra av din mamma, strunta i henne. Du har ingen skyldighet att stå till svars inför henne eller någon annan oförstånde släkting. Jag skulle svara något i stil med "jag bestämmer över mitt liv, kan du inte respektera det så behöver vi inte umgås mer".

Hur länge ska man vara tacksam för att ens mamma har fött en, det var ett val hon  gjorde, hon ville ha barn (fast hon uppenbarligen inte klarade av att vara en god mamma när det blev problem).

Kanske fungerade frontalloben förr så att hon kunde hejda sina elaka impulser. Hon ville vara en bra mamma. Troligen ville hon ha ett perfekt äktenskap och en perfekt familj. När er pappa drog försvann den möjligheten och då tröstade hon sig med alkohol. Så söp hon bort alla hämningar. 

De låter som min mor o far förutom att dom inte drack sprit. Under hela mina uppväxt har dom varit väldigt elak till mig inte mina syskon bara mig jag var som man kalla då" familjens svarta får". 
Så när jag flytta hemifrån samma år som jag fyllde 18 samma år kapa jag också kontakten med hela min familj. Har tre syskon också. De bästa beslutet som jag har gjort.  Iår fyller 33 år. För två år sen så fick jag min hämnd mot min familj låter elakt kanske. Då hade kronofogden tagit över huset från dom. Tydligen hade inga av mina syskon råd köpa huset eller stå på lånet. Så jag köpte huset med kontanta medel. Då trodde mina föräldra att dom kunde bo kvar. 
Men gjorde klart för dom att ni kan hyra de om blir godkända via uc men de blev dom inte så fick ta hjälp av kronofogden kasta ut dom. Idag vet jag inte var dom bor bryr mig inte heller huset som bodde står tomt också. Då jag egentligen inte vill ha huset. 

Så mitt tips kapa baden helt.  De kommer bli tufft några månader men sen kommer de bli bättre. Lev ditt eget liv skit i va andra tycker.