När man behöver prata, men omgivningen bara lyssnar på sina villkor

Folk pratar mer om det från SINA känslor istället för att lyssna på vad jag behöver... det känns ofta som att det är jag som ska visa hänsyn till hur de känner runt allt, inte att det borde vara omvänt...

Det är sånt jag tänker att en kurator kan hjälpa till med. Den personen kan styra samtalet så att allas behov tillgodoses. 

Att vara nära anhörig till någon sjuk är också utmanande.  Kan ni inte stötta varandra behöver du hitta något annat. Kolla med din läkare om det finns kurator, stödgrupper odyl.

Var hyfsat öppen mot barnen.  Berätta att du behöver en operation, datum, varför, hur det kommer gå till, att du är nervös men att det kommer gå bra och läkaren är jätteduktig. Säg också att den andra föäldern kommer ta hand om dem och hemmet när du är på sjukhuset.

Att inte veta men känna att något är på gång är oftast mycket jobbigare för barn.

Vad andra orkar och vill lyssna på är ju inget man själv kan bestämma. Ditt behov är att prata, deras behov är att inte göra det. Kanske upplever de att du ältar?

Även om det är dina nära och kära så har de ingen plikt att lyssna på något som kanske får dem att må dåligt.  

Ang dina barn och om du bryter ihop, om du gör det kan du säga; "jag är bara så spänd för operationen och lite orolig även om det kommer att gå bra, det blev lite mycket nu bara". Det räcker så. 

Det verkar vara praktiska saker du oroar dig för? Vem som ska ta hand om barnen, djuren etc om det händer något? Hur vill DU ha det isf? Fundera ut det och prata med de det gäller, säg att du tänkte si eller så. 

Den du tänkte skulle ta hand om barnen, skulle de kunna tänka sig det osv. 

OK, det är ju ett separat problem det också i så fall.
Att det alltid är så, inte bara nu när du är sjuk eller står inför en operation. 

Då får du nog generellt försöka hitta support och samtalsmöjligheter i andra människor. Om dina närmast anhöriga råkar vara sådana som inte är gjorda för genuina samtal utan bara vill prata om sig själva/på sina villkor.

Det förstår jag, men att jag ska stötta dem när jag är mitt i en kris känns inte rättvist... jag kräver inget av dem, det är de som insisterar på att de ska "stötta mig", men stöttandet är ju bara på deras villkor, de lyssnar inte på vad jag behöver... jag är inte en pessimist, men ibland behöver man få ur sig ångesttankarna också...

Pappan kommer inte ta hand om hemmet, jag är ensamstående och barnen vill inte vara hos honom.

Jag sa inte att de alltid är så, det är i det här.

De pratar, men bara från det perspektiv de har behov av. Om de inte kan respektera mina behov borde de bara hålla tyst. Det är inte deras liv som är i risk här. 

Ältar? Det gör jag för det första absolut inte, och för det andra hade det varit en otroligt elak sak att anse.

Inse, det stöd du behöver kommer du inte få från dina närmsta.  Du behöver hitta något annat

Om du anser att de inte respekterar dina behov eller svarar på fel sätt får du sluta prata med dem om detta och leta efter antingen andra i samma sits eller en kurator, samtalsterapeut eller psykolog. 

Jag sa inte att du ältar, jag sa att de kanske tycker att du ältar och det har de sin fulla rätt att tycka oavsett om du upplever det som elakt eller inte. 

Du kan inte tvinga någon att se på din situation på samma vis som du, bara någon som varit i, eller är i samma sits som du kan till fullo förstå. 

Men jag ältar inte, det är 9/10 gånger de som tar upp det, oftast vill jag inte ens prata om det, men de frågar ändå. Vet inte hur många gånger jag fått höra "du kan alltid ringa om du behöver prata av dig"... 

Ge upp stöd från dem

Det är svårare för.anhöriga än många tror. Upplevde det samma men hittade fina vänskaper och stöd från andra patienter och grupper.

Dina anhöriga älskar dig, betvivla inte det, men de fixar helt enkelt inte situationen och du vill ju inte ha hjälp från din partner.

Så, igen, sök hjälp utifrån - det kommer att vara värdefullare än du kanske tror.