När man behöver prata, men omgivningen bara lyssnar på sina villkor

Kanske du kan prata med en stödgrupp där andra varit med om liknande? Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt för andra att ta in, medan de som suttit i samma sits förstår 100%. 

Dina närstående är som folk generellt när någon går igenom något jobbigt  de vill inte tänka på att det kan gå åt skogen. Jag förstår att det känns jobbigt för dig som vill kunna prata dig igenom din oro. 

Dina närstående kan inte svara på dina tankar eftersom de inte har gått igenom det du nu går igenom. 

Prata med din läkare om det finns stödgrupper för det du nu går igenom, annars behöver du prata med en kurator. Du ska absolut, under inga som helst omständigheter, inte lägga din oro på dina barn!

Jag tror som ovan, de tankar du har kan inte dina närstående förväntas bära.
Så om du har ett behov av att diskutera saker ur ett annat perspektiv eller med folk som har samma upplevelse behöver du nog hitta andra forum för det.

Att vara nära anhörig till någon sjuk är också utmanande.  Kan ni inte stötta varandra behöver du hitta något annat. Kolla med din läkare om det finns kurator, stödgrupper odyl.

Var hyfsat öppen mot barnen.  Berätta att du behöver en operation, datum, varför, hur det kommer gå till, att du är nervös men att det kommer gå bra och läkaren är jätteduktig. Säg också att den andra föäldern kommer ta hand om dem och hemmet när du är på sjukhuset.

Att inte veta men känna att något är på gång är oftast mycket jobbigare för barn.

OK, det är ju ett separat problem det också i så fall.
Att det alltid är så, inte bara nu när du är sjuk eller står inför en operation. 

Då får du nog generellt försöka hitta support och samtalsmöjligheter i andra människor. Om dina närmast anhöriga råkar vara sådana som inte är gjorda för genuina samtal utan bara vill prata om sig själva/på sina villkor.

Vad andra orkar och vill lyssna på är ju inget man själv kan bestämma. Ditt behov är att prata, deras behov är att inte göra det. Kanske upplever de att du ältar?

Även om det är dina nära och kära så har de ingen plikt att lyssna på något som kanske får dem att må dåligt.  

Ang dina barn och om du bryter ihop, om du gör det kan du säga; "jag är bara så spänd för operationen och lite orolig även om det kommer att gå bra, det blev lite mycket nu bara". Det räcker så. 

Det verkar vara praktiska saker du oroar dig för? Vem som ska ta hand om barnen, djuren etc om det händer något? Hur vill DU ha det isf? Fundera ut det och prata med de det gäller, säg att du tänkte si eller så. 

Den du tänkte skulle ta hand om barnen, skulle de kunna tänka sig det osv. 

Om du anser att de inte respekterar dina behov eller svarar på fel sätt får du sluta prata med dem om detta och leta efter antingen andra i samma sits eller en kurator, samtalsterapeut eller psykolog. 

Jag sa inte att du ältar, jag sa att de kanske tycker att du ältar och det har de sin fulla rätt att tycka oavsett om du upplever det som elakt eller inte. 

Du kan inte tvinga någon att se på din situation på samma vis som du, bara någon som varit i, eller är i samma sits som du kan till fullo förstå.