Mannen vill "bara" ha ett barn

Jag tycker du ska gå och prata med någon, det känns inte bra alls att du mår som du gör och inte ser vad du har idag, dvs en fin familj. 

Jag var i exakt den situationen i många år och och den är tuff. Inte bara psykiskt utan fysiskt. Längtan finns i hela ens kropp.

Men till slut stod jag inför faktum, ska jag riva upp en fungerande familj och lämna en man jag älskar med hela mitt hjärta för något/någon som inte finns?
Och där var ju svaret nej. 

Även om jag lämnat och träffat en annan partner finns inga garantier för att det skulle bli fler barn. Eller om jag försökt att få ett till barn på egen hand? Inga garantier där heller.

Så jag fick försöka inse och börja hjälpa mig själv att förstå och bearbeta att det barn vi hade (såvitt vi visste då) också skulle bli vårt enda. Jag gick själv i samtal plus att vi gick gemensamt via familjerådgivningen. Främst för att verkligen få ut allt som behövde bli sagt. Inte som någon övertalningskampanj för jag respekterar ändå att var och en själv måste få välja hur många barn en vill ha i sitt liv. Något annat var inte aktuellt. Men så att jag någonstans kunde lämna detta och gå vidare.

Inte gå runt som i ett grått moln. Inte bli känd på gatan som  hon som hade problem med nerverna typ.

Men det var otroligt jobbigt. Jag har själv flera syskon och såg framför mig minst två egna barn. Och att den första gången också skulle bli den sista?

Vi avstod från att boka resor längre fram i tiden med vänner, för någonstans tänkte jag att "jag kanske är gravid då". Och jag var livrädd för att det skulle råka bli en graviditet av misstag och att min man skulle tro att jag avsiktligt lurat honom. Det var en skräck!

När några år hade gått och folk ändå fortsatte ställa frågor om syskon så började jag svara 100% ärligt på det att jag gärna hade haft fler barn men att min man tyvärr inte önskar fler. Och så fick frågan i vissa fall vandra över till honom. Vissa tyckte att det var väl ingen fara utan bara att "köra på" medan andra kunde inleda ett mer respektfullt samtal där han också fick berätta hur han kände. Rätt eller fel men jag ville inte behöva bära det och svara på allt själv hela tiden. 

Det var också viktigt för mig att äga frågan. Därför kände jag instinktivt att jag måste bearbeta det här klart för min egen del. För jag vill inte sitta sen 10 år senare och vara bitter på min man när han i sak inte hade gjort något "fel". Och valde jag att stanna - ja då var det som det var. 

Sen kunde ju vi ha skilt oss tre år senare av helt andra orsaker, han kunde träffat någon och fått barn och jag kunde gjort det också...eller inte. Man vet aldrig. 

Vi fick av medicinska orsaker bara ett barn (gjorde 4 provrörsbehandlingar och orkade inte börja om för syskonförsök). Min familj blev inte som jag föreställde mig den, men fin ändå. Sonen önskade sig syskon när kompisarna fick småsyskon, men nu när han är 16 är han supernöjd med att ha oss och sina grejer för sig själv. Ham är generös, för han behöver inte konkurrera. Han är familjekär och bryr sig mycket om storkusinernas barn.
Det låter klokt av sambon at ifrågasätta om han orkar med fler barn. Man vet aldrig om det kommer en olycklig bebis som håller familjen vaken dygnet runt..... (Småbarnstiden är ju sällan så gosig och idyllisk som man tänker när man längtar..... )

Tack för fina svar!

Ja, längtan sitter verkligen i hela kroppen och skapar alla möjliga och ibland ologiska känslor.

Jag känner mig också säker på att jag inte vill låta en syskonfråga vara skäl till att separera familjen. Att separera för att jag ska få bli gravid kommer inte att ge mitt barn någonting, utan enbart vara av egoistiska skäl.

Detta samtidigt som mina nuvarande känslor gör det så svårt att se framför mig hur vår relation ska fungera. Min besvikelse tar liksom över allt. Hur ska vi kunna gå på våra vänners/släkts dop utan att jag bara sitter och känner mig arg på honom? Hur ska jag kunna fortsatt leva i samhörighet med honom, samtidigt som allt detta kokar inom mig? Just nu känns det som att allt detta äter upp både mig och vår relation.

Jag tänker på ett sätt att det svåra blir just att få relationen att hålla i detta, och kanske inte "barn nummer 2-lösheten" i sig. Om jag lämnar relationen ser jag, tyvärr, framför mig att det kanske blir lättare att hantera. Att ödet då får avgöra om jag ska träffa en ny kärlek som vill ha barn. Istället för att stanna i det nuvarande och äta mina p-piller medan jag vet att den biologiska klockan tickar mot sitt slut.. Samtidigt som jag ju inte vill riva upp vår familj :(

Men oavsett som sker i slutändan förstår jag att det är något, som Anotherone skriver, jag måste hantera och bearbeta på något sätt. Just nu känns det omöjligt att se hur jag ska kunna acceptera det, men jag måste ju försöka på något sätt.

Antar att jag får vara på honom igen om familjerådgivning.

Det tycker jag verkligen att du ska.
Och någonstans måste du landa i dina känslor.

Du har inte rätt att kräva ett till barn ifrån honom, så långt allt ok.
Men det gör också att OM du väljer att stanna så är det så här det kommer bli. Det kan inte han ändra på. Det måste du äga och hantera.
Och kan du inte det... då kanske ni inte är en match?!
Om du ska gå hela livet och känna agg mot honom som förvägrade dig att uppnå något som var livsavgörande för dig. Det ska inte han behöva bära genom att han bara varit tydlig. 

Jag landade ju i att jag vill leva med den här mannen. Okej, då är det detta som kommer att gälla. Sen får jag förhålla mig till det.

Ställa ultimatum är inte okej eller hota med si eller så. Men det är samma där OM det är så att fler barn är en vattendelare för mig - då är det så. 
Jag säger inte att om du inte ger mig ett barn så lämnar jag dig men det kan indirekt leda till att vi går isär. För det är så otroligt viktigt för mig att få bli mamma igen. Och om det händer, då får ju mannen också förstå det.

Det var jag tydlig med gentemot min man när vi hade gått i rådgivning tillsammans och jag sen gick i samtal enskilt för att bearbeta den här enorma sorgen. Att jag vet inte om jag kan. Att det kan leda till att jag lämnar dig för att jag känner att det här är så otroligt viktigt för mig.

Och det är inte konstigt egentligen, saker händer. Man kan vara hur kära och tighta som helst men sen efter x antal år så vill den ena uppnå något slags livsmål som inte är förenligt med det gemensamma liv som man har. Och som gör att man går isär. Sen om det är barnfrågan, att bo i staden eller på landet, att arbeta utomlands ett år eller vad det nu är... det lär ju variera.