Att ha en diagnos

Jag är också arg att fick diagnosen i helt fel skede i livet-precis innan studenten. 
Att få en diagnos kan vara omtumlande-och att ta studenten är också omtumlande. 
Så där och då kände jag mig extremt vilsen. 

Och jag fattar inte riktigt vitsen med en diagnos. Det hjälper inte så mycket-hab är ju ett skämt om man inte behöver timmstockar eller dylkt .

Jag är också extremt arg över att jag har blivit diskriminerad över att ha en diagnos-jag har blivt sämre bemött i vården. 

Det där är fucked up!

Beklagar vad du varit med om! ☹️

Jag har både autism och ADHD.. Är lyckligt gift, har tre fantastiska barn (18, 15 och 11 år) som alla tre har diagnoser och som det går bra för både i skolan och på fritiden, jag har vänner att prata och umgås med, jag har en kandidatexamen och ett välbetalt jobb som jag trivs väldigt bra med. Jobbar 75% och sjukskriven 25% pga mina diagnoser och utmattning. Fick mina diagnoser som vuxen och först då kunde jag börja komma tillbaka från 100% utmattningssjukskrivning.

Mina diagnoser definierar inte vem jag är, talar inte om vad jag kan/inte kan göra... Utan de är ett led i att förstå mig själv, vem jag är, hur jag fungerar och vad som utmanar mig. Diagnoserna för mig är bara samlingsord på pappret för vem jag är, sen får jag jobba utifrån mig och mina utmaningar. Se till att jag lever det liv jag vill leva som passar för mig! 

Fast jo.
Att det du gjort inte kändes tillräckligt innebär inte på något sätt att folk hatar folk med diagnoser.

En diagnos är ingenting annat än en sorts beskrivning av vissa mönster i hur du fungerar och vad som blir svårt för dig. En diagnos är ingen sanning om dig, och ingenting förändras ju i och med att du får en diagnos förutom att sjukvården har kommit fram till vilket ord som är lämpligast för att beskriva de svårigheter som du söker vård för.

Jag förstår att det kan vara svårt att få höra om diagnosen för det speglar ju hur andra, åtminstone i sjukvården, ser på dig. Men ingenting i ditt liv eller med dig har ju förändrats med diagnosen. Du är precis densamma som du var innan, men nu har du fått ett ord för en del av dina svårigheter. Men du är inte din diagnos, utan du är du själv, precis som du alltid har varit.

Vad är det för diagnos du har fått?

Okej. Varför har jag då blivit utsatt för diskriminering utav vården för att jag har en diagnos?

Inte för att de hatar personer i allmänhet med diagnoser. Vad bestod diskrimineringen i?

En del i vården har bara svårt för att ta hand om personer med npf för att de helt enkelt är okunniga i ämnet.

Uppför du dig likadant i din interaktion med vården som du gör i tråden?

Jo, det var tillräckligt. Jag gjorde mitt bästa-utifrån mina egna förutsättningar.
Men du har rätt-alla hatar inte personer med diagnoser. 

Jag upplever att jag har blivit bra bemött av vården, även när jag hade LPT. Jag har haft lite svårt med psykologer och enskilda individer i vården men det är mer att jag kan vara jäkligt jobbig än att de är dåliga. Men många med min diagnos har inte den erfarenheten utan har istället horribla erfarenheter