Att satsa på en relation med stor åldersskillnad
Jag har aldrig varit särskilt bra på det sociala, min autism har liksom stått i vägen för det. Jag kan inte ens påstå att någon sådan önskan har funnits hos mig, att umgås med folk. Men med henne är det annorlunda. Allting är annorlunda.
Vi träffades via ett community på nätet och började diskutera. Jag fastnade för henne direkt. Det var kärlek vid första ögonkastet, fast via text. Jag hade inte ens sett bild på henne. Jag förstod ganska omgående att jag behövde ha henne i mitt liv, att jag ville älskas av henne och göra henne till min.
Vid det laget låg hon i skilsmässa med sitt ex och allting var turbulent. Två barn, ganska små fortfarande, har de också. Jag fick vara med på ett hörn, som hennes tillflyktsort när allting annat brakade, men hon höll mig nog undan det värsta har jag förstått såhär i efterhand.
Det här var första gången jag tog mod till mig och föreslog en fika. Ville hon träffas? Det ville hon. Först skulle vi bara utbyta bilder. Det var som ett knytnävsslag, jag blev knockad direkt. Otroligt vacker! Vem var jag att träffa henne?
Men vi sågs. Och sedan sågs vi igen, och igen och igen och igen. Vi gick och kysstes i parken offentligt (ingen av oss brydde sig och trots detta fick vi aldrig några konstiga blickar trots lite över 20 års åldersskillnad). Ibland åt jag middag med henne och barnen. Ibland sov jag över. Ibland grät jag mig till sömns hemma för att jag älskar henne så mycket och ville göra allt för att få det att funka.
Jag skulle älska henne till världens ände. Jag finns där och ställer upp för både henne och barnen, jag har kommit att älska även dem. I synnerhet den yngsta känns nästan som min egen. Jag är en del av familjen nu.
Tyvärr har min mamma varit väldigt negativ sedan hon fick vetskap om relationen. Hon förstår inte alls varför jag inte vill ha en tjej i min egen ålder och mer eller mindre spottar på det vi har. Hon menar att min kärlek bara är en psykos och att jag förlöjligar mig själv som är tillsammans med en så mycket äldre kvinna. Jag är dock inget barn i den bemärkelsen, jag är både mogen och ansvarstagande. Jag är inte alls som andra killar i min ålder, blir för övrigt 25 i år. Jag är inte intresserad av att ligga runt, träffa olika tjejer eller gå ut och supa. Jag har redan fattat mitt beslut där. Jag vill bara vara med henne, min älskling, och med min familj. Varför kan inte folk ta all kärlek som något vackert?
