Lämna över att hon inte kan få fler barn?

Stannar. En kvinna jag älskar är värd mer än ett barn jag inte har. 

Som Peter skriver ovan. 
Vad är viktigast?
Att få bli pappa till fler barn under sin livstid eller att leva tillsammans med denna kvinna?

Det kan absolut bli en dealbreaker eftersom barnlängtan och att vara föräldrar kan vara ett livsmål som ens partner inte delar.
Och även om du stannar, vad säger att ni är tillsammans om tre år.. fem år..? Det är det ingen som vet. Vare sig du eller hon.

Svårt dilemma!

Kan absolut förstå en barnlängtan men ni har ju redan barn .

Och med all respekt känns det lite okänsligt och ego att i ett läge där hon inte kan få fler barn börja tänka på separation osv ... Borde ni inte istället trösta varandra och hitta en gemensam väg framåt? 

Trösta varandra över att hon har en allvarlig sjukdom?

Är konceptet att söka stöd hos varandra så främmande för dig att du behöver fråga?

Tycker det låter märkligt att han ska tröstas när det är hon som fått livet omkullvält.

Är det? Hon behöver tröst och stöd och han behöver det också. I ett förhållande så måste det finnas plats för bägge, inte bara för en.

Tänker att det var att märka ord... Var drömmen om fler barn gemensam är det ok att sörja även den delen ihop men just att trösta varandra är att stötta varandra igenom det. Att ha en sjuk partner kan vara jobbigt om man inte får tycka det är jobbigt.

Hört talas om att älska varandra i nöd och lust? Det gäller båda parter. Man tar sig igenom skit tillsammans som ett team. Man tröstar och stöttar.  Barnfrågan är sekundär i sammanhanget.  Till och med totalt irrelevant om hon är obotligt sjuk. Sorgen att inte få barn äger ni gemensamt dock och bör också få plats. 

Det är uppenbart från TS svar att det är en omvänd tråd, det är hon som skriver.

Nu antar jag att det inte är mannen som skriver, utan att du försöker förstå mannens perspektiv i det här (och kanske höra att han är en skitstövel som funderar på att lämna?). När såna här frågor dyker upp från kvinnors håll på forumet råds det att acceptera eller lämna, om barnfrågan är såpass viktig för henne. Jag vill påstå att samma borde gälla män.

Då tar man givetvis i beaktande hur förhållandet är i övrigt. Du skriver att ni har ett "annars fint förhållande" men eftersom det är du som skriver det så är det svårt att avgöra om du kan tala för honom också.

En sak som skaver lite är de olika beskrivningarna av era positioner i barnfrågan. Om det är "en innerlig dröm" för honom att få barn med henne, medan hon enbart "varit tidigare positiv", så låter det som att barnfrågan är mycket viktigare för honom, och - ja! - något han behöver sörja och få tröst för.

Men mitt i allt annat? När hon just fått veta att hon inte kommer överleva utan medicinen, ska hon samtidigt behöva trösta honom för att hon inte kan ge honom barn? Tycker det känns väldigt skevt.

Det är inte bara hon som ska trösta honom. Kan hon inte fokusera på det hon behöver fokusera på, sin hälsa, men samtidigt ha förståelse för att han sörjer förlusten av något som var väldigt viktigt för honom, alternativt står inför ett stort beslut? Den ömsesidiga trösten kan bestå i att man kramar varandra och är överens om att ibland suger livet och det blir inte som man tänkt sig, och båda är ledsna.

Har man inte den ömsesidiga omtanken och respekten utan tänker "här är det bara jag som förtjänar tröst för jag har det värre" är det kanske ett tecken på att man inte har "annars fint förhållande" tänker jag. Och jag kan förstå att han i en sån här kris funderar på att lämna - antagligen inte pga barnfrågan bara utan för att kriser drar fram frågor som får en att fundera på om förhållandet är rätt, osv. Jag säger inte att det är rätt eller fel, utan bara att livet är sånt. Jag beklagar om det är så att du går igenom en förhållandekris uppå allt annat du går igenom just nu.

Nej, jag skulle inte lämna om jag redan hade barn. Så viktigt kan det inte vara.

Det beror ju helt på personen, men jag tycker generellt sett att barn är en rimlig sak att lämna någon över. Någon man bara varit med i två år är ju inte heller ett särskilt långt förhållande.

Om drömmen om fler barn är så stark är det ju absolut okej att lämna ett förhållande där man inte kommer kunna få gemensamma (biologiska) barn, oavsett om man redan har barn sen innan. 

Kan man inte stötta varandra, oavsett storleken på ens problem? Om han hade plötsligt förlorat jobbet eller liknande mitt i allt det här, hade hon inte tröstat honom då heller, eller? Att erkänna att situationen är jobbig för honom också tar inte bort något från hur situationen är jobbig för dig. Det känns spontant väldigt skevt att verka se det hela som en tävling där enbart den som det är mest synd om förtjänar stöd.

Fundera djupt på varför du längtar efter fler barn, när du redan har barn och hon också. Längtan efter ett gemensamt projekt i den nya relationen? Finns det något annat ni skulle kunna göra för att utvecklas tillsammans? Säger jag "hund" så låter det kanske provokativt, men varför inte.

Ja, jag tycker att det känns rimligt. Klart det är trist att lämna en relation som är bra i övrigt, men vill man verkligen ha ett till barn är det ju så och kan mycket väl vara en dealbreaker. 

Sen har ni ju bara varit ett par i två år. Det är ju lite tidigt att mena att den andre borde se över stora livsmål för förhållandets skull. För det är ju faktiskt skillnad om ni varit tillsammans 20 år och hade gemensamma barn. Då hade man väl kunnat se det som en betydligt större grej om en partner ville lämna, trots allt annat man hade tillsammans. Men ni har bara varit tillsammans i två år så då är det ju lite mer förståeligt om en partner inte vill leva i ett förhållande där fler barn är uteslutet.