Barnen bo i stort hus eller lägenhet?

Konsekvensen för barnen blir ju densamma; att de kommer att bo långt från sin ena förälder och inte ha någon vardagskontakt med en av föräldrarna. Det "blir" inte så ibland, utan det är ett aktivt val av föräldern som flyttar. 

Ja, som jag sa; alla har inte möjligheten efter en separation att bo kvar på orten där X'et bor. Tillgången på arbete och bostäder kan innebära att vi vuxna måste anpassa oss efter det istället för möjlighet till VV-boende för barnen.
VV-boende är överskattat till den grad att frånskilda tycker att det är ett måste och jag håller inte med om det. Detta försvårar också för frånskilda föräldrar att träffa en ny partner.

Ingen av oss bor där vi bodde innan separationen. Jag fick snällt flytta hit, i närheten av hans nya, för att han vägrade låta mig flytta nån annanstans med barnen. Vad är inte det om inte ett jäkla samarbete från min sida och total själviskhet från hans? Jag ville inte flytta hit, men gjorde det för att undvika mer problem.

Och ditt sista, hur är att träffa ny partner viktigare än barnen?

Håller med om att vv-boende är överskattat. En nymodigt påfund bara som folk står som höns inför och tror att det är lag.

Mina ungar bodde 100% hos mig och besökte pappan vh, fungerade hur bra som helst.
Tror knappast att någon vuxen skulle vilja flytta 52 gånger per år.

Att det skulle försvåra att hitta en ny partner vet jag däremot inte om jag håller med om. Hur menar du då?
Jag tänker att den som har 100% får svårare att hitta en ny, den som bara har vh har nog inga större problem med det.
Så håller väl med till 50% då! 

Var skrev han det?
Tycker du att man ska leva som singel tills ungarna är vuxna eller?

Du kanske gillar att vara mamma 100% och partner 0. De flesta håller inte med. Hur mycket man än älskar sina kids så behöver man får vara vuxen också.

Du tvingades inte till någon, det valde du själv. Och varför lät du honom flytta till att börja med då?

Om man väljer att knappt ha barnen med argumentet att det är lättare att träffa någon ny, låter det i mina öron som man sätter barnen i andrahand.

Det har jag inte sagt och jag har också partner, men mitt ex vill flytta ihop med sin på bekostnad av barnen och min tid tillsammans. Han kör över alla andra för att få det som han vill.

Och det sista. Du har inte en jäkla aning om vad jag gått igenom i livet med honom. Nej, hade jag satt mig på tvären hade det definitivt straffat mig.

Möjlighet och möjlighet. Har man satt barn till världen så får man se till att ordna så att man kan ha en fungerande relation och vardag med dem. Det ingår i föräldraskapet. 

VV-boende är kanske inte nödvändigt, men att åka och umgås med en förälder varannan helg och inte ha någon som helst vardag med varandra är varken relation eller föräldraskap.

Inget är viktigare än barnen, men ofta har barnen mycket lättare att anpassa sig efter situationen än tvärt om.

Det är heller inte rimligt att man som förälder ska ge upp alla sina drömmar och behov för att man har barn, utan de måste som allt annat i livets pussel passa ihop.

Jag har också träffat ensamstående mammor där barnen i lika hög grad som mamman önskat att hon träffar en ny man. Så jag tror inte att det för barnen heller är det mest optimala att deras frånskilda föräldrar sätter sitt eget kärleksliv på paus.

Jag har inte sagt att man ska ge upp sina egna drömmar, men om man väljer att ha barnen mindre tid för att det ökar chansen - det är det jag tycker illa om. Då hamnar barnen i andrahand.

Jag har inte satt något på paus, men jag låter heller inte mitt kärleksliv påverka barnen eller deras pappa negativt, så som han vill göra.

3 barn med diagnoser och en pappa ska flytta ihop med pappans nya och 2 barn.
Har denna nya familjen  lärt känna varandra?
Är det någon vuxen med diagnoser?
Är barnens pappa en super bra man/pappa som klarar av ansvaret för 3 ungar på heltid eller tror han att nya sambon ska ta ansvar för era barn?

Men detta är man två om, även när man har gått isär och alla klarar inte det samarbetet eller ens vill, utan ser bara till sin egen del.

Jag var under några år ihop med en frånskild mamma. Där hade pappan ingen som helst önskan eller drivkraft för att få ett väl fungerande föräldraskap från bådas håll, utan han ville själv behålla all egendom och barnen och vad som sedan hände med henne och relationen mellan barnen och mamman struntade han i. Hon hade till slut inget annat val än än att flytta långt därifrån, för hon hade inte möjlighet att skaffa en bostad där pappan bodde och då fungerade det inte längre med VV-boende.

I ett annat fall med en annan ensamstående mamma så blev pappan sjuk, samtidigt som det ena barnen med diverse diagnoser blev mer krävande. Till slut klarade hon inte längre av det utan tvingades be om hjälp och för det var hon tvungen att få enskild vårdnad som hon länge kämpade för. Det var anhöriga till pappan som till slut lyckades övertyga honom om att det var bäst för alla parter.

Jag har sett fler liknande exempel och det uppstår ofta bland separerade par med stora skillnader i inkomst eller där den ena p.g.a. hälsa eller missbruk inte klarar sin del av föräldraskapet.

Säger föräldern som inte ska flytta nej, så är det inte mycket att lösa. Det blir upp till den som ska flytta att bestämma sig för om han ändå vill flytta ifrån barnen eller stanna.

Oftast blir det så, ja.

Varför går det inte att ha ett kärleksliv utan att bo ihop?