Vad har träning och vikt att göra med relationer?

Problemet är väl snarare att många inte jobbar med sig själva. Främst män har en tendens att tro att en kvinna ska komma serverad till dem utan att de behöver anstränga sig eller jobba med att bli mer attraktiva. Ofta skylls det på annat, att man inte har tid eller annat som står ivägen, men ofta är det inget annat än just lama ursäkter.

Även om du pratar personliga egenskaper så gäller detta även övervikt, vilket drar ner attraktionen väsentligt.

Tror att vi idag har ett problem i samhället där alla ska jobba på sig själva men ingen gör någonting tillsammans.

Det är inte sunt att utgå från att man ska förändra sig. Allra helst när man är ung och inte ens vet vem man är.  När man möter sin partner i unga år har man chansen att växa upp tillsammans och utvecklas tillsammans. Det är först de som hittar en ny partner när man är äldre och har invanda mönster och vanor som man kanske måste jobba med sig själv för att anpassa sig efter någon annan.

Då tror vi olika. Jag tror att både män och kvinnor instinktivt attraheras mer av en partner som är hälsosam och även gör den ansträngningen för både sig själv och som ett sätt att visa partnern att de bryr sig och fortfarande vill vara attraktiva för dem. Det handlar både om hälsa och hänsyn till sin partners blickfång.

Och det handlar fortfarande inte om nån fixering, varken vid vikt eller träning. Att äta lagom med mat och få i sig lagom med kalorier, ha normalvikt och att träna på en lagom nivå - detta är helt rimliga krav på en partner och något som räcker långt för att bygga upp en hälsosam kropp och livsstil i övrigt. 

Dom flesta vill inte ha en överviktig partner. Men utbudet och den lättillgängliga maten och bekvämligheten gör att vi blir feta. Precis som för många kungligheter förr som hade det för bra för sitt eget bästa.

Män är generellt mer visuella än kvinnor (min övertygelse) vilket gör att män påverkas mer av att ha en fet partner.

Fetma påverkar relationer mer än man vill erkänna är min gissning.

Det där är ett vanligt tankefel.

För de flesta går upp i vikt under en period  när de mår dåligt eller yttre omständigheter hindrar aktivitet, men det hindrar inte att de kan återgå till sin nollbudget energimässigt sen igen. En del av mina vänner har inte ändrat vikt på många år och äter vad jag ser en helt okej kost, med rimligt intag av onyttigheter på helgen. 

Men: De går ju inte ner i vikt om de inte också lyckas gå minus i intaget varje dag.

Så jag tror att det finns rätt många därute som faktiskt äter rätt balanserat, men som inte klarar att bli av med sina gamla överviktsskilon. För det krävs en annan sorts obalans, och om de försöker med den kanske de inte orkar med sitt vardagsliv.

Nej, det är inget tankefel utan vanlig basal förståelse för kalorier in och ut. Äter man den mängd som rekommenderas för en normalvikt (i förhållande till ens egna kroppsmått i övrigt) så kommer man att hamna på en sund normalvikt tillslut. 
Undantaget är de som har fel på sköldkörteln eller stillasittande latoxar som aldrig lyfter ett finger för att bränna några kalorier. 

Många underskattar också sitt eget kaloriintag i mängd. För att inte tala om hur många det finns som medvetet ljuger om det.

Nu förstår du nog inte vad jag skrev. Om man äter balanserat går man varken upp eller ner i vikt. Det är vad nollbudget betyder, som jag skrev i mitt inlägg.

Själv kan jag bli smal bara jag äter två teskedar vetemjöl som får näringsupptaget att spåra ur och det finns fler sätt att "fuska" på som sätter kalorier in-ut ur spel. Bara att äta nötter hela istället för i form av nötsmör är en skillnad på ca 30% av kaloriinnehållet enligt nutritionsforskning. Exakt samma födoämne, enda skillnaden är hur mekaniskt finfördelat det är. 

En del "fuskar" omedvetet hela livet för att de är symptomfritt glutenkänsliga utan att veta om det (10-15% av befolkningen är det). Själva tar dessa inte upp all näring i vad de äter och har därför mer möjligheter att äta onyttigt utan att öka, än de vars tarmar funkar optimalt. Min mamma har fuskat hela livet, det var först vid 55 som det blev dramatiskt värre och hon tvingades acceptera att hon inte tålde vete.

Numera har hon en liten bula på magen och det kan vara bra att ha när man är gammal, för det räcker med en vecka influensa så är de där kilona borta. Som pinnsmal blev hon alltid väldigt medtagen efter febersjukdom även när hon var ung. Forskning från både UK och Sverige visar att undernäring är det farligaste för äldre personer, och efter 80 är det t.o.m bättre att ha fetma än att vara underviktig, om man vill fortsätta leva. Detta kallas för "den geriatriska paradoxen".

Men det är klart, på vägen mot 80 ska man inte släpa på en massa onödiga kilon, det är jobbigt för cirkulation och kärl och innebär större risk att bli stillasittande alldeles för tidigt. Rekommendationer kan också skilja sig mellan män och kvinnor, då bukfetma är sämre för en man än för en kvinna.

Källor:
www.vardfokus.se/yrkesroller/sjukskoterska/overvikt-kan-fa-aldre-att-leva-langre/

www.vetenskaphalsa.se/sas-tjockt-med-smor-och-efterratt-goda-matrad-for-aldre/

Jo, jag förstod visst och du behöver inte komma med en massa utläggningar kring något som vi inte ens pratade om.

Det går visst att bli av med överflödskilon utan att ligga på underskott som sagt, även om det tar längre tid. Och jag tror fortfarande inte att dina vänner äter en normal kalorimängd om de ännu är överviktiga. Snarare äter de för mycket. 

Tycker inte det spelar så stor roll, så länge partnern bara respekterar ens egna kost och träningsvanor, så hen inte till exempel blir sur om man vill gå till gymmet istället för att se film i soffan. Men roligast är väl om man delar samma intressen. 

Övervikt och fettvalkar men bra kondition då?

Forskning visar att motion är ungefär lika viktigt som att äta och sova bra. Att ha en hälsosam vikt är också viktigt. Därför är det bra om alla förstår det och värnar om sin egen hälsa oavsett om de tränar eller inte när man traffas.

Mycket. Det gör en relation bättre skulle jag säga, oavsett vilken sorts relation det handlar om.