Hur orkar man med fler barn?

Det är ju inte speciellt schysst tänkt. Att bara för att man skaffar två barn behöver man inte anstränga sig med kompisar och aktiviteter eftersom de ändå har varandra! Barn är individer och behöver absolut skapa egna relationer utanför familjen. Minns en kompis från min barndom som alltid hade sin jobbiga lillebror med i släptåg så fort man skulle leka. Då var man inte så sugen på att leka längre och helt plötsligt hade mina föräldrar en till unge att passa. De föräldrarna resonerade just så, ut och leka ni har varandra men de ville väl leka med sina egna kompisar och inte bara med sitt syskon. 

Men detta handlar ju om resor och liknande. Om man åker till lantstället där det inte finns andra barn? då har syskonen varandra. Inte att dom aldrig ska träffa folk utanför familjen. 

4 syskon som aldrig ens ser åt varandra måste vara extremt ovanligt. 

Det var inte det personen jag svarade skrev. Du får läsa vad man svarar på. 

Det var inte vad jag skrev.
Jag skrev att jag och mitt syskon som är närmast mig i ålder hade (och har) en underbar relation.
Sen kom två syskon till som inte ens såg åt varandra.
Kalla oss A, B, C och D. Jag är A.
A + B = superfin syskonrelation
C + D = inget gemensamt som små och inte särskilt tajta idag heller.
Jag har däremot jättefin kontakt med alla tre. Så även B, hon och D är väldigt lika. Jag funkar toppenbra ihop med C personlighetsmässigt. Och ingen har något otalt med någon.

Det jag ville poängtera var att det aldrig finns några garantier för vare sig att man blir tajta som små eller att man är en garanterad lekkamrat bara för att man är nära i ålder.

Och apropå åka till lantstället, gör vuxna bara vuxensaker där och barn behöver prompt barn för att göra barnsaker? Åker man inte som familj, oavsett hur den nu råkar se ut?

Jag var 38 när första kom så vi hade inte förmånen att avvakta. Nästa kom knappt 2 år senare.

Det har varit tufft, det kommer jag inte sticka under stol med, särskilt eftersom barn två aldrig sovit bra.

Men nu när yngsta närmar sig 2 år börjar vi se hur de mer och mer leker och interagerar ihop så det känns som det kommer bli enklare framöver.

För oss har det hjälpt att tänka på det lite som ett projekt - att det blir några tuffa år i början. Jag vet inte om vi hade velat vänta mer heller om jag varit yngre, vi har gillat att de har rätt nära varann i ålder. Jag har tre år mellan mig och min bror och vi har alltid lekt bra ihop - hade inte velat ha mer skillnad.

Men ja, det har tidvis varit otroligt tufft. Dag för dag. Se de små sakerna. 

Ja, det blir mycket jobbigare med fler barn. Och ja, man orkar. För att man måste, för att barnen även ger en glädje och energi, man vänjer sig och skapar mer rutiner, barnen blir större och börjar sova bättre etc. 

Men det innebär inte att allt med barnen bara är krävande och jobbigt.

Dels så tycker jag att man kan vänta ett tag med syskon om man tycker att första barnet är intensivt. Man kan ha fyra år mellan barnen istället för två, och då är barn nummer ett mer självgående när tvåan kommer. Och om man känner att ett barn räcker helt och hållet så är det okej det också. Normen är stark att ha minst två barn, men alla får ändå välja hur de vill ha det. 

Sen kommer det alltid att vara perioder som är jobbiga och krävande med barn och flera barn. Man tar sig igenom de perioderna, och man kan tyvärr vara rätt slutkörd. Och barnen ger förhoppningsvis en massa glädje också, och kan man leva lite mer i nuet och se barnet istället för tvätthögen och damråttorna under soffan så kan man ha lättare att överleva småbarnstiden. 

Det är mycket mer jobb med 2 barn och mycket mindre tid till annat men också dubbelt med kärlek så klart. Om barn nr 1 är väldigt krävande kan det vara en bra idé att vänta med att skaffa 2an så man inte får för tätt och därmed 2 väldigt krävande barn. Vid 3-4 år upplevde jag att småbarnslivet blir lättsammare och barnen klarar mer själv. Så mitt råd blir, avvakta tills 1a är lite större med att skaffa syskon om det nu inte är så att du närmar dig 40. 

Då ber jag om ursäkt att jag läste slarvigt. Tänkte väl att det vore extremt :)

Nej det finns aldrig några garantier gällande barn. 

Barn som är krävande som små verkar ofta ha någon slags diagnos och därför bli jobbiga även när de blivit större, och man får vara beredd på en massa problem under många år både i skolan och hemma. Dessutom är diagnoser ärftliga så det finns risk att även nästa barn får problem. Är man medveten om risken för att få ett sånt barn men ändå har en stor barnlängtan tycker jag att man ska skaffa barn, annars kan man lika gärna låta bli.

Nja, vi har skapat enkla barn. 

Första två inkluderade inte mycket sömn, totalt misär, sedan visade det sig att det var tvillingar på väg och då funderade vi på hur vi skulle få ihop livet (läs överleva). 

Det resulterade i att vi tog hjälp med att få till sovrutiner på barnen, tog ca 2 veckor, sedan förändrades vårt liv. 

Hade vi inte löst det och fått två till vet jag inte vart vi varit idag. 

Det fina i det hela är att det går med rutiner, men tyvärr tror man inte det går att göra något åt det. Sökte stöd på BVC för sömnen, fick mest intar om att det går över med tiden, fokusera inte på så mycket annat, så här är småbarnsåren. 

De hade fel, det får att göra något åt saken om man vill.sedan finns det alltid något unikt undantag, men de flesta föräldrar/barn är inte unika, eller visst alla är unika, men människan är formbar.

Man uppfostrar "enkla" barn, sedan har alla barn varianter och alla barn driver sina föräldrar till vansinne emellanåt. 

Vår första var ett totalt plusbarn som bebis. Ville vara nära jämnt, många nattliga uppvak och instabil sömn, svårt att somna själv, kunde inte underhålla sig själv/vara själv en sekund osv. Trodde aldrig att jag skulle orka med en till.

Hon blev påtagligt mycket lättare i dryga ettårsåldern och när hon började prata (vilket hon var tidig med) så har det blivit ännu lättare. Vi har bra rutiner för henne som vi nästan alltid håller på om det inte är något speciellt.

När hon var 2 år och 3 mån kom lillebror som har ett helt annat temperament. Lugn, kunde leka själv långa stunder och somna själv i egen bädd med minimal ansträngning från mig från ca 6 v ålder.

De är olika skapta helt enkelt. Sen är man själv mycket mer rutinerad och avslappnad med barn två samt hela infrastrukturen kring att ha barn finns redan där sedan första barnet. De underhåller också varandra ibland och då får man en liten paus. Har inte ångrat en sekund att jag skaffade en till, vissa saker blev till och med lättare för oss.

Tvärtom för oss. Vårt äldsta som var superkrävande första 3 åren (och mer krävande än de flesta upp till ca skolan började) har sedan varit superenkel. Mycket energi, men det är en positiv energi som sprider glädje och bra fokus på både skola och idrott. 

Vårt andra barn som var väldigt enkel de första åren har vi sedan ca 8-årsåldern kämpat hur mycket som helst med gällande det mesta. Har diagnoser och har knappt gått i skolan på 4 år. 

Har inte påstått att det gäller alla. Min poäng var att det inte alltid är så att det bara är de första åren som är jobbiga, utan man måste vara beredd på att det kommer att vara jobbigt under väldigt många år.

Ja det hade det varit
Det jag vänder mig emot (inget du skrivit men allmänt) är att man förutsätter att täta barn ska leka och hålla ihop. Medan ett längre åldersgap i princip dödar allt vad samspel heter.
Som du skriver så finns inga garantier åt något håll.

Min bror är två år yngre än mig, vi lekte mycket som barn men har en kass relation som vuxna. Så även om mina barn som har en elva års stor åldersskillnad inte kan få ut mycket av umgänget just nu, så vet man aldrig hur det blir sen. Tror mycket handlar om vilka personligheter de har. Sen att konkurrera om föräldrarnas uppmärksamhet kan också förstöra syskonrelationen i vuxen ålder. 

Så kan det säkert vara!

Mina barn "leker" inte och lär väl aldrig göra. Men vi har ändå försökt att skapa aktiviteter som funkar för alla. Spela spel är roligt, den lille börjar hänga med bra i spel som SkipBo och UNO nu vilket storebror uppskattar.
Att bowla och åka och bada gillar alla. Utflykter och grilla korv är kul oavsett ålder. Båda gillar dessutom Lego.
Men man kan knappast säga till en nittonåring och en som går i lågstadiet att "gå och leka" (särskilt utifrån att den äldre knappt ens är hemma). Och tyvärr då den yngre har vissa utmaningar så kan inte den äldre vara barnvakt eller ha den typen av tid på tu man hand heller.

Men jag hoppas att vi gett dem förutsättningar att bli vänner och få en fin relation längre fram. Min yngsta syster är  nästan 13 år yngre än jag och jag kände att när vi båda var vuxna och flyttat hemifrån så var liksom åldern utsuddad. Man levde samma typ av liv, jobbade eller studerade på dagtid, hade sitt hem och så småningom sin familj. Så åldern är inte en faktor på samma sätt då, även om jag är närmre min syster som bara är 2 år yngre. Min reflektion är för att vi faktiskt har spenderat så mycket mer tid tillsammans, vi har en djupare relation. Vi hann ju "umgås" i  väldigt många år innan den/den yngre kom

Jag tycker det är bra med syskon, om man kan få fler än ett barn. Jag tänker Inte bara utifrån perspektivet att barnen kan leka ihop, men det där med att ha barnen tätt eller inte, det måste man ju välja själv.

Jag har själv en bror (2 år äldre) och en halvsyster. (16 år äldre). Min syster flyttade tidigt men var alltid rolig att vara med när jag var liten. Jag var 9 år när hon fick barn och jag älskade att vara moster 😀 och få känna mig stor, förmodligen samma känsla som att få syskon med större åldersskillnad.

Jag lekte (o bråkade) med min bror. Sedan valde vi helt olika vägar i livet och hade väldigt lite gemensamt under många år, decennier. Då var jag närmare min syster. 
Min pappa dog ganska tidigt. Då kom vi lite närmare varandra, jag o min bror. Vi fick båda barn ganska sent i livet och då fick vi mer gemensamt.
Mamma har också gått bort.

idag är jag närmare min bror än min syster men vi har ganska olika syn på vår barndom, livet osv. Jag är den som flyttat ?bort?. Dock måste jag säga att när livet krisar då är det väldigt skönt att ha syskon för man slipper förklara så mycket. Sedan har jag dock även ett par mycket nära vänner.

Du ska välja det som känns rätt för dig/er. 

Jag ville bara nyansera bilden att man som syskon kan gå igenom olika faser i livet, dela saker, hitta tillbaka, men även distanseras.