Hamnat i klimakteriet. Orkar knappt umgås med någon.

Självklart är det klimakteriet. TS är i rätt ålder, med rätt symtom. Självklart är det aldrig fel att söka vård. Det jag vände mig emot var personen som skrev att det inte lät som klimakteriet.

Men du menar alltså att man skulle söka vård för att man känner sig ledsen över att inte vara fruktsam längre? Att det skulle vara en depression som kräver medicinsk behandling? 

Varför inte tänka som första steg om det finns något man kan göra själv för att ändra sitt mående? Och därefter söka vård om det är bestående och i en sån grad att man behöver medicinera. 

Att känna känslor är normalt, och att påverkas av skeden i livet är normalt. Det blir konstigt om man ska söka vård och behandling för normala livshändelser. 

Man behöver inte söka vård om man är ledsen, men om man har symptom på depression, som TS ju verkar ha, så bör man söka vård. 

Känner inte igen mig alls i den beskrivningen, förutom att menstruationen upphörde så var/är vallningarna det mest utmärkande. Det påverkar sömnen då jag vaknar av vallningen. 

Jag är inte ett enda dugg deppig över förlorad fruktsamhet, jag har knappt aldrig haft så här mycket lust och är generellt en glad skit.

Men däremot får man andra symptom, allt från trötthet, sömnproblem och minnesproblem till dålig hårkvalitet, muskelförsvagning, vallningar, urspårad aptit, torr hy, torra slemhinnor och sveda i urinrörsmynningen fast man inte har UVI.

Jag tar Ovesterin vagitorier på natten ibland och tycker de är jättebra, de tar bort svedan som stör på 1-2 nätter för mig.

Vad jag menar är att det TS beskriver kan vara tecken på depression. Just det där med håglösheten och apatin kan vara varningstecken på att det handlar om mer än att "bara" vara ledsen. Att utesluta rent fysiska problem kan vara ett viktigt första steg, såväl som det jag skrev om sömn/kost/fysisk aktivitet.

Det har bedrivits en hel del forskning i det här ämnet och det ser ut som att kvinnors depression i medelåldern länge har avfärdats som klimakteriebesvär. Typ "ta lite hormoner så blir allt bra". Just därför rekommenderas både en fysiologisk och psykologisk utvärdering.

Tänker du att alla som lider av en depression ska gå till vården och sen medicinera? 

Trots en stor del av behandlingen mot depression är just egenvård, som att ta sig ut trots att det tar emot, motionera, se över sin sömn, hitta glädjen i det gråa. Det är alltid grunden. Sen kan några även behöva mediciner, men det är inte och ska inte vara steg ett.Om det är klimakteriebesvär så är det ju det. Och frågan är om det ska behandlas, eller ses som en naturlig del av livet. Egenvården räcker långt även där. 

Inte konstigt att den psykiska ohälsan anses öka i landet om man anser att det ska sökas vård så fort man är lite nedstämd eller påverkad av livets skeenden. 

Det du skriver låter tämligen kvinnofientligt.

Om en kvinna upplever varaktiga negativa känslor och samtidigt råkar vara i en viss ålder så tycker du alltså att hon i främsta hand bör tänka på att sjukskrivningsstatistiken ska se ut på ett visst sätt, och därför bör hon inte söka vård? Och om hon söker vård så ska det inte i första hand behandlas utan hon ska helt enkelt genomlida det utan att ligga vården eller någon annan till last, för det är "naturligt".

Det finns behandlingar mot depression som inte involverar läkemedel. Hon har precis lika stor rätt till dessa behandlingar som andra samhällsmedborgare. Om vården bedömer att hon dessutom behöver läkemedel ska hon få det.

Är du man eller kvinna själv?

Hej på er!

jag är 52 och har precis kommit över på andra sidan. Livet är nu ljuvligt! Lugnt. Skönt. Obekymrat. 

Men. Vid 46 började jag känna mig deprimerad, uttråkad, osocial och trött. Ville skilja mig. Flytta till eget boende. Allt. 

Jag började med hormoner. Det var tvunget. Och en låg dos sertralin eftersom serotoniner försvinner vid klimakteriet. 

Nu mår jag bättre än någonsin! Jag valde att inte skilja mig. Förklarade för familjen hur läget var. 

Mina yngre kollegor som börjar närma sig har jag gett samma råd. Det är kaos när hormonerna härjar och det finns ingen anledning att lida sig igenom det om det finns hjälp. 

Lycka till medsystrar! Det blir bättre! 

Är det kvinnofientligt att konstatera att vissa skeden i livet kan påverka en negativt, men att det inte alltid måste medicineras? Är det kvinnofientligt att inte använda antidepressiva eller sjukskrivning vid alla upplevda svårigheter i livet?

Vem har pratat om sjukskrivningsstatistik? Det handlar om mer än det, det handlar ju om en grundsyn på vad som är friskt och normalt och vad som är sjukt och ska behandlas. Ska man verkligen söka vård för sånt som är en naturlig del av livet? 

Jag är själv kvinna och genomgår klimakteriet i detta nu. Och mycket av den behandlingen mot depression som du pratar om är just egenvård som jag och andra föreslagit. 

TS läs bara detta och avgör själv hur du vill göra.

Jag har från 46 års ålder fram till nu ( 52 år) känt exakt som du beskriver. Vissa kvinnor kommer ur det, men andra inte ( vilket står beskrivet här i länken ). Kanske det beror på om man haft depression tidigare i livet och redan har låga nivåer av serotonin ( oklart). 

Antidepressiva i kombination med träning, ordentlig sömn och bättre kost har mildrat mina besvär. Dock hade jag gärna tagit HRT också om jag kunnat, för jag är inte i närheten av hur jag var innan.

Det är onödigt att må jättedåligt, och bli osocial om man kan få hjälp. Vad för slags hjälp man vill ha får man själv avgöra. Det finns saker att tillgå som tex endast receptfria läkemedel, antidepressiva och/eller HRT. 

https://www.apoteket.se/tema/klimakteriet/klimakteriesymtom/psykiska-besvar/