Vad händer efteråt med någon som är totalt ensam?

Kändes så löjligt att hoppa över andras svar och sparka lite extra på andra i det som chob gör.

Jag håller inte med att anhöriga och vänner ska ha någon större del i det hela men så har alla inte ens en grundläggande stöttning därifrån eller kan inte öppna sig för dessa eller som du var inne på ens har några anhöriga att försöka få stöttning av. Det där med att göra jobbet själv... ja självklart ska man inte vara helt passiv i sin behandling men de flesta som jag känner med psykiska problem får ingen stöttning alls. Hur mycket de än bönar och ber. Kanske lite antidepp eller sömnmedicin men behöver de bearbeta något är det hell no

Nä det är klart att det inte är säkert att man har stöttande anhöriga, eller att man ens vill prata om hur man egentligen mår med dom som står en nära. Vilket man kanske borde öva på att göra, livet är ju inte bara tjo o tjim. Vilket dom flesta vet eftersom så många mår så jävla dåligt. Om jag hade fått välja så hade det självklart varit bäst för alla parter om vården hade satts in direkt och att jag själv kunde stått utanför det hela. Nu blev det inte så, delvis på grund av partnern som vägrade vård. Vilket jag också tror är vanligt. Den som är psykiskt sjuk försöker klara sig så länge det går, tills det inte går längre och då går man till psykvården och kräver en snabb mirakellösning. När man inte får det så är all vård skit och man vill inte försöka nåt mer. 

Åsikterna kan ju bero på att psykiatrin har de mest besvärliga och sjukaste patienterna också. Noll sjukdomsinsikt och tackar nej till den vård de blir erbjudna. Gapar sedan om de inte fick hjälp. Viljan och egeninsatsen fanns inte. Det levereras aldrig en lösning i knä på patienten. Den måste vilja samarbeta och det krävs en hel del av patienten. Den får göra jobbet själv. Kan inte vara på annat sätt. Verktygen får du av din behandlare. Det gapas det om dålig vård när läkaren inte frikostigt viftar med receptblocket. Kräver motprestation som t ex drogtest. Ska du ha drog på recept ska du fan inte sidomissbruka heller. Men då är psykiatrikern dum i hela huvudet och fattar inte något. Bara en liten enkel reflektion så här på kvällskvisten. 

Du har såklart rätt. 
Men psykiatrin är fortfarande förjävlig. White trash personer som dras till psykiatrin och sämsta läkarna som blir psykiatriker.

Ska stå White trash personer som blir skötare  

För det första har jag varit där flera gånger-de hjälper inte ett skit. De förvärrar ens mående. Så det är inte konstig att jag hade den attityden. 

De förstörde på riktigt mitt liv. 

Lägg av med att kalla det jag skriver för nedlåtande. 

Någonstans inom en människa måste en vilja att förändra sin situation finnas för att en förändring överhuvudtaget kan ske. 

Hur har du trott att saken fungerar? Vården kan omöjligen ge en människa det drivet. Det behöver komma inifrån. Vården kan ge människor mediciner för att exv återställa värden, vården kan ge människor andra verktyg för att hantera svåra tankar. Men om inte människan tar medicinen eller tar till sig verktygen så finns det ingenting vården kan göra.

Du fattar ingenting. Vården gör väldigt fel. De sätter fel diagnoser(ja, rätt också såklart).
Fel. Fel.Inkompenta. 
Du har såklart rätt att man har ett eget ansvar. 
Men det handlar inte om det jag skriver om. Det handlar om att de gör fel grejer hela tiden. De är inkompenta på riktigt. 

Håller med dig som vanligt Chob!  Tycker mig ha sett att det finns två läger i detta. Antingen inser man att man själv är ytterst ansvarig för sitt mående och tar det därifrån och jobbar på sig själv med hjälp av vad psykvårdens verktyg kan ge. Eller så anser man att det är någon annans ansvar ta hand om ens mående och i och med det så står man och kvar på samma plats i livet och kommer aldrig vidare i sitt liv.

Ingen annan är ansvarig för ditt liv. Det är bara du själv som kan ta beslutet och ansvara för att det blir bra. 

Jag tror också att vården kan begå fel. Det motsäger inte det jag skriver.

ts skriver bl a om "hur bra/dålig är samhället på att hjälpa egentligen" utan att inse att ts själv är en del av samhället. Exakt samma tänk (fast i en annan "frisk" form) som hos människor som behöver hjälp. 

Flytta problemet. Ingen tar ansvar. Alla agerar hjälplöst. (Och är aningen arga)

Det här är en av orsakerna till att människor kan må dåligt. Även driften att ta itu med egna problem flyttas över på någon annan. Även den hjälpen som erbjuds avfärdas, vad var det? "Jag visste att jag inte skulle få hjälp" för att hjälpen som erbjuds kräver personens medvetna engagemang. Just det går bara inte att flytta över på någon annan.

Javisst. 

Men återigen. Det handlar inte om detta. Inte helt och hållet ialla fall. Det handlar om att psykiatrin är på riktigt helt inkompenta. Även om man tar ansvar. 

Jag har inga självmordsförsök bakom mig men långvarig svår psykisk ohälsa samt i stort sätt saknar nätverk, arbetar dessutom inte så inga arbetskamrater. 

Jag tycker att jag fått helt ok hjälp via kommunen: personligt ombud, boendestöd, samt kontaktperson utöver olika insatser från psykiatrin.

I alla fall bakåt i tiden har sjukvården - psykiatrin - haft väldigt dåliga kunskaper om vad kommunens socialpsykiatri innebär och har för möjligheter . 

Fint att du bryr dig! 

Lever din vän, frivilligt ensam? Jag tänker att det finns massa människor som gör det. Man behöver inte ens ha vänner eller träffa folk om man inte vill. Har man ett arbete på heltid, eller bara ett arbete överhuvudtaget eller något liknande så har man ju en social punkt.

Jag själv umgås inte heller mycket med folk, och tycker det där med vänner är överskattat I vuxen ålder, när man nu är 45 år. 
Jag har annat jag pysslar med. Och den lilla fritid jag har, efter jobbet. Vill jag lägga på sådant jag tycker om göra.
Många inklusive mig själv, lever dessutom frivilligt utan partner. Jag orkar inte och villl inte ha några mer kärleksrelationer heller.

Tittar jag på andra vuxna, verkar det mest umgås för sakens skull. Tycker inte heller att människor är speciellt genuina. Alltför ett stort falskt spel. Hur många bryr sig egentligen om varandra, på riktigt? I detta samhälle numera.

Din vän är vuxen och har eget ansvar. Hon måste själv vilja ta emot den psykiatriska vård och hjälp hon kan få.

För övrigt klarar sig dom flesta väldigt bra på egen hand, om det är frivilligt. Det är lite det som är grejen med att vara vuxen. 

Du kan inte göra mer, om din vän inte vill.

Bryr sig? På vilket sätt gör ts det?

Skulle ts bry sig det allra minsta så hade ts frågat den sk vännen hur hon mår och utgå från den informationen.

Man kan se det som att ts (som får representera "samhället" i det här fallet) faktiskt har svikit vännen (som får representera "människor som behöver hjälp")

Huruvida vården är inblandad (eller ger dålig hjälp) i ts exempel vet vi inte.

Det vi i alla fall kan utröna från trådstarten är att "samhället" (ts) är dålig på att hjälpa. Och bryr sig inte tillräckligt.