Min väns barn är jobbigt!! Vad ska jag göra?

Kan ni inte ses hos henne istället då?

Det låter jättejobbigt och du har ju inget ansvar här att hjälpa till osv. 
Min respons hade blivit helt olika beroende på om det handlar om ett ouppfostrat barn eller med diverse funktionsnedsättningar. Är ni hos henne istället kan du dels slappna av (inte dina saker/hundar/ansvar) och dels kanske hemmet är mer anpassat. 

Hundarna behöver du såklart skydda, de är inga leksaker även om han vill. 

Sluta ses hemma hos er. Jag hade aldrig släppt in någon igen efter att de betett sig så. Din kompis är ju oförskämd som låter sin son hålla på utan att hon stoppar honom
Ses hemma hos din kompis, föreslå att ni går en promenad, tar med en termos till en park eller bänk. 

Fast vänskap innebär ju att man är ärlig och vågar ta upp problem och i det här fallet behöver hon ju få upp ögonen ang sin sons beteende och behov av hjälp. Tror du kommer ha grymt dåligt samvete att du inte ens försökte om det går år pipsvängen för pojken . Du försöker ju hjälpa och kan hon inte ta det är det ju hon som förstör er vänskap och inte respekterar dina gränser.

Om inte pojken har en diagnos så har han nog fått en alldeles för eftergiven uppfostran pga att föräldrarna inte satt några gränser alls i princip. Föräldrarna måste sätta gränser och visa att vissa beteenden inte är acceptabla. Men det gäller att göra det på rätt sätt.

Måste vara lite hård här. Hur F*N kan du utsätta dina hundar för honom?! Och givetvis också dina barn. 

Du får prata med vännen och säga att hennes son inte är välkommen hem till er i fortsättningen. Sådant måste en ansvarsfull djurägare och förälder göra ibland. 

För övrigt hade jag inte kunnat vara vän med någon som gör så mot sitt barn. Barnet behöver uppenbarligen hjälp. 

Det måste ju röra sig om en funktionsnedsättning, eller flera. Bara att han följer med sin mamma till dig istället för att hänga med kompisar eller ta det lugnt ensam hemms säger ju en del. 

Vet du om/hur han klarar skolan? Har han kompisar och fritidsintressen? 

Träffar mamman andra barn i hans ålder? Hon har bara ett barn och hon ser kanske inte hur pass långt efter i utveckling han är. Om han inte drar hem kompisar har hon kanske inte så mycket att jämföra med? 

Dina barn är yngre. Betyder det att din väninna fick barn tidigt? Det måste så klart inte ha ett samband, men det ligger inte jättelångt bort att tänka att någon som fått barn tidigt och är helt ensam med barnet kanske själv har vissa svårigheter, och i synnerhet den frånvarande pappan. Jag tror att struliga barn till frånvarande fäder många gånger har ärvt pappans tillkortakommanden, att arvet är ett större problem än att pappan inte är där. En frånvarande pappa funkar inte som vanliga män och barnen kan så klart ärva de svåra sidor som pappan har. (Om pappan i detta fall är avliden ber jag så mycket om ursäkt!)

Om mamman har lite svårt själv för att styra upp saker och strukturera blir det ännu svårare för ett barn med samma problem. Han behöver förmodligen struktur, tydlighet och förberedelse. 

Det är ok att säga att du behöver att mamman är mer aktiv och har koll på honom om ni ska kunna ses hos er, alternativt att hon lämnar sonen hemma. Kan sonen inte lämnas hemma blir det en bra ingång till ett samtal om att de behöver hjälp. Det blir inget kul samtal, men det är ju inte bra som det är nu heller. En riktig vän säger sånt. 

Håller med. Den jag ömmar mest för i den här berättelsen är väninnans son. Kanske för att jag själv har barn med funktionsnedsättning. Vanliga barn (och hundar) i kärleksfulla och fungerande familjer klarar lite bråk ibland (även om det så klart är bättre om de slipper), men ett extra ömtåligt barn som inte får den styrning och det stöd han behöver kan det gå riktigt dåligt för. Och han kan ju inte hjälpa att han föddes med de här svårigheterna. 

Hatar såna störiga pojkar, låt hunden bita honom så lär han sig nog.

Håller med.

Jag hade verkligen inte tagit emot den mamman med sitt barn i mitt hem.Ungen har problem, antingen bokstavskombo eller en släpphänt mamma som inte vill vågar eller kan sätta gränser och stå upp för dem.
Det är helt oacceptabelt att ens egna barn ska knuffas, ens husdjur ska betraktas som leksaker och att man ska få saker förstörda utan ersättning.
Min som hade en kompis som hade/har någon sorts störning och sökte hela tiden uppmärksamhet på fel sätt.
Föräldrarna hade försökt läääänge för att få barn vilket kanske/troligen spelade in.
Allt, precis ALLT ungen ställde till med förklarades med:
Jamen han är ju bara X år och förstår ju inte.
MEN FÖR I HELVETE - ta tag i ungen och förklara då!! Annars kommer han ju aldrig att lära sig.
Att vara förälder är från början ett heltidsjobb som med tiden blir lättare och lättare om man lägger tid och energi från början
Jag är verkligen inte ofelbar och mina barn är på halvtid uppfostrade av varsin mamma som också gjort ett bra jobb. Min dotters mamma och jag hade mer liknande syn på uppfostran. Sonens mamma var dock "mjukare" och gav efter för lätt.

Håller så med! Föräldrar till såna här ungar med hela alfabetet i bokstavskombinationer fattar inte att resten av världen inte orkar med sånt här från deras barn. barnets uppfattning av omvärlden är att i princip alla vuxna och barn de möter tycker de är svinjobbiga . Livet blir inte lättare för dem av att växa upp med den upplevelsen av omvärlden 

 

Helt rätt, förstår inte hur det kan vara så svårt att faktiskt styra sitt barn åt rätt håll.
Kan ju tyvärr kanske bero på att man har egna problem och ser barnet som "normalt"
I det här fallet verkat både barn och mamma verkligen behöva hjälp.
Kan faktiskt vara en form av "wake-up call" att TS vägrar att ses.

Skitunge med bokstäver i all ära, men vad är det för jäkla mamma?????? Jag hade DÖTT av skam om mitt barn hade betett sig sådär och förstört så mycket saker för någon!! Och betett sig illa mot djuren! Det hade varit JAG som avslutat vänskapen för jag hade inte vågat ta med mig ungen hem till någon!
Jag hade en mer bekant (hon var desperat efter vänner och umgicks med de hon kunde...) och hon skulle absolut hälsa på med sitt barn (2-3 år vid tillfället)! Visst, vi kan ta en fika. Hon gjorde det enkelt för sig och lutade sig tillbaka med kaffemuggen: "Det är DITT hem, DU får säga till honom om han rör något han inte får, feel free!". Så ansvaret var alltså MITT att hålla stenkoll på hennes unge varenda sekund så han inte rev mitt hem, käkade av kattmaten på golvet, pillade och petade på allt etc???? (Mitt hem är definitivt inte barnanpassat.....). Besöket blev kort och de fick aldrig mer komma tillbaka.
Varför är man sån som förälder???????