Utvecklas olika?

Det är ju vännen själv som har konstaterat att hon inte utvecklades särskilt mycket innan hon fick barn. Är det så fel av TS att tro på vad vännen säger?

Du har rätt, jag läste för hastigt. I stand corrected ☝🏼

Diskussionen mellan mig och min vän handlade ju just om att hon själv uttrycker att hon inte utvecklades något alls mellan 20-30 år och att hon började utvecklas när hon va 30 när hon fick barn. 

Det jag kan se är en skillnad är att hon gjort väldigt mycket samma under dessa år. Hon har haft samma arbetsuppgifter på ett lager, utmaningarna har varit att ta sig från A till B på lagret. 

Jag har istället utsatts ständigt för förändringar. Jag har haft olika typer av jobb, jag har fått bo runt om i hela landet så jag fått uppleva stora skillnader på det sättet också. När jag bodde utomlands så fick jag ändra på min världsbild helt, att saker jag trodde va på ett visst sätt inte var samma. När jag jobbat hårt och exempelvis jobbat i intensiva projekt på andra människor bokstavligen dygnet runt så har jag lärt mig att sätta gränser, se nya sidor hos mig själv. Om man mest får vara med sig själv, inte ha massa människor som är på mig ständigt så pressas jag ju inte. Det gör ju att jag inte heller vet hur jag reagerar på ett högt intensivt tempo eller när jag har det mer organiserat fattar jag att såhär behöver jag ha det för att det ska vara optimalt. Det har ingenting med resor att göra eller att bo utomlands. Men att göra samma saker år in och år ut, inte göra några större skillnader, då blir det väl inte så utvecklande heller. Om du inte provar dig fram kan du ju omöjligen veta hur det blir i en annan typ av miljö eller sammanhang. 

Jag lägger ingen värdering i detta, för mig har det bara blivit såhär, hade jag hittat en kille vid 20 och var nöjd med samma jobb i 10 års tid och fann det utvecklande så hade jag ju absolut kunnat utvecklats på andra sätt, men det hade ju inneburit att jag även behövt göra andra saker också. 

Men det handlade om hur HON hade det. Dom andra kompisarna upplevde samma sak, dom började utvecklas när dom fick barn. Dom hade inga större livskriser eller förändringar innan utan saker var mest.

Jag tror inte man börjar utvecklas enbart genom att få barn, att det är ett måste för att utvecklas heller. Däremot tror jag man måste prova olika typer av saker för att utvecklas. Det kan handla om saker som händer på ens egna gata, förändringar på jobbet eller vad som helst. Men jag skulle aldrig kunna utvecklas genom att gå till ett jobb, flytta runt saker på samma sätt på ett lager varenda dag och sedan gå hem och följa samma typer av program på tv, gå exakt samma väg till jobbet varenda morgon och så händer det inte mycket mer än så.

Intressant. Jag känner att jag stagnerar om jag gör samma sak för länge. Då går jag någon kurs, eller provar något nytt och känner att livet går framåt igen. Jag har tänkt på den här tråden lite under dagen och inser att jag till rätt stor del likställer utveckling med att lära sig. Det kan vara att lära sig något om sig själv, men lika gärna om andra människor, en idrott, språk eller odla bonsaiträd. Det är svårare för mig att lära mig nya saker om jag gör samma saker år efter år. I synnerhet att träffa nya människor tycker jag är utvecklande. Det är därför jag gillar FL! 

Jag håller med dig och då syftar jag verkligen på att allt är samma och att typ man gör samma typer av arbetsuppgifter, man har mycket få kollegor som man knappt träffar och så vidare. 

Man behöver inte göra spektakulära upplevelser. Resor jag gjort kan handla om att resa genom Europa och gå på massa guidade historiska turer men även i andra delar av världen också. Men det är ju bara EN av alla saker som kan vara utvecklande. Att börja med orientering eller plantera träd eller vad som helst kan också leda till utveckling. 

Jämför dig inte med andra utom när du vet att situationen är helt identisk. Vi har så olika villkor och förutsättningar i livet att den här typen av jämförelser blir som att försöka pressa ner en fyrkant i en cirkel, dvs helt meningslös.

Sedan fokuserar du bara på yttre omständigheter och livshändelser. En människas inre resa är minst lika viktig och betydelsefull men missas helt när betraktaren bara fokuserar på yttre livshändelser.

Känslan man får när man läser ditt inlägg är att du verkar vara självgod och har höga tankar om dig själv och dina livsval. Och i så fall har du ju inte utvecklats alls som människa. 

Jag förstår ärligt talat inte vad du menar? Det jag syftade på va att hon jobbade på ett lager i tio år? hade räckt om hon både jobbat på Ica, Posten och börjat vindsurfa så hade hon fått prova olika saker.

Det här handlar inte heller om ekonomiska förutsättningar.

Jag har svårt att se att man dessutom skulle kunna göra någon form av inre resa genom att göra exakt samma saker som man tidigare gjort. Jag kan ju trott att jag är en viss typ av person, men så fort jag kastas in i ett nytt typ av sammanhang så får man se nya sidor hos sig själv.

Det är ju samma sak när man blir sambo med någon, det kan vara livsutvecklande om något. Vissa saker man tidigare tagit för givet blir ju inte samma sak som när du ska bo under samma tak som någon varenda dag. Tidigare kanske man aldrig känt ett behov av att få egentid, för man är så van vid att ha detta att man inte ens upplevt att man har det som ett behov. Listan kan göras lång. Men att bara göra samma, ha samma vänner sedan man gick på lekis, gå till samma jobb, äta samma typ av mat. När menar du att den här inre resan ska uppstå? Sällan människor gör några större förändringar och börjar växa inåt helt utan anledning. När folk däremot hamnar i livskriser av olika slag då kan man börja reflektera och vilja göra en förändring. En skilsmässa kan ju leda till massa utveckling, men då händer det yttre saker. 

Vad menar du skulle kunna vara utvecklande? 

Du får lite märkliga svar, TS. Många verkar inte ha förstått att det är din väninna själv som insett att hon inte utvecklats under tiden hon mest gjorde samma sak. Givetvis kan saker som vård och förlust av nära anhörig, utveckling av en lokal hembygdsförening och liknande också vara utvecklande, men jag tycker att det framgick av din TS att det var frånvaro även av sånt. Just det här att umgås med samma människor år efter år känner jag kan få en att stanna av. Nya bekantskaper tvingar en att se sig själv utifrån och ifrågasätta hur man själv är och vilka val man gör. Antingen blir man stärkt i sina val, eller så kanske man ändrar något. 

Jag förstår absolut inte vad du menar helt ärligt. Man behöver inte få barn för att bli vuxen eller göra som alla andra. Jag har inte gått någon traditionell väg? Jag missbrukade alkohol och droger under många år?. Skrev in mig på behandling vid 24 års ålder. Va tvungen att bygga upp mig själv, hitta nytt umgänge och hitta vem jag var?det är inget perfekt liv på något sätt. Men i backspegeln kan jag ju se detta som utvecklande. Det intressanta va att vi suttit massa kvinnor och pratat om hur vi såg vårt liv mellan 20-30 år och att dom andra inte sett någon utveckling alls då. Att dom inte började utvecklas tills dom fått barn, det är ju deras upplevelse. Jag upplevde ju massa utveckling, helt utan att ha barn. 

Allt var verkligen inte fantastiskt. Skulle dessutom aldrig uppmuntra någon annan människa att gå den vägen jag gått. Men jag tror man måste utmana sig själv för att utvecklas. Och den utmaningen är jag utifrån var man själv befinner sig och sina egna förutsättningar. Lider man av kraftig social fobi och inte klarar av att gå utanför dörren ens så kanske man ska ha som mål att typ komma ut i hallen som första steg, sedan titta ut genom fönstret? 

Jag kan däremot se att jag själv fått se nya sidor av mig själv sedan jag blev mamma. Hur blir man när man plötsligt i perioder aldrig får sova, när man får lägga alla sina egna behov åt sidan. Alla som får barn behöver ju knappast uppleva detta heller. Och det finns massa annat man kan utvecklas inom. Så jag finner ditt inlägg rätt magstarkt och att du menar att jag skryter? mitt liv va under många år i total missär? Men haft massa roligt också, hittat nya vänner, nya intressen och allt. 

Jag förstår absolut inte vad du menar helt ärligt. Man behöver inte få barn för att bli vuxen eller göra som alla andra. Jag har inte gått någon traditionell väg? Jag missbrukade alkohol och droger under många år?. Skrev in mig på behandling vid 24 års ålder. Va tvungen att bygga upp mig själv, hitta nytt umgänge och hitta vem jag var?det är inget perfekt liv på något sätt. Men i backspegeln kan jag ju se detta som utvecklande. Det intressanta va att vi suttit massa kvinnor och pratat om hur vi såg vårt liv mellan 20-30 år och att dom andra inte sett någon utveckling alls då. Att dom inte började utvecklas tills dom fått barn, det är ju deras upplevelse. Jag upplevde ju massa utveckling, helt utan att ha barn. 

Allt var verkligen inte fantastiskt. Skulle dessutom aldrig uppmuntra någon annan människa att gå den vägen jag gått. Men jag tror man måste utmana sig själv för att utvecklas. Och den utmaningen är jag utifrån var man själv befinner sig och sina egna förutsättningar. Lider man av kraftig social fobi och inte klarar av att gå utanför dörren ens så kanske man ska ha som mål att typ komma ut i hallen som första steg, sedan titta ut genom fönstret? 

Jag kan däremot se att jag själv fått se nya sidor av mig själv sedan jag blev mamma. Hur blir man när man plötsligt i perioder aldrig får sova, när man får lägga alla sina egna behov åt sidan. Alla som får barn behöver ju knappast uppleva detta heller. Och det finns massa annat man kan utvecklas inom. Så jag finner ditt inlägg rätt magstarkt och att du menar att jag skryter? mitt liv va under många år i total missär? Men haft massa roligt också, hittat nya vänner, nya intressen och allt. 

Man utvecklas ju precis hela tiden. Det är så tragiskt med folk som anser att de måste få barn för att utvecklas och mogna. Utvecklas inte folk utan barn då?? De är 15 år hela livet?? Även om man jobbar på samma ställe i 20 år så är väldigt få desamma som när de var 15-20 år. 

Man kan absolut utvecklas massor utan barn. Däremot tror jag inte man kan utvecklas särskilt mycket av att inte göra några förändringar alls i sitt liv. Och då menar jag vänskapsmässigt, arbetsmässigt och liknande. Då menar jag att man gör något som är väldigt mycket samma varenda dag. Typ att dina arbetsuppgifter är att sätta en stämpel på ett kuvert, du har inga kollegor du träffar och det är din enda arbetsuppgift. Sedan går du hem och spelar samma tv-spel du spelat de senaste tio åren. Du går aldrig ut och äter. Du har inga vänner och på sin höjd träffar du din mamma en gång i månaden. TV-spelet du spelar handlar om att köra en bil på en racebana. Du pratar alltså inte med andra digitalt eller liknande heller. 

När kommer utvecklingen? 

Det handlar ju mer om att saker blir väldigt mycket samma. Sedan handlar det ju om hur mycket man utvecklas också. Någon som utsätts för fler tillfällen att utmanas kommer ju utvecklas mer än den som bara gör samma saker och är väldigt bekväm med detta. Detta är ju extrema ytterligheter nu.

Men JAG var den som ansåg att jag utvecklades även innan jag fick barn medan mina vänner anser att dom inte utvecklades något alls mellan 20-30. Jag tror det handlar om att dom inte gjorde något som var riktigt utvecklande.