Jag älskar inte att vara förälder

Om fler vill dela med sig av sina erfarenheter som varit i samma sits. Så är det fortfarande fritt fram att dela med sig oavsett om jag redan fått lite svar. 

Vi hade inga rena gafflar eller handdukar häromdagen. Dessutom är hela hushållet sjukt, så vi var inte direkt tacksamma över barnen... 

Personligen tycker jag det är väldigt destruktivt att just bara lyfta fram de underbara sidorna. Utan förälder är man ju hela tiden, och det är rätt mycket hushållssysslor och omsorg. Hur man än gör. Och dessutom har man massor av bilder i det inre om vad man vill ge sina barn, vilket ju gör att man faktiskt får kämpa på rätt rejält.

Men i att vara barn ingår att faktiskt inte snappa upp vad mycket jobb det ingår i föräldrarrollen. Så alla med barn är ganska diskreta kring exakt hur jobbigt det är... Och många verkar inte ens kunna medge för sig själva hur tufft det är vilket ju gör det hela rätt lurigt när man som blivande förälder ska förbereda sig. För man kan ju inte veta. 

Kanske får man upplevelsen av att "livet börjar", eller så har man rätt mörka stunder då och då. 

Man behöver inte älska föräldraskapet. Speciellt inte om man kämpar med att leva upp till en helt omöjlig inre bild av den perfekta mamman.... 

Du behöver hitta sätt att vara tillgänglig bra förälder, samtidigt som du försöker "bota" dina egna behov. Kanske lyssna på en ljudbok, träffa vänner eller ha lite barnfri tid några timmar i veckan.

Tycker det är otroligt bra att denna sida av att vara förälder lyfts fram också, särskilt för de som alltid vara skeptiska till att skaffa barn. Det är inte hälsosamt att måla det hela som en utopi, det finns negativa sidor till allt, och det ska inte vara skamligt att känna såhär. Så länge man älskar sitt barn och gör allt för h*n (som du sagt att du gör) är det helt okej att ha dessa känslor! 

Jag är inte i samma sits som dig då jag inte har barn, men jag har aldrig riktigt velat ha barn och därför känns det bra att detta belyses så man faktiskt lättare kan ta ställning till om man vill ha barn eller inte i framtiden.

Lycka till med allt, stora kramar till dig!! 

Jag hade samma känslor.
Känslorna plågade mig enormt.
Direkt efter BB när vi kom hem så ångrade jag mig. Jag kände att jag förstört mitt liv, och dagarna var helt ändlösa och meningslösa när sambon var på jobbet och man sitter hemma isolerad med en liten fis.
Jag hatade det i början. Fattade inte varför folk skaffar barn, och framförallt - hur kan folk frivilligt skaffa flera?!
Men jag börjar sakta landa och det går så mycket bättre nu. 
Jag till och med trivs med mina dagar nu. Jag älskar mitt barn mer och mer för varje dag (något jag var rädd att jag aldrig skulle göra) och jag och min sambo, som för övrigt bara känt varandra i 4 månader när jag blev på tjocken, har nu det väldigt bra. Vi skrattar åt den där lilla människan dagligen - så mysig, så fånig, så sjukt krävande och hon är mitt livs största lilla kärlek.

Det du känner är helt normalt!

Det är inte alltid roligt även om man älskar sitt barn massor.

Det positiva är att småbarnsåren går fort förbi, fortare än man tror. Man behöver inte skaffa 2 barn om man inte vill (jag har bara ett och det är kul). 

Fixa en barnvakt när barnet blir tillräckligt stort för det och ta lite egentid att göra ingenting eller göra något med en vän.

Den största omställningen är att gå från 0 till 1 barn. Man får en ny titel - Mamma - och nya förväntningar på hur man ska vara. En liten person med stora behov styr vardagen och man drunknar i allt nytt ibland. Ta det dag för dag, minut för minut. Låt din man ta föräldraledighet så fort som möjligt. 

Det är jobbigt!

Barn förändrar både livet och en själv! En del barn är envisa rackare från start och ser till att man som förälder inte får den återhämtning man behöver. De sover uruselt,  de sover knappt - en bekants barn sov aldrig flera timmar på dan utan max 20 minuter 2 gånger per dag som bebis. 

De äter ofta när de ammas. En del vägrar ersättning eller bara att inte ta flaska. 

Det är svinjobbigt. Men det finns guldkorn för emellan och det gäller att fokusera på det för att orka.

Gå till öppna förskolan med barnet. Där finns det fler föräldrar i samma situation. Det är såå skönt att prata av sig. 

En annan sak är det jämförande samhället idag på alla plan. Både kändisar och vanligt folk visar upp en glättig bild av föräldralivet. Det är piffade små barn som ler och verkar lukta jordgubbe. Barn som aldrig har omatchade kläder eller kläder där blöjan läckt och det är bajs halvvägs upp på ryggen. Föräldrar som springer, gymmar tar en drink på stan med väninnorna, reser på weekend med mannen och jobbar fulltid. 

Verkligheten är inte så. Verkligheten är det du har, men vem vill visa upp det på sociala medier? 

Förr i tiden så var kvinnor hemma mer, man jobbade hemma med att ta hand om hem och barn. Det var ett godtagbart (oavlönat) jobb. Ville man träffa någon var grannen också hemma. 

Jag säger inte att det var bättre förr, men idag ska man ha karriär (helst båda föräldrarna), vara vältränad med ett rikt socialt liv. På vems bekostnad? Det är många småbarnsföräldrar som både går in i väggen och går isär när man inser att livet inte funkar så. Ingen kritik alls mot dig ts, men en reflektion att ta kanske. 

Lägg barnet i vagnen och gå ut och gå. Gå på en öppen förskola. Gör saker för din skull med barnet med!

Tvätt och städning finns kvar när du kommer hem också. Jag lovar den springer tyvärr inte iväg själv. Den är trogen och stannar kvar. Ta det på kvällen när ni är hemma båda två. 

Gå ut och ät en lunch på stan med bebis med. Hitta guldkornen i vardagen. 

Vi fick barn efter en lång och tuff IVF-process, jag är från Göteborg men hade flyttat till en liten by på landet och hade pendlat till jobbet=inga kollegor nära. Jag kände press att vara glad och tacksam för vårt lilla mirakel, men han gick inte upp i vikt och jag var inte nån naturbegåvning som hemma-mamma. Jag tyckte det blev lite lättare när jag släppte sonens rutiner, så vi inte blev bundna hemma. Han fick såklart mat regelbundet, men det kunde vara i bilen eller på en parkbänk. Då blev jag inte så bunden hemma. Samma sak med sömnen. Han kunde sova i bilen eller vagn. 

Tack alla som delar med sig. Jag läser allt men inte alltid läge att svara när man har en liten :) det är en tröst att fler känner samma. Det är synd att det är en sådan norm i samhället att så fort man skaffar partner så frågar alla om barn, att det förväntas av en och man rent av verkar som en utomjording om man inte vill ha barn. Men det är ju ganska uppenbart egentligen att alla vill inte leva exakt samma liv liksom. 

är det någon med lite äldre barn som kan vittna om att det blir enklare/roligare osv? Hur har det gått med er par relation?

förstår pressen när man gått igenom Ivf. Men har faktiskt hört att det inte är helt ovanligt att känna så även efter ivf. Om man försöker dra en jämförelse så kan man ju tänka att om man kommer in på sin drömutbildnin, man får ett drömjobb osv. Så kan det ju fortfarande vara så att det visar sig inte kännas rätt när man väl fått det man längtat efter. Med andra ord Så är det omöjligt att veta innan och man får nog lov att vara lite snäll mot sig själv. Man är inte mer än människa. Vi lever också i ett samhälle idag där man blir alltmer bekväm. Allt ska göras så bekvämt det bara går. Att ha barn är ju inte bekvämt direkt haha. Säger inte det var enklare förr, men man hade ju det inte lika bekvämt i övrigt som man har idag tänker jag.. men kanske har fel. Bara en fundering.