• Anonym (Hon)

    Rätt eller fel att neka sonen att komma?

    Jag är på besök hos pojkvännen (disansförhållande). Jag har en sjukdom som gör mig infektionskänslig och blir väldigt sjuk även vid en vanlig förkylning. Pojkvännens son kommer hit varje söndag, lite frustrerande att en av de enda två lediga dagarna alltid är låst, men det är vad det är.

    Hur som helst. Hans mamma hörde av sig idag och sa att sonen haft feber igår och idag, men att han är pigg och gärna vill komma i morgon ändå. Hon frågade inte om det var okej, utan bara informerade. Jag sa att jag inte vill ta risken att bli sjuk. Till slut sa pojkvännen nej till att sonen ska komma och nu är mamman arg och pojkvännen har dåligt samvete över att neka honom. Mamman tycker att jag kan hålla mig borta de timmarna "om jag är så rädd"...

  • Svar på tråden Rätt eller fel att neka sonen att komma?
  • Kammen320
    Anonym (Hon) skrev 2025-05-04 08:07:06 följande:
    Nej, rutinen är bestämda timmar, 15-20.
    Då har ni ju hela dagen fram till 15 att umgås ju? Är väl bara att åka hem tidigare om du är så orolig att umgås med sonen? Eller ta en promenad, sitta på café, gå på bio eller nåt tills ditt tåg går?
  • Anonym (Hon)
    Kammen320 skrev 2025-05-04 10:57:23 följande:
    Då har ni ju hela dagen fram till 15 att umgås ju? Är väl bara att åka hem tidigare om du är så orolig att umgås med sonen? Eller ta en promenad, sitta på café, gå på bio eller nåt tills ditt tåg går?
    Det är en sketen liten håla, finns ingenting att fördriva flera timmar med. Jag ser heller inte varför jag ska det ärligt talat, de kan lika väl ses i morgon.
  • Anonym (prosit)
    Anonym (jury) skrev 2025-05-03 18:06:35 följande:
    Håller med mamman. Var och en bör ta ansvar för sina egna nojjor, befogade eller ej, istället för att kräva att omgivningen skall anpassa sig.
    Nu vet jag inte vad för sjukdom TS har i grunden men jag har en kronisk sjukdom som gör att jag blir väldigt sjuk av en vanlig förkylning, dom sitter i 2-3 veckor och övergår ofta i en bakteriell infektion som kräver antibiotikabehandling. Så att jag är försiktig likt TS med att umgås nära infekterade människor ser jag inte som någon "nojja". Ordet "nojja" antyder att det är något hittepå man skapat själv och att man är orolig i onödan, som att det är ett icke-problem likt en hypokondrikers tankesätt.
    Kan bara gissa men TS vet antagligen hur hennes kropp fungerar och att det finns fog för oron. 

    Men jag fattar, det är svårt för en "normalfrisk" människa att förstå. Men att bemöta det med att förminska blir bara löjligt. 
  • Anonym (E)
    Anonym (Hon) skrev 2025-05-04 10:37:52 följande:
    Självfallet kommer det ändras när han flyttat, men de år vi varit tillsammans har det ALLTID varit så. Är dock ingen garanti att han kommer in på skolorna han sökt, så han kanske blir kvar här länge till.
    Jag får känslan av att du inte är så förtjust i den här sonen...
  • Anonym (Hon)
    Anonym (E) skrev 2025-05-04 14:28:22 följande:
    Jag får känslan av att du inte är så förtjust i den här sonen...
    Bortsett från att jag tycker att han ofta beter sig bortskämt (vilket är föräldrarnas fel i grunden) har jag inga som helst problem med honom. Han är curlad och har aldrig behövt ta något riktigt ansvar och det märks. Han är dock mer hjälpsam nu än han var i början när jag kom in i bilden, jag tror han uppskattar att någon inte daltar med honom och faktiskt behandlar honom som en vuxen.
  • Anonym (Hon)
    Anonym (prosit) skrev 2025-05-04 11:45:32 följande:
    Nu vet jag inte vad för sjukdom TS har i grunden men jag har en kronisk sjukdom som gör att jag blir väldigt sjuk av en vanlig förkylning, dom sitter i 2-3 veckor och övergår ofta i en bakteriell infektion som kräver antibiotikabehandling. Så att jag är försiktig likt TS med att umgås nära infekterade människor ser jag inte som någon "nojja". Ordet "nojja" antyder att det är något hittepå man skapat själv och att man är orolig i onödan, som att det är ett icke-problem likt en hypokondrikers tankesätt.
    Kan bara gissa men TS vet antagligen hur hennes kropp fungerar och att det finns fog för oron. 

    Men jag fattar, det är svårt för en "normalfrisk" människa att förstå. Men att bemöta det med att förminska blir bara löjligt. 
    Eller hur... och jag har aldrig krävt att "omgivningen ska anpassa sig". Jag säger vad jag behöver och att jag inte medvetet kommer utsätta mig för någon som är sjuk, det är min fulla rätt. Pojkvännen valde att prioritera det och det var hans beslut, hade han vägrat hade jag inte haft något annat val än att åka härifrån.
  • Xenia
    Anonym (Hon) skrev 2025-05-04 10:37:52 följande:
    Självfallet kommer det ändras när han flyttat, men de år vi varit tillsammans har det ALLTID varit så. Är dock ingen garanti att han kommer in på skolorna han sökt, så han kanske blir kvar här länge till.
    Om han nu tänker sig att studera vidare på högskola tycker jag han bör lära sig att saker kan ändras. Lektioner och prov kan inställas m m.
    För att inte tala om kamraterna som kan ändra sig hipp som happ. Har han några vänner nu eller umgås han bara med sina föräldrar?

    Hans föräldrar har säkert curlat honom, det brukar föräldrar med barn med funktionsnedsättningar göra (svårt att veta var gränsen går). Men det kommer inte omgivningen att göra.

    Visst, sonen blir säkert besviken att inte få träffa pappa som vanlligt. Men vid 19 års ålder är det hög tid att lära sig hur oförutsägbart livet är. Han är ju inte begåvningshandikappad.
  • Anonym (Suck)

    Alltså allvarligt. Det största problemet här verkar vara din pojkvän. Dåligt samvete får man när man känner att man gjort fel. Hur ställer han sig vanligtvis till din sjukdom? Tar han den på allvar? Både mamman och barnet verkar söndercurlat av en man som verkar vara alldeles för snäll för sitt eget bästa. utnyttjad

    hade min dotters pappa sagt att hans tjej blivit sjuk eller han själv. Så hade jag accepterat det, sånt händer! Och en dag kommer jag få tillbaka samma bemötande. Det är väl ingen stor grej att man måste ställa om i vardagen eller inte. Nu var ju barnet i fråga också stort, så det är nog bara att dra av skygglapparna och välkomna in till vuxenlivet. 

  • Anonym (Filter)
    Xenia skrev 2025-05-04 14:44:55 följande:
    Om han nu tänker sig att studera vidare på högskola tycker jag han bör lära sig att saker kan ändras. Lektioner och prov kan inställas m m.
    För att inte tala om kamraterna som kan ändra sig hipp som happ. Har han några vänner nu eller umgås han bara med sina föräldrar?

    Hans föräldrar har säkert curlat honom, det brukar föräldrar med barn med funktionsnedsättningar göra (svårt att veta var gränsen går). Men det kommer inte omgivningen att göra.

    Visst, sonen blir säkert besviken att inte få träffa pappa som vanlligt. Men vid 19 års ålder är det hög tid att lära sig hur oförutsägbart livet är. Han är ju inte begåvningshandikappad.
    Det finns särskilda folkhögskolor för personer med autism som inte klarar vanliga utbildningar. Människor med autism är olika, det kan vara väldigt olika vad de klarar och inte klarar. Vi vet inte vilka hinder som den här sonen har.

    Ibland är föräldrarna rädda för att utmana sina barn med autism, för att inte stressen ska ta över (som det kanske har gjort i liknande situationer tidigare),  men många gånger handlar det om specifika känsligheter hos autisten, som faktiskt leder till stora problem i en del situationer.

    Jag har varit med om autistiska personer som blir helt utom sig när den assistent som skulle komma inte kom, utan det istället kom det en sjukvikarie. I och för sig handlade det den gången även om intellektuell funktionsersättning, men man kan ha olika grad av autism även som normalbegåvad.

    Normalt försöker man utmana lite grand, för att se om personen klara att vara lite mer flexibel i en viss situation. 
    Men lägger man på för mycket, så kan personen krascha fullständigt av stress. 

    Det är jättesvårt för oss andra att förstå t.ex. behovet av att världen behöver vara förutsebar eller att en busstur ( med alla intryck), kan göra personen utmattad för resten av dagen.
  • Anonym (Hon)
    Anonym (Filter) skrev 2025-05-05 11:26:06 följande:
    Det finns särskilda folkhögskolor för personer med autism som inte klarar vanliga utbildningar. Människor med autism är olika, det kan vara väldigt olika vad de klarar och inte klarar. Vi vet inte vilka hinder som den här sonen har.

    Ibland är föräldrarna rädda för att utmana sina barn med autism, för att inte stressen ska ta över (som det kanske har gjort i liknande situationer tidigare),  men många gånger handlar det om specifika känsligheter hos autisten, som faktiskt leder till stora problem i en del situationer.

    Jag har varit med om autistiska personer som blir helt utom sig när den assistent som skulle komma inte kom, utan det istället kom det en sjukvikarie. I och för sig handlade det den gången även om intellektuell funktionsersättning, men man kan ha olika grad av autism även som normalbegåvad.

    Normalt försöker man utmana lite grand, för att se om personen klara att vara lite mer flexibel i en viss situation. 
    Men lägger man på för mycket, så kan personen krascha fullständigt av stress. 

    Det är jättesvårt för oss andra att förstå t.ex. behovet av att världen behöver vara förutsebar eller att en busstur ( med alla intryck), kan göra personen utmattad för resten av dagen.
    Det där gäller inte honom. Han är curlad och har aldrig fått lära sig att allt inte blir som han vill. Jag ser ju själv stor skillnad på honom nu, mot hur han var när jag kom in i bilden, hur mottaglig han faktiskt är för att någon har förväntningar på honom.
  • Anonym (Barn först)
    Anonym (förälder till barn med autism) skrev 2025-05-04 09:00:10 följande:

    Hans ålder har inget som helst betydelse i detta utan hänger helt på hur pass autistisk han är och om han te x även har intellektuell funktionsnedsättning.
    Allt beror på graderna i funktionshindret.

    Har själv en son med autism och intellektuell funktionsnedsättning och vissa rutiner är svåra att ändra på än andra även om man hela tiden övar.
    En sådan sak som just att inte få träffa sin pappa som vanligt en söndag skulle vara en sådan sak som skulle kunna förstöra  hela dagen för min son t ex.

    Min son hade ett tag en underbar kille som avlösare på söndagar, dom hittade på roliga saker tillsammans, gick på lekland, var ute och åkte pulka osv.
    Dom gångerna han tex var sjuk och fick boka av samma dag blev min son helt förstörd då det ju stod på hans veckoschema och han gillade att vara med avlösaren och grät när han inte kom, kunde gråta och vara olycklig i timmar.
    Ändringar kan skapa stor ångest hos autistiska barn något som kan vara svårt för andra att förstå och tyvärr påverkar syskon utan funktionshindret.
    Det handlar inte att dalta men vissa strider är större än andra.

    Så när vi gör ändringar är det bäst om vi kan göra det i god tid. 
    Men ibland händer saker som gör att man måste ändra om men vissa saker gör inget medans andra kan vara jättejobbiga men både vi och skolan och andra övar hela tiden på att olika förändringar.

    Så om sonen har som vana att träffa sin pappa varje söndag kan detta skapa problem för sonen och då mamman givetvis som får ta hans besvikelse.
    Ska detta ske varje gång hans hostar eller snorar eller liknande?
    Om han bott hos pappan hur hade du gjort då?

    Men självklart kan man även förstå dig om du är extra infektionskänslig men detta kommer ju att bli ett återkommande problem för er.

    Men med sagt kan inte pappan träffa sonen utan dig? kan dom göra något tillsammans någon annanstans?

    Det låter så självklart för många att en 19 åring ska anpassa sig men åldern är inte det som avgör utan hur pass autistisk han är och om han har fler diagnoser,
    han kan ju vara som ett mindre barn mentalt eller så har han högfungerande autism.

    Det kan ju skilja mellan hur ts barn är och särbons.


    Hans ålder har att göra med saken MEN i kombination med autismen. Men där framgår det inte heller var på skalan är. 


    Jag är själv autistisk så talar ju enbart utifrån min situation, men inte ifrån okunskap eller oförståelse. 


    Men tycker du skriver helt rätt bara att jag visst tycker åldern är relevant. 
    Det är också relevant utifrån att ett svårt autistiskt barn inte haft samma möjligheter att få träna på ?vuxenlivet? som ett som är 19.
    Obs: menar inte att jag tycker du har fel. Jag tycker du har rätt, men vill lägga till just det sista. 

Svar på tråden Rätt eller fel att neka sonen att komma?