18 år och gravid (igen) efter utomkvedshavandeskap

Jo vi fick en hel del stöd av föräldrarna , inte så mycket ekonomiskt egentligen , pappan började jobba så det behövdes väl inte först.. Vi hade tur och fick egen lägenhet , sen när jag lämnade honom flyttade jag först hem igen sen fick jag förtur till en ny lägenhet eftersom pappan hade slagit mig. Då fick jag försörjningsstöd ett litet tag sen började jag jobba på restaurang  , sen komvux med CSN och det var då jag började jobba på strippklubb också. 

Men mina försäldrar , speciellt min mamma och dotterns farmor och farfar har alltid hjälpt till mycket med att vara barnvakt, farmor och farfar och min pappa har tagit med henne på resor osv. 

Har ni familj som skulle kunna hjälpa till? Hur har det gått med allt? Lycka till var du än väljer!

Jo där håller jag med.. Min yngsta (fjärde barnet) som är 3 månader nu vill vara nära nästan hela tiden. Hon är hur lugn som helst bara hon får vara i famnen men det går ju inte 24/7 när man har fler barn och saker att göra också.. Hon skriker nästan alltid i vagnen nu också , det är första gången för mig som ett barn är så.. Bärsjal funkar , då är hon jättenöjd men tycker det blir så tungt och klumpigt långa sträckor. 

Barn nummer 1 och 2 skrek mycket ibland , tror tvåan hade kolik ett tag. Trean (enda sonen) var nog lättast som bebis men nu när han är 3 år han verkligen helt kaos , världens vildaste och trotsigaste haha , mycket ?värre? än döttrarna. 

Så det stämmer absolut att man inte vet vilket barn man får.

Idag är jag 39 år gammal och har, för mig, världens bästa make och dotter på 7 år. Men när jag var 20 blev jag gravid med min dåvarande pojkvän. Pojkvännen sa att han skulle stötta mig i vilket beslut jag än tog, men att han inte skulle välja att bli pappa vid den tidpunkten om valet var upp till honom. Jag hade ingen fast anställning vid den tidpunkten och heller inget körkort. Jag var dessutom inte säker på relationen till pojkvännen ur ett långsiktigt perspektiv. Mitt hjärta skrek att jag ville behålla barnet. Men rent intellektuellt förstod jag att jag just då inte skulle kunna ge ett barn de bästa förutsättningarna som varje barn förtjänar. Jag förstod att mitt fokus inte bara bör ligga på MINA känslor, utan också på barnets framtida känslor. 

Ett barn behöver så mycket och kostar dessutom mer än vad man tror. Att vara 18-19 år och starta vuxenlivet utan möjligheter att kunna bygga upp sin ekonomi och framtid, pga att alla extra pengar går till barnets behov, är ingen optimal situation. När barnet blir större och börjar skolan och vill ha de leksaker/kläder som kompisarna har, kommer barnet att kunna få det då? När barnet ska på barnkalas, kommer ditt barn kunna ge födelsedagsbarnet en fin present? Eller blir det billigaste möjliga? Visst, det här gäller ju enbart det materiella, men det är inte roligt för barnet att avvika i ekonomisk standard gentemot jämnåriga kompisar. Och sen angående relationen till din pojkvän.. visst, kanske kommer ni att klara detta och vara tillsammans i 20+ år. Eller så spricker relationen lite längre fram.

Ett litet barn som behöver tas omhand 24/7 365 dagar om året kan innebära en oerhörd belastning på en kärleksrelation. Är man dessutom väldigt ung när man är under den belastningen så kan valet att separera och då få hälften av tiden barnfri upplevas som mycket lockande. Vad vill du att ditt barn ska få för förutsättningar i livet? De bästa förutsättningarna? Eller tycker du att det räcker med "good enough"?

Och angående att plugga på högskolan och att samtidigt vara mamma.. visst, vissa klarar det, och de som klarar det har många gånger "lätta" barn samt ett väldigt bra skyddsnät i form av mor- och farföräldrar som kan avlasta VARJE vecka. Men som någon skrev tidigare i tråden, barn är olika. Det finns inga garantier för att ni kommer att få ett lätt barn. Vissa barn är oerhört krävande under många år och i de fallen är det helt omöjligt för en mamma att plugga på högskolan. Under småbarnsåren kan det dessutom bli mycket VAB och det är svårt att kombinera med högskolestudier då kurserna inte tar paus bara för att man själv måste stanna hemma med ett sjukt barn i en vecka.

Det är bara du själv som kan avgöra vad som är rätt för dig i detta läge. Men tänk inte bara på dina egna känslor, tänk också på barnets framtida liv och känslor.

Efter aborten då jag var 20 så kände jag en stark sorg över aborten i 8 år. Jag kände sorg över att jag inte kunde erbjuda ett barn de förutsättningar som jag kände att varje barn förtjänar och att jag pga det "blev tvungen" att välja abort. Men sen, när jag var 28 år träffade jag mannen med stort M, och vi har varit oskiljaktiga sedan dess. I samma sekund jag träffade honom var sorgen över aborten som bortblåst och jag förstod varför jag gjorde valet om abort tidigare i livet. 4 år senare då jag var 32 fick vi vår underbara dotter och jag är så glad och tacksam över att vi har möjlighet att ge henne riktigt bra förutsättningar i livet. Jag hade inte kunnat ge henne det hon får idag, både ekonomiskt och känslomässigt, om jag hade blivit mamma till henne då jag var 20.

Jag beklagar verkligen ditt utomkved och att en äggstock blev tvungen att opereras bort, jag förstår verkligen att det var en traumatisk händelse <3 kram vännen

Idag är jag 39 år gammal och har, för mig, världens bästa make och dotter på 7 år. Men när jag var 20 blev jag gravid med min dåvarande pojkvän. Pojkvännen sa att han skulle stötta mig i vilket beslut jag än tog, men att han inte skulle välja att bli pappa vid den tidpunkten om valet var upp till honom. Jag hade ingen fast anställning vid den tidpunkten och heller inget körkort. Jag var dessutom inte säker på relationen till pojkvännen ur ett långsiktigt perspektiv. Mitt hjärta skrek att jag ville behålla barnet. Men rent intellektuellt förstod jag att jag just då inte skulle kunna ge ett barn de bästa förutsättningarna som varje barn förtjänar. Jag förstod att mitt fokus inte bara bör ligga på MINA känslor, utan också på barnets framtida känslor. 

Ett barn behöver så mycket och kostar dessutom mer än vad man tror. Att vara 18-19 år och starta vuxenlivet utan möjligheter att kunna bygga upp sin ekonomi och framtid, pga att alla extra pengar går till barnets behov, är ingen optimal situation. När barnet blir större och börjar skolan och vill ha de leksaker/kläder som kompisarna har, kommer barnet att kunna få det då? När barnet ska på barnkalas, kommer ditt barn kunna ge födelsedagsbarnet en fin present? Eller blir det billigaste möjliga? Visst, det här gäller ju enbart det materiella, men det är inte roligt för barnet att avvika i ekonomisk standard gentemot jämnåriga kompisar. Och sen angående relationen till din pojkvän.. visst, kanske kommer ni att klara detta och vara tillsammans i 20+ år. Eller så spricker relationen lite längre fram.

Ett litet barn som behöver tas omhand 24/7 365 dagar om året kan innebära en oerhörd belastning på en kärleksrelation. Är man dessutom väldigt ung när man är under den belastningen så kan valet att separera och då få hälften av tiden barnfri upplevas som mycket lockande. Vad vill du att ditt barn ska få för förutsättningar i livet? De bästa förutsättningarna? Eller tycker du att det räcker med "good enough"?

Och angående att plugga på högskolan och att samtidigt vara mamma.. visst, vissa klarar det, och de som klarar det har många gånger "lätta" barn samt ett väldigt bra skyddsnät i form av mor- och farföräldrar som kan avlasta VARJE vecka. Men som någon skrev tidigare i tråden, barn är olika. Det finns inga garantier för att ni kommer att få ett lätt barn. Vissa barn är oerhört krävande under många år och i de fallen är det helt omöjligt för en mamma att plugga på högskolan. Under småbarnsåren kan det dessutom bli mycket VAB och det är svårt att kombinera med högskolestudier då kurserna inte tar paus bara för att man själv måste stanna hemma med ett sjukt barn i en vecka.

Det är bara du själv som kan avgöra vad som är rätt för dig i detta läge. Men tänk inte bara på dina egna känslor, tänk också på barnets framtida liv och känslor.

Efter aborten då jag var 20 så kände jag en stark sorg över aborten i 8 år. Jag kände sorg över att jag inte kunde erbjuda ett barn de förutsättningar som jag kände att varje barn förtjänar och att jag pga det "blev tvungen" att välja abort. Men sen, när jag var 28 år träffade jag mannen med stort M, och vi har varit oskiljaktiga sedan dess. I samma sekund jag träffade honom var sorgen över aborten som bortblåst och jag förstod varför jag gjorde valet om abort tidigare i livet. 4 år senare då jag var 32 fick vi vår underbara dotter och jag är så glad och tacksam över att vi har möjlighet att ge henne riktigt bra förutsättningar i livet. Jag hade inte kunnat ge henne det hon får idag, både ekonomiskt och känslomässigt, om jag hade blivit mamma till henne då jag var 20.

Jag beklagar verkligen ditt utomkved och att en äggstock blev tvungen att opereras bort, jag förstår verkligen att det var en traumatisk händelse <3 kram vännen

Håller med om det du skriver och glad att det blev bra för dig sen:) 

Jag valde ju inte abort och det är såklart inget jag ångrar men allt det du säger som kan bli svårt stämmer verkligen.. eller ja , inte det där med pengar för mig men det hade ju ett pris. Vi hade bra med pengar men det var för att jag strippade (efter jag lämnade pappan som var våldsam) och några gånger till och med ännu mer. Och det ska man ju helst inte behöva göra.. 

Att plugga på högskola med småbarn är fruktansvärt svårt , jag började ju sen när jag var 30+ när andra barnet var 3, sen kom tredje barnet och fjärde och det är inte lätt .. Har knappt ett år kvar nu eftersom jag har tagit uppehåll två gånger pga barnen. Jag skulle nog säga att jag är ganska säker på att det är lättare att göra det innan man får barn. Skulle såklart inte byta något av mina barn mot något i världen.. men jag har fått offra väldigt mycket och det har varit många tårar på vägen. 

Och till TS, kram och lycka till vad du än väljer!

Hej! Förlåt att jag inte svarat er alla. Det har varit lite turbulent, men jag är enormt tacksam för alla som valt att skriva 💖 

Jag var på undersökning idag, visade sig att det är ett utomkvedshavandeskap igen. Denna gång i min enda kvarlevande äggledare (vänster). Ska tillbaka för provtagning på lördag och se hur värdet hCG ökar. Nu hade det bara ökat från 940 (v 7+3) till 1250 (v 7+5), så vi kom fram till att vi skulle avvakta och jag ska tänka ut hur jag vill göra. Jag kan välja att operera bort den andra äggledaren också, då finns det däremot ingen chans att bli gravid i framtiden på naturlig väg såklart. Fördelen är ju att det utesluter fler utomkveds, vilket nu är större risk att jag får ett till efter detta än att det blir en normal graviditet. Andra alternativet är att behandla med cellgifter för att stöta bort graviditeten. Det lutar mot cellgifterna eftersom jag inte vill gå och vänta på ett naturligt missfall på grund av riskerna att behöva akutopereras igen. Jag vill heller inte att någon runt mig (förutom de som redan vet) ska veta om allt det här för det var riktigt jobbigt förra gången. Vi får se vad resultatet blir på lördag helt enkelt, kan hända att jag får akutopereras då om värdet ökat mycket.

Stort tack till alla som tagit sig tid att skriva här och hjälpa mig sortera mina tankar, det har varit guldvört att kunna skriva av sig och få andras åsikter och tankar! Önskar er alla all lycka! 

Jag uppdaterar förmodligen om hur det går senare för eventuella framtida läsares skull, om denna tråd hjälper någon i en liknande situation är allt värt det. Tack igen!

Hej! Förlåt att jag inte svarat er alla. Det har varit lite turbulent, men jag är enormt tacksam för alla som valt att skriva 💖 

Jag var på undersökning idag, visade sig att det är ett utomkvedshavandeskap igen. Denna gång i min enda kvarlevande äggledare (vänster). Ska tillbaka för provtagning på lördag och se hur värdet hCG ökar. Nu hade det bara ökat från 940 (v 7+3) till 1250 (v 7+5), så vi kom fram till att vi skulle avvakta och jag ska tänka ut hur jag vill göra. Jag kan välja att operera bort den andra äggledaren också, då finns det däremot ingen chans att bli gravid i framtiden på naturlig väg såklart. Fördelen är ju att det utesluter fler utomkveds, vilket nu är större risk att jag får ett till efter detta än att det blir en normal graviditet. Andra alternativet är att behandla med cellgifter för att stöta bort graviditeten. Det lutar mot cellgifterna eftersom jag inte vill gå och vänta på ett naturligt missfall på grund av riskerna att behöva akutopereras igen. Jag vill heller inte att någon runt mig (förutom de som redan vet) ska veta om allt det här för det var riktigt jobbigt förra gången. Vi får se vad resultatet blir på lördag helt enkelt, kan hända att jag får akutopereras då om värdet ökat mycket.

Stort tack till alla som tagit sig tid att skriva här och hjälpa mig sortera mina tankar, det har varit guldvört att kunna skriva av sig och få andras åsikter och tankar! Önskar er alla all lycka! 

Jag uppdaterar förmodligen om hur det går senare för eventuella framtida läsares skull, om denna tråd hjälper någon i en liknande situation är allt värt det. Tack igen!

Hej! Förlåt att jag inte svarat er alla. Det har varit lite turbulent, men jag är enormt tacksam för alla som valt att skriva 💖 

Jag var på undersökning idag, visade sig att det är ett utomkvedshavandeskap igen. Denna gång i min enda kvarlevande äggledare (vänster). Ska tillbaka för provtagning på lördag och se hur värdet hCG ökar. Nu hade det bara ökat från 940 (v 7+3) till 1250 (v 7+5), så vi kom fram till att vi skulle avvakta och jag ska tänka ut hur jag vill göra. Jag kan välja att operera bort den andra äggledaren också, då finns det däremot ingen chans att bli gravid i framtiden på naturlig väg såklart. Fördelen är ju att det utesluter fler utomkveds, vilket nu är större risk att jag får ett till efter detta än att det blir en normal graviditet. Andra alternativet är att behandla med cellgifter för att stöta bort graviditeten. Det lutar mot cellgifterna eftersom jag inte vill gå och vänta på ett naturligt missfall på grund av riskerna att behöva akutopereras igen. Jag vill heller inte att någon runt mig (förutom de som redan vet) ska veta om allt det här för det var riktigt jobbigt förra gången. Vi får se vad resultatet blir på lördag helt enkelt, kan hända att jag får akutopereras då om värdet ökat mycket.

Stort tack till alla som tagit sig tid att skriva här och hjälpa mig sortera mina tankar, det har varit guldvört att kunna skriva av sig och få andras åsikter och tankar! Önskar er alla all lycka! 

Jag uppdaterar förmodligen om hur det går senare för eventuella framtida läsares skull, om denna tråd hjälper någon i en liknande situation är allt värt det. Tack igen!

Åhh, jag känner så med dig TS! Så tufft för dig med ytterligare ett utomkveds..
Du är så ung men ändå så klok och vuxen på något sätt. Du kommer att bli en fantastisk mamma en dag.
Tack för att du uppdaterade oss här i tråden.
Kram <3