Dagen förstörd

Inlägg 20 är anmält. 

Varför då?

Ett tips för att slippa diska flaskor är så illa att det ska bort? Seriöst?

Usch, jag känner till det, när småsaker kan bli katastrof och man vill bara sitta och gråter. Har du bara haft en jobbig dag, eller är du slutkörd generellt? Får du tillräklig med återhämtning?

Ja jag får äntligen återhämtning och har väldigt bra stöd från sambons hela familj som bor väldigt nära.
Men jag kan säga att i februari trodde jag på riktigt att jag inte skulle överleva det här (ingen överdrift). En del i min närhet tycker det låter som att jag hamnade i en psykos, nu när jag tittar bakåt så är det lite skrämmande hur väck jag var i skallen. Jag var nästan rädd för mig själv - inte för att skada mitt barn eller så, men att jag blev så emotionellt handikappad. Utan tvekan det värsta jag gått igenom.
Varför pratar ingen om det här?? 
Visst att det är tufft med sömn och en sjuhelsikes omställning med en ny liten människa, men att vissa av oss blir helt sjuka i huvudet haha. Det hade jag gärna blivit förvarnad/informerad om xD

Jag mådde också dåligt. Hade en massa kroppsliga problem. Hos oss hade mvc kontrollfrågor för att hitta såna som du. Och ja, vad hade man gjort utan släkt och familj!? 

Min barnmorska på mvc har jag för mig pratade om förlossningsdepressiom/-psykos. Vi fick info i föräldragruppen också. Har du inte fått något sånt? 

Åh vad jag känner igen mig! 

Inte just flaskorna men att bli så labil... Man är inte alls beredd. Jag har gråtit floder över att jag tappade min mössa vid senaste BVC-besöket, till exempel. Sambon fattar ingenting, "det är ju bara en mössa!" men DET ÄR INTE BARA EN MÖSSA!!

Kram på dig TS, vi ska nog ta oss igenom detta. 

Kramar till er som kämpar på! 

Vad bra att du får stöd och att det har blivit bättre  Det är så viktig med människor omkring en, som tar ens problem på allvar och inta bara tycker att man är nojig för man har ju ett barn och så ska man sväva på moln och var överlycklig och glad hela dagen.

Det som jag förvånas så otroligt är varför jag är konstruerad såhär?
Min sambo och jag reflekterade över det, första veckorna med lilla bebisen - varför var jag helt plötsligt svagare än någonsin när min kropp då egentligen borde bli en "superstark stålmamma"?
Vi har ju skrattat åt det nu, men det var fruktansvärt att känna sig så hjälplös och rädd när man behöver mod och styrka som mest.
Det är klart att man är stark som ex; klarar sig flera dygn, ibland veckor nästan helt utan sömn, och ändå kan ge bebisen allt den behöver. Men jag trodde verkligen inte att det var MIN hjärna som skulle göra det svårt.
Jag vill ju ge den här lilla människan allt jag har - och helt plötsligt så kan man nästan inte ens ge sig själv det man behöver?
Min bebis är frisk, glad och stark. Jag har läkt fysiskt otroligt bra på alla sätt, så jag har haft alla förutsättningar för att det ska vara enkelt (i förhållande till situationen).
Jag ångrar inget i mitt moderskap än såhär långt, däremot sörjer jag att när jag tittar på alla bilder från när hon var miniliten så mådde jag så sjukt dåligt att jag får ångest bara av att tänka på den tiden.
Känns som att man gått miste om hennes första tid.
Men huvudsaken är att det går mycket bättre nu!

Vad fint att ni ändå kan skratta åt det tillsamman! Skratt läker och löser upp knutar. 

Vad jobbigt det låter att vara nybliven mamma. Jag fick aldrig barn (eget val, undvek att bli gravid) och nog undrar jag ibland hur småbarnsföräldrar klarar av sömnbristen, förlossningen, allt man ska hålla reda på. Men det låter härligt också, de är ju så söta de där små. Jag hoppas du mår bättre snart och kan njuta fullt ut åt miraklet som ni skapat. 

Ja, jag kan ju säga att även om förlossningen var sjukt smärtsam så var den en dans på rosor jämfört med vad som kommer efter haha

Håller helt med. (Men det är så klart olika från fall till fall.) 

Givetvis! Alla förlossningar är självklart väldigt individuella :) 

Käre värld! Jag har aldrig ens kunnat föreställa mig att genomgå en förlossning! Iiiiiiih! 

 

Jag var livrädd för förlossningen under HELA graviditeten.
Jag ville inte ha barn pga rädslan. Sen blev man på tjocken (av misstag) och var på något sätt dum nog att tro att man skulle kunna "fly" från smärtan på något sätt haha.
Jag hade mardrömmar om att bli helt kluven av bebisen under förlossningen xD
Trots hur jäkla ont det var att föda barn så hade jag hellre gjort det 10ggr om, än att vara gravid igen.
Alla vänner snackade om hur mysigt och underbart det är, och hur de saknar att vara gravida och vill bli det igen.
Redan där fick jag verkligen uppleva hur otroligt olika upplevelsen är för alla kvinnor.
Pga hur drygt graviditeten var så kommer jag inte skaffa fler barn. Fy sjutton! XD
Beundrar alla som gör om resan!

Ja, jag håller med. Är faktiskt imponerad att kvinnor frivilligt väljer att genomgå förlossning. Än obegripligare att de gör det FLER gånger. Men ja, självklart känns det värt det efteråt, det förstår ju jag också :) 
Jag bekymrade mig för barnafödande redan som liten flicka. Är tacksam att man kan välja bort det där, samtidigt som jag verkligen kan bli bedårad av söta ungar. 

Otroligt viktigt att få välja bort det - utan att behöva försvara sig, eller ha en "orsak".
Jag ville vara barnfri förut. Jag trodde faktiskt att jag inte kunde bli gravid - och jäääklar vad folk lade sig i mitt beslut att inte skaffa barn.
"Du kommer ångra dig, "det är själviskt mot dina föräldrar att de blir utan barnbarn", "gillar du inte barn eller?".
Fy fasiken vad tröttsamt det är. Det är ju nästan mer själviskt att skaffa barn, än att inte göra det (tycker jag). 
Jag har min gosiga bebis nu som jag älskar över allt och hon gör mig så lycklig, men ett barnfritt liv hade också fungerat för mig :)
Framförallt är man inte skyldig folk nån jäkla förklaring till varför man skaffar/ inte skaffar barn!

Håller med dig helt! ❤️