Olika lön, olika kostnader. Hur delar vi?

Vi 40+, varit tillsammans i tre år, pratar om att flytta ihop med våra icke-gemensamma barn.
Jag tjänar 35tkr och han 55tkr brutto.
Jag har två barn och han har tre, de är mellan 6-16 år gamla.
Mina barn är små i maten trots att de är tonåringar, billiga fritidsaktiviteter och jag har inte heller några dyra omkostnader.
Köper sällan kläder eller smink, har ingen hobby som kostar pengar och har aldrig haft mer fasta kostnader än det mest nödvändiga som hyra, el, bredband, försäkringar. Spotify är det enda som jag "unnar" mig.

Hans barn äter dubbelt så mycket som mina barn, får nya kläder och leksaker ofta, och han unnar sig gärna teknikprylar, nya kläder och har abonnemang på det flesta av sportkanaler, molntjänster, datorspel.
Jag är en spara och han lite mer av en slösa men lever inte över sina tillgångar.

Hur ska vi fördela ekonomin när vi flyttar ihop har jag börjat fundera på?
Han tänker att vi ska ha helt gemensam ekonomi och när alla fasta kostnader och mat är betalda och avsatt för, samt ett gemensamt sparande för buffert och t.ex. semester, så splittar vi ut resterande till varsin göra-vad-vi-vill-med-peng.

Eftersom han tjänar så mycket mer än mig så kanske det jämnar ut sig med att han och hans barn kostar mer, eller blir det fortfarande väldigt ojämnt?

Håller med om detta. Förutom att han tjänar betydligt mer så har han tre barn som även äter mer, så tycker att det är rimligt att han lägger mer till de gemensamma kostnaderna, kanske 40-60.

Sen tycker jag att ni ska hålla barnens kostnader utanför den gemensamma  ekonomin. Även om man numera ingår i en bonusfamilj och helst ska ha liknande villkor så finns det ju en annan förälder med i bilden som man ibland ska ta gemensamma beslut ihop med.

Jag skulle fortsätta vara särbo...så gjorde vi och det har verkligen varit ett vinnande koncept! Bästa beslutet! Vi har inte haft NÅGRA problem eller ens tjafs under de tio år vi varit tillsammans. 

Jag tänkte att jag skulle kika in och snabbt svara på de frågor som har kommit i tråden.
Vi båda arbetar heltid, och åker precis lika långt till jobbet (företagen ligger på samma gata till och med).

Han vill gärna ha helt gemensam ekonomi, jag tycker att det låter som att det då är jag som drar den "största vinsten" i detta, om man ska säga så, eftersom han tjänar såpass mycket mer än mig.
När vi pratade om det så förstår han vad jag menar med det men ser oss som en enda stor familj och han har inga problem med att han skulle vara den som bidrar mer till familjekassan.
Han tycker inte att det låter orättvist eller att det spelar någon roll alls.
Han betalar även gärna för att jag ska kunna lägga undan mer för min pension också så att vi ska ha ett fint liv även när vi slutar arbeta.

Vi har varit sambos varannan vecka sen vi träffades, på våra barnfria veckor, så jag vet hur vi fungerar med städning, matlagning, handling, tvätt m.m.

Även om han är lite mer "unna sig" än vad jag är så är vi väldigt lika i hur vi vill ha det hemma, därmed jag kommer inte vara den som har huvudansvaret för vardagssysslorna och hemmet. Där kommer det vara väldigt jämställt, kanske att jag har ett större intresse för inredning och han större intresse för matlagning.
Jag behöver dessutom lära mig att unna mig lite mer, för jag kan känna ibland att jag bara sparar för framtiden och inte lever här och nu.

Men är det något jag missar att tänka på i allt det här? Låter det helt uppåt väggarna och som att han "förlorar" för mycket på det här upplägget?

Jag tänkte att jag skulle kika in och snabbt svara på de frågor som har kommit i tråden.
Vi båda arbetar heltid, och åker precis lika långt till jobbet (företagen ligger på samma gata till och med).

Han vill gärna ha helt gemensam ekonomi, jag tycker att det låter som att det då är jag som drar den "största vinsten" i detta, om man ska säga så, eftersom han tjänar såpass mycket mer än mig.
När vi pratade om det så förstår han vad jag menar med det men ser oss som en enda stor familj och han har inga problem med att han skulle vara den som bidrar mer till familjekassan.
Han tycker inte att det låter orättvist eller att det spelar någon roll alls.
Han betalar även gärna för att jag ska kunna lägga undan mer för min pension också så att vi ska ha ett fint liv även när vi slutar arbeta.

Vi har varit sambos varannan vecka sen vi träffades, på våra barnfria veckor, så jag vet hur vi fungerar med städning, matlagning, handling, tvätt m.m.

Även om han är lite mer "unna sig" än vad jag är så är vi väldigt lika i hur vi vill ha det hemma, därmed jag kommer inte vara den som har huvudansvaret för vardagssysslorna och hemmet. Där kommer det vara väldigt jämställt, kanske att jag har ett större intresse för inredning och han större intresse för matlagning.
Jag behöver dessutom lära mig att unna mig lite mer, för jag kan känna ibland att jag bara sparar för framtiden och inte lever här och nu.

Men är det något jag missar att tänka på i allt det här? Låter det helt uppåt väggarna och som att han "förlorar" för mycket på det här upplägget?