Ja, ni som är tillsammans med känsliga/känslosamma män, hur upplever ni relationen? Jag älskar att vara tillsammans med en man som är lika känslig och känslosam som jag. Han har dessutom ett bekräftelsebehov vilket jag också har så det blir väldigt mycket fina ord och gester från båda håll. Jag känner mig verkligen sedd och bekräftad. Vi har många och långa djupa diskussioner vilket jag aldrig haft med en man tidigare.
Maken är känslosam, empatisk, vi har en bra relation, gifta sen 25 år.
Ja, ni som är tillsammans med känsliga/känslosamma män, hur upplever ni relationen? Jag älskar att vara tillsammans med en man som är lika känslig och känslosam som jag. Han har dessutom ett bekräftelsebehov vilket jag också har så det blir väldigt mycket fina ord och gester från båda håll. Jag känner mig verkligen sedd och bekräftad. Vi har många och långa djupa diskussioner vilket jag aldrig haft med en man tidigare.
Vad menar du med känsliga/känslosamma män?
Jag vet inte hur du menar med känslosamma män men jag hade ett ex som hade väldigt nära till gråt. Alltså ursäkta men speciellt manligt var det i alla fall inte! Killen jag har nu kan visa känslor om det händer något jobbigt/sorgligt men exet var ju en sån som ful-bölade till typ Disney-filmer, oavsett om det gick bra eller dåligt! Så fort vi pratade om något så tog han till lipen, så fort något hände, positivt som negativt. Man får vara som man vill men tyvärr, den typen av män går bort hos mig!
Vad menar du med känsliga/känslosamma män?
Jag vet inte hur du menar med känslosamma män men jag hade ett ex som hade väldigt nära till gråt. Alltså ursäkta men speciellt manligt var det i alla fall inte! Killen jag har nu kan visa känslor om det händer något jobbigt/sorgligt men exet var ju en sån som ful-bölade till typ Disney-filmer, oavsett om det gick bra eller dåligt! Så fort vi pratade om något så tog han till lipen, så fort något hände, positivt som negativt. Man får vara som man vill men tyvärr, den typen av män går bort hos mig!
Jag var tillsammans med en man som var på ett sätt min bösta vän, och vi hade mycket att prata om, kunde prt om nästan allt. Han var rätt känslosam, och det hände att vi grät tillsammans över sorgliga filmer eller musik. Ja det var väldigt roligt att prata med honom. Vad som INTE var roligt och som knäckte mig totalt var att i vissa känslor var han som ett barn; han ville alltid hänga på mig, fast han var mycket större och tyngre. Det blev tungt för mig att tvingas bära upp honom när vi skulle kramas, och han slutade aldrig med det trots att jag sa ifrån, så det var en källa till bråk. (I sitt yttre var han en mycket maskulin man, som på vissa plan sökte den mamma han inte haft.
så; känslor på gott och ont. Mest gott. Man vill ju ha en man med mycket känslor