Hur kan det vara så olika uppfattningar om läraryrket?

Du märker ingen skillnad från 2010 när du började?

Jag började jobba 2003 och känner att nu får det vara nog för min del.

Yrket (gymnasielärare) har ändrats med mer dokumentation, sämre resurser (nya avtalet gav ingen framtidstro, usken finns inte och min kommun har räknat fel på drygt 5 miljoner som ska tas från skolsidan = flera lärare får gå och detas kurser fördelad på kvarvarande), och elever med allt fler problem som påverkar deras skoltid.
Till hösten börjar jag ett nytt jobb inom kultursektorn och ser verkligen fram mot det även om jag kommer sakna både undervisning och mentorskap.

Jag och dom jag träffar som jag studerar med läser kvällskurser frivilligt på universitetet. Så jag har aldrig ställt dessa krav eller haft förväntningar om detta från mina arbetsgivare. Jag ser kurserna arbetsgivarna erbjuder som direkt skräp helt utan djup, men jag kan gå på dessa konferenser eller liknande, lyssna på eländet och sedan ser jag universitetet som utbildning istället. 

Vad i mitt inlägg svarade du på nu?

Ja, jag uppskattar kunskap. Jag har oftast läst en kurs per termin för att hålla hjärnan vass, och det har underlättat när jag nu sökt mig vidare, men vad hade det med din TS eller mitt inlägg att göra?

Du verkar missnöjd över att ni får lite pengar till utbildning Från arbetsgivaren. Jag kanske själv mer bara förlikat mig med att det bara är trams.

 Visa gärna var i min text du läser det. Jag har inte med ett ord nämnt arbetsgivarens fortbildning.

Wow! 60 lärare! Av 140k+ grundskollärare any given year har du träffat 60! Som har orken och kanske även kommunbudgeten att gå kurser.

Jag vlir lite matt, måste jag tillstå.

Din skola du jobbar på kanske är en välfungerande sådan i medelklassområde? Inte en eftersatt, utan resurser, med för många barn, för få lärare och för lite kringpersonal?

Jag tycker iofs det har med läraryrket att göra.

Vår arbetsmiljö påverkas i allra högsta grad av att arbetsuppgifter inte är tydligt avgränsade, och att vinster kan tas ut av fristående aktörer, vilket arbetsgivare i värsta fall utnyttjar, i bästa fall ska förhålla sig till, och då påverkas alla skolor.

Lärarjobb kan se mycket olika ut. De går helt enkelt inte att jämföra. Jag har flyttat mycket, jobbat på såväl landsbygd som i storstad, utsatta områden och övre medelklassområden. Det har varit allt från himmel till helvete. Mitt sista lärarjobb som var det som fick mig att lämna skolans värld för fem år sedan var i ett riktigt fint område, homogent och med välutbildade föräldrar. Det var fruktansvärt. Jag stortrivs nu i annan bransch där jag kommer stanna mina sista år till pension. Att vara lärare kan vara fantastiskt, det tycker jag fortfarande, men också motsatsen och när jag möter kollegor har jag största respekt och förståelse för att deras upplevelser av yrket är vitt skilda.

Så du tycker det är konstigt att det finns lärare som sliter ut sig och går in i väggen, när du klarar det bra?

Det är nog för att det finns väldigt olika förutsättningar på olika arbeten och kanske även som person. Jag förstår inte riktigt hur du med ett så begränsat perspektiv ens ställer denna fråga?

Det är som att säga att jag har inga direkta problem med mina barn, det rullar på, hur kan vissa tycka att föräldrarollen är tuff?

Det är kanske de lärare som får tid och resurs utrymme att åka på kurser som är de som mår bäst?

Så du träffar det urval som har en arbetsgivare som prioriterar deras fortbildning och då säkert även gör annat för att de ska ha en bra arbetssituation. 

För att åka på så mkt utbildningar verkar du vara väldigt inskränkt och oförmögen att se utanför din egen bubbla, TS. 

 

Jag gick i folksklan i sex år på 1950-talet och vi hade snälla och även duktiga fröknar som lärde oss läsa, skriva och räkna.

Det var inte tal om att några inte skulle vara med på det tåget. De lite svagare fock ljuda vid läsningen och några mystiska andra metoder hade vi inte.

Fröken trampade orgeln varje morgon och vi sjöng en psalm innan lektionerna började.

Vi var snälla mot varandra och det var undantagsvis som det var osämja mellan oss barn och givetvis inte med läraren som det var en självklarhet att vi inte ifrågasatte.

På skolavslutningen gick vi från skolan till kyrkan (Engelbrekt) med svenska flaggan i täten. Prästen predikade från prediksstolen och solen lyste på hans vippande prästkrage. Det var mycket högtidligt.

Sedan började jag i realskolan och därefter i gymnasiet. Högre allmänt läroverk 1890 stod det på fasaden.

Lärarna var genomgåenda av hög klass. Åtskilliga (lektorerna) var disputerade (= fil.dr) och en del hade en docentur vid universitetet. Religionsläraren var teol. dr och var prästvigd. En adjunkt som vi hade i engelska hade skrivit såväl en mycket använd engelsk grammatik som en fransk grammatik. En annan adjunkt som var en utmärkt historielärare var son till en av våra största författare (Hjaömar Söderberg).

Vi gymnasister var där för att skaffa oss kunskaper för att gå vidare till högre studier vid Handels, Karolinska Institutet eller Universitetet. Det var inte på kartan om att käfta med lärarna. En sak jag minns dock var någon som ifrågasatte Gustv II Adolfs motiv för kriget på kontinenten... Så diskussioner hade vi....

Men bristande disciplin i klassen var det inte tal om eftersom utgångspunkten var att man skulle respektera lärarna, inte som nu att de fick respekt bara om man tyckte att läraren förtjänade det.

Skolan hade genom åren haft en lång rad av kända personer som avlagt sin studentexamen (med studentskrivningar, muntlig tentamen på examensdagen i närvaro av censorer som satt längst bak)...

.. som racerföraren Jocke Bonnier, författarna Horace Engdahl, Lars Gyllensten, båda i Svenska Akademien,  polarforskaren Finn Malmgren, Gunnar Myrdal, professor och Nobelpris i nationalekonom (Riksbankens), allas vår Leif G.W. Persson, Manne Siegbahn, professor i fysik och Nobelpristagare.

Bara så ni vet hur det var.

Vad säger Anonym (TS) som är nöjd med dagens skola om det?
 

 

  

Jag studerar kvällstid på universitetet. Många gånger på distans också och ibland ses vi på helgerna på campus. Så att det är något vi gör privat och min arbetsgivare har inget med det att göra. 

Det handlar främst om hur man hanterat emotionell stress.

Grundproblemet i skolan är att många lättstressade individer söker sig dit eftersom de gillar och vill jobba med barn. Det viktigaste är dock att man är bra på att hantera emotionell stress.

Har man kombon att gilla barn och dålig på att hantera emotionell stress så kommer man att gå på knäna. Inte för att arbetet är särskilt krävande egentligen utan för att de är fel person på fel plats.