Mitt barn slår mig hela tiden (6-åring)

Vad spelar det för roll? Det borttagna inlägget var skräp. Det är bara trash som uppmanar till våld mot barn, tror att alla problem går att uppfostra bort med hård disciplin, eller att det var bättre förr, när många ungar fick stryk så fort de inte skötte sig.

Personer med noll kunskap om barn och barnpsykologi, npf mm. Personer som kanske själva blev slagna, eller själva har diverse diagnoser, och har tagit skada av det, eller inte fått rätt hjälp.

Därmed inte sagt att TS ska finna sig i att sonen slåss, och han får absolut inte ge sig på andra i familjen. Då måste hon fysiskt hindra honom. Att låta honom avreagera sig någonstans där han inte kan skada sig själv eller någon annan, är en bra idé. Sedan prata om det, om det går. Lära honom andra strategier för att hantera sin ilska. (Men det kan ta lite tid om han bara är 5-6 år). Söka hjälp hos BUP (som tyvärr har långa köer) osv. 

Som tröst, kom ihåg att det ur ett evolutionsmässigt perspektiv är lika naturligt att slåss som att vilja äta godis - det har varit en absolut livsviktig förmåga under mänsklighetens tid att kunna slå ihjäl sina fiender, och det är inte konstigt att det sitter i generna (uppmaning till den som går i spinn av detta är att ta tillfället i akt att öva upp läsförståelsen så ser du att jag inte på något sätt påstår att det är positivt att slåss). Vid sex års ålder har man inte räknat ut alla delar av det sociala spelet och inte lärt sig behärska sina oönskade egenskaper men det kommer att växa bort. Till den  påstod att barn inte slogs för 50 år sedan, läs valfri Astrid Lindgren-saga om hur pojkarna var ute och slogs i skogen. 

Att ni inte behöver anmäla igen och belasta admin med massa anmälningar att läsa igenom. 

Mitt inlägg var inte bara riktat till dig. Men det förstod du kanske inte? 

Klockrent. Bra förslag.

Internet och skärmar kan vara en stor tillgång. Men för mycket skärm fördummar och förstör både barns och vuxnas hjärnor, särskilt barns. Inlärningen blir sämre, tålamodet blir sämre och de tränar inte andra färdigheter ordentligt, varken fysiska eller mentala. Skolorna larmar mer och mer om detta. 

Skärm-användning borde jämföras med att titta på TV. Skulle man låta ett barn titta obegränsat på TV? Hela kvällen, ännu mer lediga dagar osv. Nej, det skulle man inte och har aldrig gjort. Föräldrar som satte sina barn framför TV:n eller en video alltför många timmar i veckan, sågs som oansvariga innan Internet kom.

Men med skärmar har det liksom blivit en annan sak, för man gör så mycket annat på skärmen, och äldre barn riskerar att hamna utanför socialt om de inte äger en smartphone. 

Men fler föräldrar borde gå ihop (som har skett på en del håll) och avstå. Barn borde öht inte ha en egen smartphone före tonåren. Dessförinnan endast mycket begränsad skärmtid. Samt att föräldrarna givetvis föregår med gott exempel och själva minskar sitt skärm-scrollande.

Livskvaliteten skulle öka för alla. 

Att barn slåss är till viss del naturligt ja, särskilt mindre barn. En 6-åring kan inte förväntas ha samma impulskontroll som en 12-åring eller en vuxen.

Mindre barn tar ifrån varandra leksaker, blir arga, en hand åker ut, det knuffas och gruffas. Inte för att de är elaka, utan för att de inte kan behärska sig och - precis som du skriver - inte har lärt sig socialt samspel än. Ofta växlar de mellan att vara gulliga mot andra (kompisar, syskon, föräldrar) och att börja bråka, särskilt om de är trötta t ex.

Men det TS beskriver är något annat. Det handlar inte bara om att sonen bråkar eller slåss ibland. Han verkar få helt okontrollerade vredesutbrott, springer efter henne och slåss och sparkas, slår sönder saker om han inte får tag i henne. Det är inte normalt beteende hos en 6-åring. Pojken behöver hjälp.

Att KUNNA slåss har varit en evolutionär tillgång, men också att kunna behärska sig, att kunna samarbeta osv. Annars hade vi inte överlevt.

Ännu ett inlägg som uppmanar till barnmisshandel. Vad är det för trash som hänger i tråden?

Inlägget är anmält, så ingen annan behöver anmäla det.

Sätt sonen i kampsport så att han får tillfälle att göra något bra av sin ilska och överskottsenergi.

Har sonen blivit slagen själv någon gång? Av förskolekamrat tex och det gjorde riktigt ont? Eller om han ramlat och slagit sig själv riktigt ordentligt någon gång som han minns? Det går kanske att använda mot honom, att han ju gör samma sak mot mamma som gjorde så ont för honom själv. Vill han verkligen göra mamma så illa? 
Att han går på ts är för att det är personen som han känner alltid finns kvar och är trygg med och kanske att mamma är mindre sträng och mer närvarande än pappa?

Om en lätt dask i rumpan är barnmisshandel så är väl att kittlas och skojbrottas också det?
Däremot förespråkar jag själv inte rumpdask, det känns lite stört även om jag förstår att man valt rumpan i äldre tider för att våldet inte ska synas och för att det är ofarligt ställe.

Man ska aldrig slåss eller uppmana till våld. Men har man en liten ligist i familjen som helt saknar spärrar inför att skada sin mamma så hade iallafall jag tagit tag i armarna lite oförsiktigt för att han ska lyssna och markera att det är totalt oacceptabelt. Det tror jag att många föräldrar har gjort. Vilket kan göra väldigt mycket mer ont än en lätt dask på baken. Det finns väl ändå ingen som i dagens läge klär av barnen byxorna och slår med tillhygge? Men är det så man tolkar rumpdask så förstår jag att det skriks barnmisshandel.

Måste bara säga TACK till så många fina svar! Jag har läst igenom alla kommentarer! Lite konstigt att säga kanske, men har fått fler värdefulla tips här än jag fick från Barn- och Familjehälsan som jag var i kontakt med tidigare.

Så det jag tänkte börja med att testa nu är att göra ett säkert rum, så han inte kan göra illa vare sig själv eller mig. Inga grejer att kasta och banka på dörren, så kan jag stå med honom på andra sidan och prata med honom när det blir som värst.

Så ska jag introducera andra sätt för honom att kanalisera ut sin ilska på. Förslagsvis kan han få slå på sängen eller kuddarna, jag ska fråga honom vad han vill slå på. Vad som helst, bara det inte är någonting som lever, kan gå sönder eller skada någon.

Har haft honom på aktivitetskurs om helgerna förut, som tyvärr tog slut för ett tag sedan. Han tyckte det var kul, men tyvärr gjorde det inget för hans humör. Däremot ska jag försöka aktivera honom mer utomhus, det kanske märks mer om jag låter honom springa av sig ännu oftare än vad han redan gör (han är en väldigt aktiv pojke).

Och så till sist så ska jag minska på mobiltiden. Det har varit lite utav ett dilemma här hemma, eftersom hans storebror och hans kompisar bondar över att prata spel tillsammans i skolan och jag har känt att jag inte kan ta bort mobilen helt av den anledningen; att jag liksom tar bort hans intresse med kompisarna. Och har storebrorsan mobilen brukar även 6-åringen också vilja ha för rättvisans skull. Men jag har tänkt igenom det och kommit fram till att han helt enkelt är för liten för det. Känns inte som att det är bra för honom. De har inte mobilen varje dag, men jag tänker kraftigt minska det ännu mer. Jag ångrar att jag ens lät dem ha dom från början. (Det var inte jag som gav mobilerna till dem, men det var ändå jag som tillät dem att kolla på dom. Ett stort misstag, såhär i efterhand.) Det ska ske mindre och under under mer kontrollerade former. Behöver skapa lite bättre vanor.

Hoppas den här sommaren (som kommer spenderas mycket med barnen) kommer att bli en rolig sådan! Ska försöka hitta på mycket kul med dem, så kanske vi alla mår lite bättre och påminns om det positiva i livet.

Hade det precis likadant med min dotter. Hon är nu tonåring och står i kö till npf-utredning. 

Det som har fungerat bäst är att inte prata när hon är i affekt. Hon går numera oftast in på sitt rum och smäller i dörren. Sedan försöker vi igen när hon har lugnat ner sig. Vissa ämnen kan ta lång tid att prata om för att hon hamnar i affekt gång på gång men med lite tålamod hittar man luckan tillslut. 

Hennes beteende får också konsekvenser trots att det beror på misstänkt diagnos. Tror att det ha ökat hennes vilja att välja andra vägar än att slås och skrika elaka saker. Hon tjänar på att välja att gå in på rummet. 

En _medveten_ dask i rumpan för att straffa barnet (det är ju inte på skoj vi pratar om) är aga, hur lätt dasken än är. Och är den väldigt lätt, gör den ändå ingen nytta för att barnet ska förstå. Alltså helt onödigt.

Att fysiskt hindra ett barn från att slåss är något annat. Då måste man ibland ta tag i barnet eller flytta på barnet, men inte hårdare än vad nöden kräver.

Ingen har påstått att man ska låta pojken fortsätta slåss. Men att själv daska till honom (lätt eller hårt) kommer inte att hjälpa och är dessutom olagligt.