Vänta med att skaffa barn?

Kompassen kan vara utmärkt, men barn är en stor förändring. Den man trodde var vettig och jämställd kanske inte alls är det när barnen kommer, eller kanske inte fixar det nya livet. Det är vanligare än man tror.

Då ökar risken både för skilsmässa och samarbetssvårigheter, eller att man själv får axla större delen av ansvaret.

Visst kan man tänka att om det är så, borde det inte spela någon roll om man har varit tillsammans ett par år eller många år när första barnet kommer. Om partnern ändå blir en annan, eller inte var den man trodde.

Fast skillnaden är nog ändå, att ju bättre du känner någon, ju längre du har levt med någon, desto större chans att du har fått se även partnerns sämre sidor. I början av ett förhållande är allt rosenrött. Det är när vardagen kommer, eller svackor eller livskris t ex, som man får se vad partnern verkligen är gjord av.

Man ska egentligen inte välja livskamrat efter hur denne är när allt är bra. Man ska välja livskamrat efter hur partnern hanterar motgångar.

Intressant frågeställning utan solklara svar

Jag tycker att det viktiga är att man känner personen man skaffar barn med nog bra för att man ska känna sig trygg med att denna person uppfostrar barnet till 50% OM det blir en separation.

Om man känner detta efter 5 månader eller efter 5 år är dock svårare att precisera. 

Finns inga garantier i livet, och statistik på en befolkning är inte samma sak som facit hur det blir för en enskild person. Alla måste göra val utifrån sin egen situation. 

Val av sina barns andra förälder är en av de viktigaste valen man gör i livet. Oavsett om man sedan fortsätter att vara partners eller inte. 

Min man har två vuxna barn sedan tidigare, han har en god relation med sina barn, sitt ex, sina ex svärföräldrar och så vidare. Jag fick en väldigt tydlig bild av hur han varit som pappa tidigare och hur han behandlat sina ex sedan innan. Så jag såg ju hur han agerat tidigare och han har inte gjort någon skillnad nu förutom att han har mer livserfarenhet och inte behöver göra om samma misstag som han gjorde första gången. 

Och som du säger, många relationer är jämställda tills barnen kommer in i bilden. 

För mig och min man så började ju inte relationen rosenrött heller. 

Varför är det fel att leva separerad, som du skriver.

Därför att en separation oftast innebär att barnets uppväxt blir lidande på något sätt.

Det kan bli jättebra med växelvis boende, men de flesta förstår att det inte blir lika bra som när man bor under samma tak som två föräldrar som faktiskt gillar varandra.

Därför strävar de flesta efter kärnfamiljen. 

Att lära känna varandra under 4-5 år är ju naturligtvis mer än att känna varann i åtta månader, kanske inte hinna bo tillsammans, aldrig se varandra i olika skeden av livet, måendet, beteendet osv.

En vettig person kan bli tillsammans med en psykopat, men en vettig person skaffar inte barn med någon de känt i några månader. 

Vad är oerhört nedlåtande?

Och du menar alltså att detta gäller för alla relationer? Att just din personliga erfarenhet skulle gälla för alla människor? Oerhört konstig självbild. 

Jag håller med dig ts. Jag påverkas av samhällets krav tidigare och kände mig kass som fick barn på "fel" sätt. Dock märker jag nu att hälften av paren i min omgivning har separerat och haft vidriga skilsmässor. Barnen bor varannan vecka och idyllen är inte lika idyllisk längre. Mina barns uppväxt är stabil och trygg trots att jag inte gjort rätt, enligt samhällets sätt att se på det. Men är man en vettig människa så löser man barnuppfostran även om allt inte är perfekt 

Plus att man ju skiljer sig av en anledning.

En del skilsmässor är väldigt smutsiga. Då blir det inte bra efter heller, om samarbetet inte fungerar. Även om det oftast hade varit ännu värre att stanna i sådana lägen.

Det bästa för barnen är självklart föräldrar som håller ihop och trivs tillsammans (allt måste inte vara perfekt), men inte föräldrar som håller ihop till varje pris.

Det näst bästa är en fungerande separation med bra samarbete efter, men det är tyvärr inte alltid det blir så. Man ska inte tro att en separation löser allt.

Fast det tar ju ett tag att förstå om ens partner är vettig. 

 

Jag både håller med och inte. Vi flyttade ihop i ilfart, sisådär 6 månader in. Jag blev gravid efter 1,5 år. Han började just göra karriär och jag skrev kandidatexamen medan jag ammade. Vi var 21 och 22 när första föddes.

Idag är vi 30+, gifta, bor centralt i villa och har utökat barnaskaran med ett antal ungar till.

Jag kan väl tycka, med facit i hand, att det hade kunnat varit lämpligt att vänta i alla fall ett år till innan det blev barn. Samtidigt har det råkat hålla för just oss, medan andra som väntar länge - skiljer sig innan yngsta barnet har lärt sig prata.

Så ja och nja... Finns väl något mellanting mellan ett halvt decennium och 8 månader?

Statistik på det?

Det finna ett talesätt: Bli inte ihop med en man som du inte vill vara skild ifrån. Dvs många negativa tendenser kan förstoras upp i en skilsmässa eller när stora händelser (som att få barn), kommer i livet.

Det finns inga krav för hur barn blir till. Det finns heller inga garantier för att ett förhållande kommer hålla. Mycket kommer an på en själv och hur mycket man vill kämpa för att hålla ihop, och på motpartens vilja att hålla ihop. Jag tror att dom flesta vill ha ett livslångt kärleksförhållande, men dom inser inte vad det kostar på. Och är inte villiga att vika ner sig/kämpa/kompromissa osv. 

Men det är bara fakta att du inte känner en person förrän ni har varit med om några jobbiga saker ihop. Vem som helst kan segla i rosenskimmer i åtta månader.

Har man däremot spytt ikapp med en vinterkräksjuka, stått ut med varandras släkt över julen eller i en för liten sommarstuga, hoppat på kryckor en bit eller bryggat över en period med för lite pengar- då vet man bättre hur personen agerar när du är deppig och sjuk och när den själv är deppig och sjuk.

Och det kan vara det som gör att du fattar att den här personen faktiskt är för ego för att jag ska vilja ha barn med hen.

Biten om "man kan separera" är otroligt naiv, många kvinnor har fått hela sitt liv  sabbat av att skaffa barn med fel man, eller bara lämna en man för att han är knäpp.

Och de med barn är fortfarande knutna till den mannen även om han tog krediter i deras namn, tog stryptag på dem och lämnade dem avsvimmade på golvet när han skulle ta sina sista grejer efter utflytt, sabbade deras bil som de behöver för att köra till jobbet och till sist fick dem att fly med barnen över halva landet innan han hittade en ny kvinna att plåga. 

Var har du hört att man bör bo ihop i fem år innan man får barn? Jag kan inte minnas att jag någonsin sett eller hört det. Är det verkligen så utbrett? 

Hur som helst behöver vi göra skillnad på vad som funkar på individnivå och vad som funkar på gruppnivå. 

På individnivå kan det gå hur bra som helst för två 21-åringar som får barn på fyllan. De kan leva lyckliga ihop tills de dör. Men statistiken talar emot dem. 

Statistik kan ge fingervisningar om vad som troligen kommer att funka. Genom statistik kan vi lära oss av andras misstag. Det är statistik som lärt oss att det är bra att ha hunnit bli ordentligt vuxen innan man får barn och att det är bra att ha bott ihop ett tag först så att man känner varandra. 

Det betyder inte att det går åt skogen för alla som gör på annat sätt. Men risken är större och de flesta vill inte ta risker när det kommer till ett av de största och viktigaste besluten i livet - att välja personen man får barn med. Få ångrar sina barn. Betydligt fler ångrar den medförälder de valde. 

-Även andra faktorer spelar in. När man bott ihop en kort tid innan barnets födelse är risken större att det blir separation. Om paret flyttade ihop mindre än ett år innan barnet föddes löper de mer än dubbelt så hög risk att separera jämfört med de par som bott ihop mellan ett och två år.

Par som levt ihop mer än fyra år när barnet föds har lägst benägenhet att flytta isär.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flest-skilsmassor-bland-unga-mammor

Barn kan fara illa i en dålig relation med bråk, kyla m.m.

Den tar upp unga föräldrar framför allt också. Om alla skulle sitta och vänta i 4-5 år med att skaffa barn så skulle det ju födas ännu färre barn. Många träffas ju vid 30+ idag, tiden finns inte att sitta och vänta länge då. Jag tror även livserfarenheten gör att man lättare vet vad man vill ha och inte. Om man är klok och erfaren kan man ju dra lärdom av tidigare erfarenheter. 

Jag visste att min blivande man var rätt efter 15 minuter? Kan säga 15 år senare att jag hade rätt. 

Så är det.

Därför skrev jag att det bästa för ett barn är att bo under samma tak som båda sina föräldrar som faktiskt gillar varandra.

Bråk i sig tycker inte jag behöver inte vara negativa, så länge det är konstruktivt och inte sårande. Alla bråkar någon gång. Men det är skillnad på bråk och bråk. 

Jag upplever att du blandar ihop grupp- och individnivå. Att något är det som funkar bäst på gruppnivå betyder inte att det stämmer för alla individer.   

Vad gäller att du visste att din man var den rätte efter en kvart undrar jag i mitt stilla sinne hur många det inte är som har tänkt så och sen visar det sig att det var fel. Att påstå att du visste det är lika orimligt som vissa artister som säger att de visste redan som barn att de skulle bli berömda när de blir stora. Hur många barn är inte säkra på att de ska bli nobelpristagare, fotbollsproffs mm? De flesta blir inte det. På samma sätt har massor med människor trott att de hittat den rätte, men sen visar det sig att de inte alls gjort det. Alla som blir bedragna. Alla som blir sol-och-vårade. Du hade tur och hittade rätt, men att påstå att man kan se in i framtiden, det är inte trovärdigt.