Hur lär man sig att vara singel?

Ett tips.. eller tre snarare...

Kolla Facebook och alla grupper som finns om din stad/ort där du bor och fråga rätt ut om nån skulle vilja ha lite nya vänner . Följ med på en hundpromenad en eftermiddag , kolla kyrkan om dom har fikaträffar - kan vara skönt att ha en plats att hänga på en timma då och då och få vara social.  Kolla vad folk lägger upp för event ..cruising,  stadsfester,  Pub-qiuz , trubadurer,  torghandel och gud vet vad som kan dyka upp i kalender-flödet på din ort. Gå dit och se vad det är. Titta på folk. Ta en öl.  Slå dig ner och prata med folk. Ta det för vad det är . Ta det för vana att några gånger i månaden göra såna här saker . En timma här eller där eller en helkväll. Det avgör du själv. 

Facebook igen....kolla in andra grupper. Finns ju grupper om exakt allt..  inriktat på hobbys eller intressen eller renodlade grupper för socialt häng . Där kan man också knyta nya kontakter och ses över en fika eller hänga på ett event.  Du har säkert en del kompisar som kan tipsa dig om i vilka grupper du kan hänga.  

Kolla kommunens hemsida .. kan låta astrist att gå igenom den sidan men dom brukar vara bra på att lägga upp kommande evenemang och allra helst sånt man inte tänker på själv.  Gå spökvandrung med dina barn, titta på nåt event i din stadspark, gå på museum,  häng med på nån bussresa , föreläsningar etc etc.. inte bara har du sysselsättning och kul stunder med barnen utan du får en chans att socialisera , nätverka,  komma ut och bryta tristess  och komma på vad du kan vara intresserad av .

Kan du inte förbereda middagen den dagen som danskursen är?

Finns det kurser på fredagar? Då skulle det inte göra något om 10-åringen kom i säng lite senare just den dagen. 

What???

Barnet har två tonårssyskon.

Fortfarande obegripligt!

Obegripligt att tonåringar lagar mat en dag varannan vecka?

Snarare är det väl så att den förälder som inte lär och låter sina tonåringar ansvara för mat ibland uppfostrar unga vuxna som inte kan ett skit om hur man tar hand om sig själv som vuxen.

Jag har inte påstått att de inte kan laga mat, men de ska inte behöva ansvara för sitt småsyskon. Det är jag som känner mina barn och deras behov, det borde räcka med att jag säger att det inte kommer fungera.

Det handlar inte bara om att rent praktiskt få maten på bordet, utan allt runt omkring. Barnen har sina behov och svårigheter, de kan inte lämnas ensamma i det inför en skoldag.

Den jag är intresserad av går på tisdagar och torsdagar.

Nej det har jag inte heller påstått. Det var personen som svarade helt chockat om tonåringar och matlagning jag syftade på. Det är helt ju grundläggande saker att lära en tonåring.
Men i ditt fall är det nog bättre att de får träna på matlagning i lugn och ro, utan att lägga en jobbig 10åring som vägrar gå och lägga sig; )

Om 1-2 år går det nog mycket lättare. 10åringen är då 12 och kan man inte vara ensam med äldre syskon då så ska det nog till rätta stora svårigheter för att det inte ska funka.
Även barn med svårigheter behöver lära sig saker, men det där vet du redan. Och som sagt så är laga mat själv och därefter läggning inget man börjar med.

I sak så tycker jag att rubriken blir lite missvisande... "singel", "lära sig att vara singel", när efterkommande text verkar handla mer om att lära sig att vara själv... att du varit i relationer sedan tonåren, att du numera är skild sedan ett par år...

Och sen kommer "klon"... träffa någon som får dig att må bra...

Tror mer att du skulle behöva jobba med dig själv och på dig själv. Säger inte att det är lätt, men det är aldrig försent att börja ta små steg. 

De finns de som säger att man skall inte leva sitt liv (enkom!) genom en partner, eller genom sina barn, eller genom sin vänskapskrets. För alla dessa "ting" är flyktiga. En kärleksrelation kan ta slut, ens barn växer upp och vill bli självständiga och tillslut flytta hemifrån, kanske rent av byta bostadsort. Likaså vänner kan komma och gå...

Många går fullständigt upp i exempelvis sin kärleksrelation, tappar kontakt med vänner och bekanta. Det är sedan gammalt, för somliga. Somliga går fullständigt upp i sitt familjeliv, och tappar kontakt med sina vänner och bekanta och ibland även med sin kärlekspartner (Familjen AB och allt vad det innebär).

Tycker att du bör sätta dig ner, andas, ta fram papper och penna och börja skissa på hur du vill att ditt liv ska vara. Vad ska det innehålla? Vad får dig att må bra? Vad får dig att må bra utan att det måste finnas en partner, dina barn, eventuella vänner? (!)

Tänk i genom alla ord, begrepp. Att vara själv behöver inte betyda att man är "ensam".  Att vara singel behöver inte betyda att man är "själv", ej heller "ensam".

Börja med att bygga upp dig själv, din självkänsla, ditt egenvärde.

Praktiska tips har du redan fått i tråden.

Jag är på intet sätt osäker och jag vet vad jag vill med livet, det är bristen på det sociala som är svårt. Jag har bara haft två relationer i mitt liv, exmaken och den jag lämnade honom för. Båda relationerna har varit destruktiva på olika sätt och därför finns längtan att få träffa någon som får mig att må bra på riktigt, men samtidigt vill jag inte gå från en relation till nästa... jag känner att det vore hälsosamt för mig att faktiskt vara singel... men kapar jag med honom så blir jag ännu mer ensam än jag redan är. Jag är inte beroende av andra, jag klarar mig utmärkt på egen hand, men den sociala biten är viktig för att jag ska må bra...

Läs det fetade och ta tid att begrunda det, på riktigt. Känns inte som att du tar dig tid att fundera på dig själv. Du har haft två relationer, du anser att båda har varit destruktiva, måhända på olika sätt.

Ta mindre steg, över tid, vad gäller det sociala. Du verkar "smått stressad"... och du verkar slå ifrån dig i viss mån.

Risken är att du bara fortsätter att hoppa från en relation till den andra och till den tredje... men utan att veta vad du vill... och då finns även risken att det bara fortsätter att vara, bli, destruktivt... om än på olika sätt... 

Kanske börja träna, kanske testa yoga, kanske göra det i grupp (sociala). 

Men jag tror att du skulle behöva fokusera mer på dig, och inte "någon annan" eller "några andra"...

I all välmening

Jag slår inte ifrån mig, men jag känner inte att jag når fram med det jag försöker förklara. Jag vet vad jag vill, att relationerna varit destruktiva är inte mitt fel och har inget med mitt beteende att göra.

Jag behöver det sociala för att må bra, det ÄR att fokusera på mig och vad jag behöver.

Du kanske inte når fram med det du försöker förklara, isf ber jag givetvis om ursäkt. Men, jo, du slår ifrån dig, lite...

Jag/vi förstår att du saknar det sociala, ett socialt umgänge, kanske rent av känner dig ensam... och att du är i en destruktiv relation (nr. 2) som du egentligen skulle vilja "avsluta"... för du känner att det vore bäst... men du törs inte, vågar inte, för då är du rädd för att känna dig ännu mera ensam... du blir rastlös, stressad...

För att vara tydlig, jag har aldrig påstått att dina destruktiva relationer är ditt fel eller har med ditt beteende att göra. Det är dina ord. 

Hur ser dina "barnfria" veckor ut? (tror folk fattar vad jag menar, och nej, ja, jag vet, man är förälder 24/7, så även jag!).

Skulle du säga att du är en social person..?

Kanske är en tuff fråga, men jag kan börja. Jag är i egentligen ingen "social" person, i den meningen att jag (aktivt) söker kontakt med andra människor, ringer upp vänner, bekanta och föreslår en träff, ett möte, en aktivitet.

Men jag är absolut social i i sociala miljöer. Men jag har "förmånen" att jag trivs med mig själv, där jag är i livet, räds inte ensamhet för jag känner mig inte ensam (ja, jo, jag har x antal unga vuxna barn, men vi ses inte varje dag, inte ens varje vecka. Jo, jo, jag har en särbo, men vi ses inte heller varje dag, varje vecka ens, ibland).

Det finns en del röda trådar i din tråd. Tror att du behöver börja nysta mer i dig själv. 

En skilsmässa kan vara tuff (är själv skild), det kan ta tid att landa, att acceptera. Även om det nu var du som lämnade och gick vidare till en annan partner.

Men jag brukar säga, och har alltid sagt (gällande mig), det är mitt ansvar att försöka må bra (!), inte någon annans... inte min partner, inte mina barn, inte mina vänner (vilka jag har få av!).

När du tänker på det sociala.. vad är det du skulle behöva? Fler vänner? Mer kontakt? Tätare kontakter? 

Hur kan du uppnå det? Vad kan du göra? Vad behöver du göra?

Utifrån din livssituation med barn varannan-vecka. Vad kan du rent praktiskt få till? 

Du har fått en del praktiska tips och förslag, men du verkar bara se problemen... och då är det lätt att man fortsätter att gräva ner sig och gropen blir bara djupare och djupare... och det min vän kan leda till depression och isolering i förlängningen... hamna inte där (!).

Du säger att du främst träffar barnens lärare, ett par föräldrar till deras kompisar. I övrigt? Jobbar du? Är du "social" på din arbetsplats? Är du "social" när du handlar på "ICA" (säger du exempelvis hej och tack till kassörskan eller tjejen som jobbar i grönsaksdisken). Hälsar du på busschauffören?

Tror nästan att du skulle behöva söka samtalsstöd. Låter som att det finns en del saker, kanske från dina relationer, din skilsmässa som ligger och skaver och som på något sätt hindrar dig i att ta tag ditt liv, dina drömmar (dina ord!) framåt.

Börja med att försöka skapa en vardag som du trivs med, speciellt på dina barnfria veckor. 

Varför kan du inte gå en kurs varannan vecka? Jag går i en kör varannan måndag då jag inte har sonen. Det är åtminstone bättre än ingenting.

Kolla Meetup, där finns massor med event (beroende på var du bor förstås). Själv håller jag i ett språkcafé via Meetup där jag har träffat många människor. Även event som ordnas regelbundet kan man ju välja att bara gå på ibland och inte varje vecka.

Passa på att skapa kontakter nu under sommarhalvåret när det är lättare att träffa folk utomhus. Det kan vara svårare på vintern, och då är det bra att redan ha några kontakter.