Hur ska jag prata om hans barn som har IF?

Personer med en  medelsvår intellektuell funktionsnedsättning har en kapacitet att klara nya problem på en nivå som ligger UNDER en normalbegåvad 7-årings.

Det är vanskligt att låta personer med de svårigheterna bo på egen hand, utan nära hjälp om något skulle hända eller någon okänd söker upp dem.

Däremot kan en person som har den diagnosen ofta lära sig många rutinsysslor. 

Har personen dessutom autism blir svårigheterna ändå större.

Hon är inte så handikappad. Jag finner inget nöje i att umgås för det ger inget alls för det existerar inget utbyte.. Det är bara besvärligt men annars är hon hur rar som helst. någonstans mellan 9-13 år i skallen skulle jag säga. Jag gillar alla de andra vuxna barnen. Men de bor inte i närheten och en utomlands. Han har tre.

Medberoende är ordet. Det låter alltså den intellektuellt funktionshindrade bestämma helt. De borde förstås ha påverkat henne att flytta in på ett gruppboende för att det varit det bästa för henne. Hon fungerar ju som ett barn, och man brukar inte alltid göra vad barnen vill utan vad de behöver.

Hur tänker föräldrarna att dottern, som nu blivit helt beroende av sina föräldrar, ska klara sig den dag de själva blir allvarligt sjuka och dör? Nej, de stoppar förstås huvudet i busken.

Vad dottern åtminstone borde få är boendestöd. Boendestöjdaren skulle snart upptäcka hur mycket stöd dottern behöver och kunna hjälpa till att övertala kommen. 

Men inget ommer att hjälpa när föräldrarna är fast beslutna att de och endast de ska hjälpa dottern.

Jag skulle aldrig kunna vara ihop med en sådan man. Jag skulle se hur fel de gör och inte kunna hålla tyst.

Undvik att ingå i den storfamiljen, annars är det risk för att du blir medberoende också.

Är du säker på att hon ligger så högt? De som ligger så högt kan föreställa sig framtiden t.ex. 

En person med medelsvår intellektuell funktionsnedsättning kan klara sig bra i kända situationer. Det är när någor oförutsett sker och personen ska lösa det problemet som de stora svårigheterna blir tydliga, svårt med konsekvenstänk, analys, överblick och allmän tillgänglig kunskap mm. Blir inga användbara lösningar. 

Men bortsett från det: Du måste ju känna efter vad du själv vill och orkar med, det handlar om ditt liv. Och du har ju inte personligt ansvar för andras barn. Så jag förstår om du vill hålla dig utanför den omsorgen som föräldrar och professionella personer behöver ge.

Sen tycker jag att familjen skulle söka mer stöd, bl.a. för att de blir äldre.  Men också för att det skulle vara fint med lite stimulans från andra för flickans del. 

Det behöver du inte övertyga mig om. Jag träffar personer som inte får boende och som inte heller klarar av att bo på egen hand. 

I vissa kommuner kan det vara så att en person med IF anses behöva gruppboende eller annan typ av skyddat boende, men det finns inga platser.

Då finns det någon slags informell kö, och sedan får personen ett erbjudande om en lämplig plats blir ledig.

Därför kan det vara bra att ligga på, på alla sätt. Om det senare skulle dyka upp något bra.

Jag tycket du ska vara ärlig mot din partner. Om han inte kan sätta sig in i din situation så har ni ju definitivt ingen framtid. 

Det här är en sån tråd att om den stämmer så är det svinenkelt för närstående att röja TS och främst barnets identitet... Så. Nja.

Boendestöd finns också för de som inte tänkt på detta.

Lägg dig platt och berätta vilken egoist du är. Att den är större än kärleken till honom. Han kommer tacka dig för ingen vill leva med någon som har ett så stort ego. Simple as that. 

Sluta larva dig.

Jag avslutar tråden här och tack till er som är konstruktiva. Jag har en del att tänka på.

Enig. Skulle aldrig överväga att vara tillsammans med en man som har ett barn med ett dylikt handikapp. Jag råder TS att ta ett steg tillbaka, inte ens vänskap med "benefits" skulle jag överväga. Den som vuxit upp med ett utvecklingsstört syskon, fast det uttrycket får man bäl inte använda längre, vet vilka begränsningar det innebär att ha någon med detta handikapp i sin familj TS får räkna med att hon knyter an, TS kommer att känna sig väldigt hindrad och kringskuren. Hon kommer inte att förstå att hon inte kan ringa jämt, TS får räkna med att hon påkallar uppmärkssmhet hela tiden, hon förstår ju inte bättre. 
.                                                                                                     Det här är en klassiker i FL, den frånskilde mannen som skaffar en obetald assistent, för det är precis det som TS kommer att bli. Det man inte talar så mycket om är hur utvecklingsstörda dominerar livet i familjerna. Man kan inte föra vanliga resonemang vid middagar och dylikt. Räkna med att vännerna kommer att dra sig  undan, så var det i vårt fall, isolering. Den stackars handikappade kan naturligtvis inte rå för detta, ett barn i en vuxens kropp. Ett syskon får man hjälpa, men att frivilligt anamma en familj med dessa svårigheter skulle jag aldrig göra. Det är inte egoism utan självbevarelsedrift. 

Det bör inte vara ett heltidsjobb. För barnens skull är det oftast bättre att de, när de blir vuxna, får plats på ett boende och får skapa sig ett eget liv utefter deras egna förutsättningar. 

Då kan föräldrarna umgås med barnet men behöver inte delta i den dagliga vården och sköta allt runt i kring. 

Sen så kommer ju barnet alltid finnas där och det kan säkert bli en del resor ihop framöver också, för att han vill umgås med sitt barn. Men då kanske du orkar med en resa eller två om det inte är så att han tar hand om henne alla dagar i veckan så att säga. 

Om inte så kan ni åka på egna resor och din partner åker med sitt barn själv. Alt att ni endast åker på kortare resor med henne. 

Jag arbetar på en anpassad skola och jag ser ofta hur familjer växer, andas ut, orkar med osv när de väl tar steget och skaffar avlastning i form av tex kortis och även sen när barnen blir vuxna, att barnen får egna boenden. 

Det ÄR svårt och det sitter ofta långt inne att 'lämna bort' sitt barn men oj sådan skillnad det blir när de äntligen tar steget! Utmattade föräldrar börjar leva upp igen och de får en helt annan relation till barnet. 

Önskar att du hade sett denna tråden tidigare. Jag ville heller inte ha en man som har barn med utvecklingsstörning. Ibland vaknar man sent och inser vidden av det hela. Lite det jag har gjort nu. När vi ses bara han och jag är dt så trevligt men så fort hon ska vara med så blir det jobbigt, vilket inte hon kan hjälpa. Eftersom vi inte bor ihop har jag hittills kunnat undvika alltför mycket samvaro men det går ej om vi gifter oss och blir sambos. 
Man ja. Det är stor skillnad när de märker friheten. Men hon kan ringa 4 ggr om dagen.

Jag hade dragit mig ur, för hon kommer alltid att va navet som allt annat rör sig runt. Hon kommer aldrig bli en självständig vuxen.