40-årskris eller relationsdipp?!

Jag fyller snart 40 år.

Har hunnit med väldigt mycket hittills i livet, drivit företag, bråkat med tidigare hyresvärdar, köpt eget hus, har snart 3 st tonårsbarn, har hund osv och som gör att man har nått fram till livets mål och såna saker...

Men samtidigt kan jag personligen känna en extrem trötthet att hela tiden upprätthålla en fasad som jag själv inte känner stämmer med hur just jag upplever saker i alla lägen.

Jag är inte direkt superkåt när min fru är det, pga en massa olika anledningar och annat som tynger mig osv.

Det bästa är att enbart öppna upp för en direkt och ärlig konversation tillsammans med sin partner och gå in i den konversationen i ett första skede att enbart lyssna (vet själv hur svårt det är att inte säga emot), men att försöka förstå sig på sin partner är ett första steg...

Det du beskriver, den situationen, är oerhört vanlig ute i stugorna. Så ensam behöver du inte känna dig. Varför det blir så vet i katten, jag är själv man och stått på andra sidan din situation.

Det brukar nog sluta med separation trots allt. Det verkar svårt för kvinnor att vända denna känslomässiga skuta när man börjar ifrågasätt sin relationen. Samma för männen. Man gör sina försök att bli bättre gentemot kvinnan, men det blir högst tillfälligt, sen går man tillbaka till samma hjulspår.

Ni behöver inte gå samma väg, ni kanske löser det. Men annars får man helt enkelt göra slut och skapa det liv man önskar istället. Att gå och dra i en relation man inte trivs i är inte sunt.

Du mår dåligt och din man vill inte söka hjälp för situationen. Alltså är han inte investerad i varken dig eller familjen. Då är det väl bättre för alla att ni går skilda vägar? Livet är kort och jag antar att du vill sluta må dåligt.

Ställ terapi som ett krav, annars provseparation. Han förstår nog inte hur allvarliga dina tankar är så säg det rakt ut att du funderar på att skilja dig pga hur ni har det hemma.

Alldeles för ofta läser man om mannen som tyckte att han fick skilsmässan kastad i ansiktet, att han inte förstått hur dåligt hans fru mådde, så säg det så tydligt det bara går. Och använd ordet skilsmässa många gånger så att det inte går att missförstå.

Nej det är ju lite märkligt det där, eller iallafall från ett utomstående perspektiv när en part i en relation inte verkar vara beredd att göra vad som krävs för att försöka rädda relationen. Vad finns det då att rädda liksom?

Upplevde det omvända i min skilsmässa - en missnöjd hustru som sa att vi måste göra något men var inte det minsta intresserad av parterapi för hon "trodde inte på det".

I mitt fall verkar maken vara "rädd" för att behöva stå till svars. När jag frågar rakt ut varför han inte vill så säger han något i stil med "andra har inte att göra med vårt liv".. Jag funderar på att boka tid till parterapi och ställa ultimatum.. 

Ja, jag funderar på att ställa krav och boka parterapi. Dyker han inte upp så är ju svaret ganska givet...
Det känns bara så himla sorgligt! Inte alls så jag föreställt mig mitt liv. Singelmamma. Det är "inte jag"!
Jag är redo att kämpa, men det måste vara från båda håll!
Att jag ska behöva bli arg och ledsen för att han ska förstå att han behöver hjälpa till? Det känns som att jag har 3 barn. 2 riktiga barn och 1 vuxen lat tonåring...

Nu kom det på tal när vi (jag) gjorde ett försök att prata.
Jag sa parterapi annars vet jag inte. "Skilsmässa!" börjar han säga högt.
Kanske hans stressreaktion på ordet när han nästan gapar om det? Inför 14-åringen ...

Jag får så dåligt samvete när barnen ska behöva höra på vuxenbråk.. Jag gick och pratade med 14-åringen och förklarade läget. 

Tror inte det är vad någon föreställer sig när man går in i det. Det gjorde inte jag iallafall och det får jag sota för nu för att jag var ekonomiskt naiv. Men livet går vidare och det viktigaste är att man är uppriktig mot sig själv och inte "står ut" med en massa orimliga saker. Grejen är den att om man börjar flytta på en gräns blir det lätt ett sluttande plan som kan vara svårt att sätta ner foten i och till slut landa i vad som är okej och vad som inte är det. Risken med det är att man hinner sjunka lite väl långt i gyttjan om det inte rättar till sig.

Förlåt min åsikt nu och ta den för vad det är, min subjektiva tolkning och alltså baserat på mina erfarenheter och inget annat. Det låter inte alls bra att han reagerar på det viset. Stress eller inte. Jag noterar att du är snabb att ge honom en möjlig ursäkt för sitt beteende här. Jag tänker att du gör det HAN borde göra, tänker vuxet att det kan finnas olika förklaringar till ett beteende och att de inte alltid måste vara negativa. Att jag kallar det ursäkt är för att jag tolkar det som att du så gärna vill förstå honom och så gärna vill att han ska göra klokare val/beteenden att du halvt tillskriver honom det när han inte ens tycks försöka. Att uttrycka sig så inför ett gemensamt barn är INTE vuxet beteende. Stress eller ej är det inte ett okej beteende. Herregud om det räcker som stress för att han ska tappa vuxenbeteendet vad händer då om han hamnar i riktig stress?

Jag förstår ditt dilemma men hade börjat flytta ena foten mot dörren så att säga. Om det nu på riktigt var en reaktion av chock så bör han antingen inom en ganska snar framtid ta upp det självmant med dig och förklara, alternativt reagera HELT annorlunda nästa gång det tas upp från dig....vilket inte bör dröja eftersom det då kan skicka fel signaler.

Håller med, han borde vilja jobba på relationen.

Fråga honom om han tror att han är rolig att leva med och om han tror att ditt liv skulle bli enklare eller tuffare om han inte fanns i närheten.

Säg till honom att du funderar mycket i dom banorna, att du föreställer dig ett liv utan honom och att han just nu ligger på minus. Han måste förstå att det är han som behöver steppa upp om han vill behålla dig och livet ni har idag.