Barnens pappa gör inte det han ska

Och så ska du naturligtvis inte behöva känna. Ni är två vuxna människor och han har lika mycket ansvar som du.

Vill förtydliga att kvinnor självklart har ett ansvar för vilka män de väljer, precis som män har ett ansvar för vilka kvinnor de väljer. Det är viktigt att välja medförälder med omsorg. Men det är inte så lätt som ansvarssnubben får det att låta. Det finns otaliga exempel på män som har verkat stabila och vettiga, som plötsligt börjar fallera rejält när barnen kommer. Det omvända (att det är kvinnan som blir kaos) förekommer också. Helt enkelt för att det är lättare att sköta ett liv, samt dölja eventuella svårigheter, när inte barn finns med i bilden.

Enligt snsvarssubben tappar mannen motivationen att inte ta hand om sina egna barn när han inte längre känner sig älskad av kvinnan? Han beskriver alltså män som barn, som behöver motiveras av kvinnlig kärlek och uppmärksamhet för att ta grundläggande föräldraansvar. Det är löjligt. 

Ja, att sköta en etta hyfsat som ungkarl är ju mycket enklare än ett helt hem och två barn. 

Men sen påverkas han säkert pykiskt av att jag lämnade honom. 

Nu vet jag inte varför du lämnade honom, om det bara berodde på hans stora praktiska brister, men självklart får man ha förståelse för att det påverkar honom. Däremot ska det inte behöva påverka hur han tar hand om sina barn. Inte så till den grad att du måste curla och täcka upp hela tiden.

För din ex-man, handlar det ju också om att vara vuxen nog att se sin egen del i att det tog slut. Inte lägga all skuld på dig (?) 

Grejerna är fortfarande försvunna för han glömde leta. Han vill inte skriva en påminnelse på mobilen så han lär glömma igen. Får åka dit med barnen och låta dom leta.

Skulle hans slarv kunna vara medvetet? Helt eller delvis.

Ett sätt att få dig att engagera dig? Eller ens slags omedveten hämnd? Om han skötte allt någorlunda skulle du kunna släppa det och gå vidare med ditt liv och ny partner, vilket han inte vill.

Det kanske är därför han inte vill ha påminnelser eller hjälp för att fungera bättre. Det handlar inte bara om stolthet och förnekelse. Han märker ju själv hur ofta det blir fel? Men så länge det är så, har han en slags hållhake på dig. Ungefär som en 3-åring som egentligen kan klä på sig själv t ex, men gör sig liten för att få uppmärksamhet.

Han var likadan när vi bodde tillsammans så jag tror inte det. Väldigt envis när det kommer till strategier och vård.

Och så ska du naturligtvis inte behöva känna. Ni är två vuxna människor och han har lika mycket ansvar som du.

Vill förtydliga att kvinnor självklart har ett ansvar för vilka män de väljer, precis som män har ett ansvar för vilka kvinnor de väljer. Det är viktigt att välja medförälder med omsorg. Men det är inte så lätt som ansvarssnubben får det att låta. Det finns otaliga exempel på män som har verkat stabila och vettiga, som plötsligt börjar fallera rejält när barnen kommer. Det omvända (att det är kvinnan som blir kaos) förekommer också. Helt enkelt för att det är lättare att sköta ett liv, samt dölja eventuella svårigheter, när inte barn finns med i bilden.

Enligt snsvarssubben tappar mannen motivationen att inte ta hand om sina egna barn när han inte längre känner sig älskad av kvinnan? Han beskriver alltså män som barn, som behöver motiveras av kvinnlig kärlek och uppmärksamhet för att ta grundläggande föräldraansvar. Det är löjligt. 

Han vill lösa saker på sitt sätt vilket inte fungerar. Och största problemet är mitt tjat i hans ögon.

Fick tips om att orosanmäla till socialtjänsten för att han ska tvingas till utredning och stöd. Men rädd för att det bara leder till att barnen förlorar pappaveckorna.

Du lägger mycket energi på att skriva om kvinnors ansvar att välja bra pappor till sina barn. Att de i förväg borde kunna avgöra på hans personlighet om han är ansvarsfull och pappa-material. (Ofta går det men inte alltid, vad du än tror.)

Du antyder att kvinnor som INTE har varit tankeläsare, eller inte kunnat se in i framtiden, eller slutat älska sina män (?) får skylla sig själva om mannen tappar motivationen och slutar ta hand om sina barn.

Det vore klädsamt om du även kunde skriva något om mannens ansvar? Dessa omotiverade pappor som du verkar tycka så synd om.

TS man kanske verkligen mår dåligt, han kanske har svårigheter som han inte kan hjälpa. Men har han inte ansvar för att söka hjälp? Vill han leva i kaos? Vill han att hans barn ska leva i kaos? Var är hans ansvar för att hitta motivation där?

I början visar alla sin bästa sida.

Det verkar som du har läst lite slarvigt och att du inbillar dig saker som jag inte har skrivit något om.

När jag läser ditt inlägg (ganska noga) så ser jag att vi i stort är överens om det mesta.

Du skriver ju själv t ex: 
i förväg borde kunna avgöra på hans personlighet om han är ansvarsfull och pappa-material. (Ofta går det 
Detta stämmer ju bra precis med det jag har skrivit.

Också
men inte alltid
om vilket vi är helt överens.

Jag kan upplysa dig om att det kostar nästan ingen energi alls att visa och förklara det som egentligen är både uppenbart och självklart. Det är enkelt och det går lätt.

Jag tycker du borde kunna se att alla i tråden (nästan alla?) belyser saken endast ur ett perspektiv.
Jag kan se att flera poängterar mannens tillkortakommanden och ansvar men jag kan inte se att någon enda innan mig har resonerat om vilket ansvar kvinnan har.
Om mina inlägg då ska ha någon mening och något värde för tråden och för forumets medlemmar så är det på sin plats att jag belyser saken ur ett annat perspektiv.
Annars förlorar ju ett diskussinforum sitt syfte, eller hur?

Jag vidhåller att människor (oavsett kön) har mycket goda möjligheter ta reda på huvuddelen, de viktigaste sakerna, gällande en annan människas personliga egenskaper (oavsett den människans kön...).
Detta har ingenting med tankeläsning eller något liknande att göra, vilket borde vara självklart för alla, också för dig.
Men att många människor verkar mer eller mindre förblindade av kärlek, eller gitter inte anstränga sig, det verkar särskilt tydligt att många kvinnor hellre väljer att blunda för de negativa sidorna hos en blivande partner.
Jag har dessutom sett och hört rätt många exempel där det framgår att vissa, framförallt kvinnor, lyckas inbilla sig att de med tiden ska kunna förändra den tilltänkta partnerns personliga egenskaper. Vilket dock alla som har kompetens inom detta, likväl som nästan all forskning, tyder på att en människas mest framträdande personliga egenskaper i nästan samtliga fall inte är möjligt ändra och kommer inte förändras.
Denna information och kunskap finns lätt tillgänglig för alla, också för barnlängtande/kärlekstörstande/kåta människor av kvinnligt kön. 

Du har fel.
Jag har absolut inte skrivit att någon får skylla sig själv, vare sig kvinnor eller män.
I så fall ligger det mycket närmare till hands att jag anser att män får skylla sig själva om de inbillar sig att de ska komma vara lika älskade sedan de uppfyllt kvinnans önskemål att skaffa barn. Det borde alla män förstå redan i förväg att i nästan samtliga fall så kommer kvinnan inte längre att älska mannen på samma sätt sedan hon har fått barn.

Du bör klara lägga märke till att jag har valt att inte ta ställning gällande rätt eller fel!
Jag har inte kommenterat om jag tycker det ena eller det andra, den ena eller den andra, skulle vara bättre eller sämre.
Jag har bara förklarat vad det kan bero på och jag har gett exempel på några ganska uppenbara och självklara orsaker och förklaringar om hur det kan förhålla sig.
Men inget om rätt eller fel, inget om bra eller dåligt. Absolut ingenting om att någon får skylla sig själv och ingenting om att det skulle vara synd om någon. Jag tycker inte synd om vare sig naiva kvinnor eller aningslösa män.

Gällande människor generellt som "mår dåligt", är det din ärliga åsikt att sådana  människor själva oftast har egen förmåga söka hjälp, ta eget ansvar och själva finna sin egen motivation?
I så fall kan jag säga att jag har motsatt åsikt om just detta.