Vi blev inte medbjudna på midsommar

Det är otroligt tråkigt att känna sig bortvald, men det är ju trots allt så att verkligheten gäller.
Ni kan ju inte göra någonting åt att ni uppskattar den mer än vice versa. 
Ni behöver utöka ert umgänge och ha detta par mer perifert.

Ja, det blev ganska uppenbart att det inte är ömsesidigt. 

Vem håller i firandet?

Vi brukar ha midsommar vartannat år med ett annat par. Vi har fyra familjer gemensamt, och sen några andra som vi ibland firat storhelg med på respektive håll men som de också är bekanta med.

Jag mår lite dåligt när vi ska vara hos dem för att jag känner att vi lämnar ett par "utan" midsommar då. Men vad ska jag göra, jag kan ju inte tvinga mina vänner  att bjuda fler par, och de är också tydliga med att det handlar om hur mycket folk de orkar med (han är introvert och har hälsoproblem), snarare än att de som inte bjuds inte skulle vara trevliga att umgås med.

Vi blev själva inte inbjudna till en grej för en tid sen men så är det ju, man får försöka att inte ta det personligt, bara det inte blir så jämt. Samtidigt har jag också blivit glatt överraskad av att bli inbjuden till saker i år av bekanta som jag inte hade några förväntningar på.

Man får försöka vara öppen och generös och hoppas på att det kommer tillbaka bara. Jag vet massor av trevliga människor som jag tyvärr inte hinner fördjupa vänskapen med som jag skulle vilja, och det har inget att göra med att de inte platsar. Jag vill bara inte ge förhoppning om ett regelbundet umgänge som jag faktiskt inte hinner med sen.

Vet inte, det kan ju vara nåt av de andra paren som kläckt idén, och inte våra vänner. Så kan det ju vara att ?vårat? par redan planerat med det andra paret som inte umgåtts frekvent med, så har de fått hänga med på den vägen. 

Jag ska inte läsa in för mycket kanske?

Förstår din känsla. Jag hade två tidigare kompisar som jag umgicks mycket med sedan många år tillbaka. Vi var så gott som bröder. Men så fick kompisarna flickvänner och de umgicks tätt. Jag hade inga problem med det som så. Som par hade de givetvis mer gemensamt med varandra än med mig som var singel, så jag tyckte inte att det var något konstigt med det.
Men mitt umgänge med dem förändrades genom att de åkte iväg på resor själva, firade helger eller födelsedagar utan att bjuda in mig och dylikt. Vi tre hade även gått på fotboll ofta tidigare, men nu gick killarna bara med sina tjejer på fotboll utan att fråga mig om jag ville följa med. Det mest sårande var dock att varje gång jag bjöd in dem till olika saker (självklart var även deras tjejer välkomna) tackade de nej av orsaker som lät påhittade för stunden. Några av gångerna fick jag det bekräftat efteråt.
Så jag insåg att jag hade blivit det femte hjulet i deras liv och det ändrades inte av att jag själv träffade en tjej. Jag hade blivit en flyktig bekant i deras umgängeskrets och  tydligen var vänskapen ömsesidig bara till en viss gräns. Men som väl är fick jag nya fina vänner på min tjejs sida som jag har haft glädje av.

En liten revansch fick jag när min tjej och jag fick barn. Jag var fortfarande vän med killarna på FB, men även där begränsades umgänget till enstaka korta hälsningar och de gratulerade oss när barnet föddes. Dock bjöd jag inte in dem till tösens dop. Jag såg ingen vits med det och tjejen låg inte på om det heller. Några dagar efter dopet var jag och ute och handlade medan tjejen var hemma med tösen. Detta var även strax innan midsommar, så det var mycket folk i affären. Då får jag syn på killarna och deras tjejer. De var också ute och handlade inför midsommar  antog jag. Först tänkte jag försöka undvika dem, men så insåg jag att jag minsann inte har någon anledning att gömma mig. Jag har inte gjort något fel. Så jag gick fram till dem och sa hej. Det blev det gamla vanliga du vet. Tjena. Läget? Jodå. Det knallar och går. Huvudet uppåt fötterna neråt, blablabla.

De hade sett bilderna från dopet på min FB-sida och de tyckte att det såg fint ut. Tackar tackar.... På något sätt kände jag att frågan om varför dem inte blev inbjudna till dopet hängde i luften, så jag svarade på den outtalade frågan att eftersom ni hade så många järn i elden (enligt tidigare utsagon) ville vi inte störa er.
Jag sa det så neutralt jag kunde, men den dubbla meningen i det jag sade gick dem inte förbi. Jag kunde ana en viss skamsenhet hos tjejerna och killarna var plötsligt ovilliga att se mig i ögonen. Det blev spänt kan man säga . 
Jag sa då att nu måste jag hemåt och pekade på barnmaten och det stora blöjpaketet jag hade i kundvagnen. Kul att se er och trevlig midsommar sa jag hurtigt, men fick bara lite mumlande tillbaka.

Jag vet att det är barnsligt, men det kändes ganska tillfredställande just då även om jag inte var direkt stolt över att ha plattat till mina tidigare vänner. Men heller inget jag tänker be om ursäkt för. Visst händer det att jag funderar över varför det blev så här med mina tidigare vänner. Måhända kan deras tjejer ha påverkat dem på något sätt, men det är bara en gissning. Eller så växte vi ifrån varandra helt enkelt när de fick tjejer.

De åren vi var vänner har dock ett värde för mig fortfarande trots allt och vill de ta återuppta umgänget med mig är jag öppen för det, men det är ett steg dem får ta. Några sådana tecken har jag dock inte sett ännu.