Hantera partners barn som ignorerar mig?

Se sanningen i vitögat, annars blir du bara bitter.
Din kille skiter i hur hans barn beter sig.
Låt inte dina barn få se att barnen behandlar dig respektlöst

Träffas när ni inte har barnen alternativt dumpa.

Ansvaret ligger helt hos din flickvän som låter sonen hålla på så. I ditt ställe hade jag ignorerat honom tillbaka och inte längre försökt. eller bara velat träffa henne när sonen är hos pappan. Du har gjort allt du kan, nu ligger bollen hos henne.

Det är en bedrift att skriva hela inlägget utan att skvallra om du är man eller kvinna. Men jag antar att du är man med tanke på ditt nick. 

Ansvaret för att rätta till ett så dåligt beteende hos barnet ligger hos barnets förälder, dvs din partner. Har du själv någon misstanke om varför beteendet har uppstått?

Ännu ett barn som visar sig ha noll uppfostran plus en förälder (modern?) som låter det vanartiga beteendet fortgå utan att sätta ner foten. Hur många sådana vanartiga barn har inte ventilerats här på Familjeliv? Sverige har drösvis med sådana skitungar . Se bara på hur det är förskolor och skolor. Personal som blir verbalt och fysiskt misshandlade, klasskamrater som blir mobbade och slagna och inye mint: föräldrar som står bakom sina huliganer till barn och vägrar se deras tillkortakommanden. Something's rotten in the state of Sweden för att parafrasera Hamlet.
2 alternativ
Träffa partnern endast när barnet inte är med.
Sluta träffa partnern för den ungen blir inte bättre på 10-12 år om ens någonsin.

jag försöker poängtera att det inte är okej att bete sig så, och att ansvaret i första hand ligger hos föräldrarna ? inte barnet. Min partner menar att barnet har varit med dåliga erfarenheter med tidigare ?fadersgestalter? och att det här är en slags försvarsmekanism. Jag kan absolut ha förståelse för det och tycker självklart att man ska visa empati. Men samtidigt: att ha förståelse är inte samma sak som att ursäkta dåligt beteende eller dåligt hyfs. elller har jag fel? Hur ska barnet klara sig i skolan om de har dåligt hyfs / attityd pga tidigare erfarenheter? Behöver man inte jobba med det asap då?

Barnet kommer få svårigheter med relationer pga sitt beteende. Men mamman verkar ha en förklaring som såklart ligger utanför hennes ansvar. Denna offermentalitet och oförmåga att ta ett vuxenansvar försämrar så många liv.

Jag tycker mamman skriker rödflagg. Vad känner du själv?

Jag hade ju börjat skoja om bajskorvar tillbaka jag..

Han missade i en mening "Har aldrig fått ett hej eller hejdå utan hon måste bända ur det " Där avslöjade han henne.

Lite barnsligt att inte vilja skriva ut könet tycker jag.

Barnsligt att behöva veta tycker jag. Det är inte viktigt och en faktor som gör ett inlägg mer anonymt.

Okej, men varför krångla till det? Och om man missar som han gjorde blir det bara pinsamt. Anonymt är det redan från början.

Han har aldrig tillfrågats om han vill ha dig i sitt liv. Förmodligen tycker han att det är sjukt att du alls finns med i bilden istället för hans egen förälder.

Skilsmässor skapar onaturliga sociala situationer som barn tvingas föhålla sig till. Du har faktiskt inget mandat att vara upprörd. 

Varför skulle inte din egen dotter ta efter på ett eller annat sätt när din partner så tydligt visar att det är okej?

Har tre barn sedan tidigare som aldrig skulle beté sig såhär mot min partner, både jag och min partner skulle bli skogstokiga av ett sådant beteende. Tycker att det är väldigt konstigt att du accepterar detta. Hur tänker ni att det här främjar din och barnets relation? Kommer ni få en fin relation på sikt av det här tänker du? För att inte tala om din partners och din relation... 

Har själv varit i en relation där personen hade barn sedan tidigare och jag blev kallad elak styvförälder så fort jag sade till om något eller tyckte att barnen måste kunna leka utomhus och inte bara se på tv hela dagen. Kan väl tala om att relationen inte höll länge... 

Pojken har haft en pappa som knappt har funnits där för honom, och när pappan väl var närvarande var han ofta verbalt elak och nedlåtande, även om det aldrig handlade om fysisk våld. Det här verkar ha lett till att pojken idag är väldigt defensiv gentemot män och reagerar med osäkerhet i deras närhet, vilket tar sig uttryck i det beteende jag beskrev tidigare.

 

Jag kan absolut förstå att ett barn kan bli traumatiserat av en sådan uppväxt och att det påverkar hur han agerar och känner sig Mot män. Samtidigt tycker jag inte att det automatiskt gör det okej att han får bete sig ohyfsat eller respektlöst mot andra. Jag har försökt förklara det här för min partner men jag känner ändå att man måste kunna sätta gränser på ett respektfullt sätt. Bara för att ett barn uttrycker sin osäkerhet genom dåligt beteende betyder det inte att det ska tillåtas  

Vad som är oroväckande är att din partner inte hjälper sitt barn att möta olika situationer som kan vara jobbiga. Om man som vuxen märker att barnet inte fungerar i vissa situationer behöver man hjälpa barnet. Hjälpa barnet att växa och hantera jobbiga situationer. Ge barnet stöd att klara sig. 
Att skylla på att barnet haft det jobbigt är inte en framkomlig väg. 

Tycker det även låter som att det blivit en vanesak att sträcka ut tungan och säga något elakt utan konsekvens till dig. Förstår att barnet har blivit osäkert på grund av pappans beteende, men det hjälper inte situationen att inte säga till barnet att beteendet inte är okej. Ni borde i en lugn situation kunna sitta ner och prata om beteendet och att du blir ledsen av beteendet. Upprepas beteendet får man säga till barnet "Kommer du ihåg när vi pratade om det här och att det inte känns roligt att bli kallad bajskorv osv..." Eller helt enkelt "Vi pratar inte såhär till varandra".

Barnet behöver få verktyg i att uttrycka sig med ord, istället för att sträcka ut tungan och säga något fult. Ni gör inte barnet en tjänst i att låta beteendet fortgå. Och det låter som att du skulle kunna vara en riktig fin manlig förebild för barnet, och som förebild måste man kunna sätta gränser. På så sätt lär sig ju barnet också hur man sätter gränser mot andra på ett bra sätt, istället för att ta efter pappans sätt. 

Ärligt talat låter det som att det stora problemet ligger hos mamman som möjliggör beteendet. Tror de flesta barn skulle passa på att bete sig illa om de hela tiden blev försvarade kring sitt beteende. Barnet kommer stöta på män som är lärare, fritidspedagoger, kompisars pappor, tränare osv. Hur kommer det gå för barnet om mamman bara ursäktar barnets beteende?