Skyldigheter, men inga rättigheter, som bonusförälder

Varför anser du att du ska ha ss rättigheterna?
Det är inte ditt barn. 

Om du fortsätter träffa barnet efter en separation är upp till dig och barnet att bestämma om barnet är större, annars är det den andra förälderns om bestämmer tillsammans med barnet. 

Men snälla, någon frågade vad för rättigheter jag skulle vilja ha och det är bland annat en rättighet jag skulle vilja ha. Att vara en del i barnens liv som vuxit upp med mig. Det är mitt barn, men inte biologiskt. Jag har bott heltid med barnen sedan de var små. Enda skillnaden är att jag inte fött dem.Absolut. Varför skulle detta bli en diskussion? Det är jag medveten om, jag svarade på en fråga om vilka rättigheter jag skulle vilja ha som jag inte har idag. 
Tror de flesta som skriver här i tråden inte är bonusföräldrar och är dem de så har de inte haft barnen boende heltid hos sig sen de var i småbarnsåren.

Varför tror du att föräldrar har rättigheter att vara i barnens liv när de vuxit upp?

Vuxna har relationer med vilka de vill, och relationen med föräldrarna blir ofta en spegel av hur den var när de var barn. Så om du är en viktig person för barnen nu är det god chans att du är det när de är vuxna, och att de vill träffa dig oavsett din relation med deras biologiska förälder. 

Om du har en relation till barnen så kan du såklart säga nej, sätta gränser, ringa dem för att kolla läget. Tror du att sånt alltid tas emot väl vara för att det är en biologisk förälder? 

det handlar i grunden om vilken relation man har, om man bara är pappans nya och knappt lärt känna barnen så kan man ju inte komma in och fostra. Men om man är en viktig vuxen i deras liv, känner dem väl, så kan man det. Och vi är du en viktig person för dem så kommer den relationen att kunna forts även om relationen med föräldern tar slut. 

skolval läkarvård och sånt är ju lite mer komplicerat och tydligt att bara vårdnadshavare får bestämma. Och att det ska bestämmas u samråd. Kan ju bli en riktig soppa om föräldrar och alla deras nya ska vara med i såna beslut. 

Absolut. Nu pratar jag om barn som är omyndiga, men som levt hela sina liv med en bonusförälder. T ex i 10 års tid från de att de var väldigt små och heltid. För barnen blir ju det en stor sorg och förlust om man skulle separera. Det är ju som att en förälder dött. Varken barnet eller bonusföräldern har någon rätt till umgänge.

Och det får man ju i så falla lösa med sin före detta partner. Har barnen en vettig förälder så tar de inte ifrån dem viktiga relationer. 

Min syster har en bonusdotter (eller föredetta) som hon varit bonusmamma till sedan dotter var 3 månader (hennes föräldrar var aldrig tillsammans) och hin är fortfarande bonusmamma och en nära person i dotters liv trots att min syster inte är tillsammans med pappan. Så vettiga föräldrar ser till att viktiga relationer vårdas. 

Är du själv bonusförälder? Låter nämligen inte så. Min och bonusbarnens relation är uppbyggd precis som vilken annan relation i mitt liv som inte är mina biologiska barn. Det är en relation som växt fram. En relation till ens biologiska barn börjat växa redan under graviditeten. Man knyter an, man ammar, ligger nära osv. Den naturliga tillflyktsorten är mig. När barn kommer in i bilden efter att de redan levt ett par år så blir relationen en annan och den står ALDRIG på samma grund. Jag kan alltid bli en anknytningsperson, men aldrig en primär anknytningsperson. Oavsett hur mycket jag visar att jag finns där, är omhändertagande och ställer upp. Oavsett hur många kramar, pussar, stryk på ryggen och böcker jag läser. Det finns en undermedvetenhet från bådas håll att relationen kan brytas. Jag och den andra föräldern separerar och jag flyttar t ex. Jag kanske är för hård mot barnet och denne kännes sig sviken av mig eller liknande. En konflikt med mitt barn skadar inte vår relation. Hen vet att jag alltid finns där. Jag kan inte välja bort mitt barn och undermedvetet vet barnet det.  En konflikt med mina bonusbarn skapar en spricka i vår relation. Jag är inte deras mamma. Vår relation bygger på samma stenar som en kärleksrelation eller vänskapsrelation. Inte med de stenar som kommer av att man vårdar ett spädbarn från nyfödd.

Nä, jag har bara varit bonusbarn i flera omgångar. 

Och i just mitt fall står jag faktiskt närmare min bonusförälder än min biologiska förälder. Han och min mamma är inte längre gifta, inte sen länge, men vi har en nära och fin kontakt. Med min biologiska pappa har jag en gles och sval kontakt. Och det beror uteslutande på hur de båda "fäderna" bettet" sig och agerat mot mig under uppväxten och senare i livet. 

Men visst, allt det där du beskriver är ju reella problem, så det måste man ju hantera när man sätter sig i en sån situation. Men jag tror att är man en bra och viktig vuxen i barnens liv så håller relationen för normal gränssättning och liknande. Och att höra av sig och kolla läget. 

Men inget är hugget i sten bara för att det finns biologiska band eller saknas biologiska band. Relationer kan byggas (och raseras) under hela livet. 

Exakt, det är det enda rimliga, att tillåta och uppmuntra en relation som är viktig för båda parter. Klarar man inte det så är man en sämre förälder, vissa barn har dåliga föräldrar, men så är det. Vuxna bestämmer så mycket i barnen liv, de måste se till att bestämma vettigt för barnen, inte bara får sitt eget perspektiv.