Anonym (Bonusmamma)

Sat 12 Jul 18:11

59 svar

Skyldigheter, men inga rättigheter, som bonusförälder

Jag är trött på alla skyldigheter, men inga rättigheter som kommer med att vara bonusförälder. Barnen har bott heltid hos oss i många år, jag har varit deras bonusmamma sedan de var små. Jag har sett den växa upp, format dem till individer. Som bonusförälder ska man vara den stöttande och motiverande. Le och vara glad. Swisha pengar, skjutsa/hämta, åka på butiker, köpa mors dags presenter till den frånvarande mamman, motivera till kontakt, prata positivt om mamman. Man ska locka hår, köpa kläder inför alla högtider (och alla andra dagar), köpa mopeder/a-traktor. Man ska trösta, finnas där, torka tårar, dela glädje. Man ska prata om samlevnad, preventivmedel, mens, sociala medier. Övningsköra, skjutsa till aktiviteter, sätta gränser, bli utmanad i sitt föräldraskap. Man ska vabba, ta extra semester för att de ska få ledighet.

Men man får aldrig kramar, aldrig mys, aldrig ett "Jag älskar dig" förutom när man vill ha pengar. Man ska vara allt en mamma är, utom det man får av sina biologiska barn. Dvs ovillkorlig kärlek. Minsta fel ska anmärkas på. Minsta sur ton i rösten när man säger till eller sätter en gräns ska vidarebefordras till den frånvarande mamman som ska anmärka på att man är en dålig förälder. Man ska få höra att man hellre vill bo hos den frånvarande mamman.

Bilder som fotas, som det ligger tid och kärlek bakom ska vidarebefordras till den frånvarande mamman utan ett tack tillbaka. Man ska uppdatera om sjukvårdsbesök, skolgång, tandläkarbesök utan ett tack.

Pappan är såklart också delaktig i allt, men man är en mamma. Man drar det lasset en biologisk förälder skulle dragit.

Som bonusförälder har man så otroligt mycket krav. Man ska vara den perfekta föräldern, för man har en frånvarande förälders blickar på sig. Men man har ingenting för det. Man gör det för barnet. För att denna ska få en fin och bra uppväxt trots att en av de viktigaste personerna saknas, den frånvarande mamman. Man ska ta sig an mammarollen, vara allt som en mamma är, men man saknar den delen man får från sina biologiska barn. Man tas förgivet, utan ett tack.

Det är ledsamt, men jag kommer ändå fortsätta göra det, med hopp om att någon dag ses det jag gjort. Den tiden jag lagt och att hela mitt egna liv stått på paus, för att någon annan ska kunna leva sitt.

Okänd

Mon 14 Jul 15:56

#41

Meddelande borttaget

EpicF

Mon 14 Jul 16:03

#42

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-12 18:11:22 följande:

Skyldigheter, men inga rättigheter, som bonusförälder

Jag är trött på alla skyldigheter, men inga rättigheter som kommer med att vara bonusförälder. Barnen har bott heltid hos oss i många år, jag har varit deras bonusmamma sedan de var små. Jag har sett den växa upp, format dem till individer. Som bonusförälder ska man vara den stöttande och motiverande. Le och vara glad. Swisha pengar, skjutsa/hämta, åka på butiker, köpa mors dags presenter till den frånvarande mamman, motivera till kontakt, prata positivt om mamman. Man ska locka hår, köpa kläder inför alla högtider (och alla andra dagar), köpa mopeder/a-traktor. Man ska trösta, finnas där, torka tårar, dela glädje. Man ska prata om samlevnad, preventivmedel, mens, sociala medier. Övningsköra, skjutsa till aktiviteter, sätta gränser, bli utmanad i sitt föräldraskap. Man ska vabba, ta extra semester för att de ska få ledighet.

Men man får aldrig kramar, aldrig mys, aldrig ett "Jag älskar dig" förutom när man vill ha pengar. Man ska vara allt en mamma är, utom det man får av sina biologiska barn. Dvs ovillkorlig kärlek. Minsta fel ska anmärkas på. Minsta sur ton i rösten när man säger till eller sätter en gräns ska vidarebefordras till den frånvarande mamman som ska anmärka på att man är en dålig förälder. Man ska få höra att man hellre vill bo hos den frånvarande mamman.

Bilder som fotas, som det ligger tid och kärlek bakom ska vidarebefordras till den frånvarande mamman utan ett tack tillbaka. Man ska uppdatera om sjukvårdsbesök, skolgång, tandläkarbesök utan ett tack.

Pappan är såklart också delaktig i allt, men man är en mamma. Man drar det lasset en biologisk förälder skulle dragit.

Som bonusförälder har man så otroligt mycket krav. Man ska vara den perfekta föräldern, för man har en frånvarande förälders blickar på sig. Men man har ingenting för det. Man gör det för barnet. För att denna ska få en fin och bra uppväxt trots att en av de viktigaste personerna saknas, den frånvarande mamman. Man ska ta sig an mammarollen, vara allt som en mamma är, men man saknar den delen man får från sina biologiska barn. Man tas förgivet, utan ett tack.

Det är ledsamt, men jag kommer ändå fortsätta göra det, med hopp om att någon dag ses det jag gjort. Den tiden jag lagt och att hela mitt egna liv stått på paus, för att någon annan ska kunna leva sitt.

Vem säger att man ska det?

EpicF

Mon 14 Jul 16:06

#43

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-12 18:11:22 följande:

Skyldigheter, men inga rättigheter, som bonusförälder

Jag är trött på alla skyldigheter, men inga rättigheter som kommer med att vara bonusförälder. Barnen har bott heltid hos oss i många år, jag har varit deras bonusmamma sedan de var små. Jag har sett den växa upp, format dem till individer. Som bonusförälder ska man vara den stöttande och motiverande. Le och vara glad. Swisha pengar, skjutsa/hämta, åka på butiker, köpa mors dags presenter till den frånvarande mamman, motivera till kontakt, prata positivt om mamman. Man ska locka hår, köpa kläder inför alla högtider (och alla andra dagar), köpa mopeder/a-traktor. Man ska trösta, finnas där, torka tårar, dela glädje. Man ska prata om samlevnad, preventivmedel, mens, sociala medier. Övningsköra, skjutsa till aktiviteter, sätta gränser, bli utmanad i sitt föräldraskap. Man ska vabba, ta extra semester för att de ska få ledighet.

Men man får aldrig kramar, aldrig mys, aldrig ett "Jag älskar dig" förutom när man vill ha pengar. Man ska vara allt en mamma är, utom det man får av sina biologiska barn. Dvs ovillkorlig kärlek. Minsta fel ska anmärkas på. Minsta sur ton i rösten när man säger till eller sätter en gräns ska vidarebefordras till den frånvarande mamman som ska anmärka på att man är en dålig förälder. Man ska få höra att man hellre vill bo hos den frånvarande mamman.

Bilder som fotas, som det ligger tid och kärlek bakom ska vidarebefordras till den frånvarande mamman utan ett tack tillbaka. Man ska uppdatera om sjukvårdsbesök, skolgång, tandläkarbesök utan ett tack.

Pappan är såklart också delaktig i allt, men man är en mamma. Man drar det lasset en biologisk förälder skulle dragit.

Som bonusförälder har man så otroligt mycket krav. Man ska vara den perfekta föräldern, för man har en frånvarande förälders blickar på sig. Men man har ingenting för det. Man gör det för barnet. För att denna ska få en fin och bra uppväxt trots att en av de viktigaste personerna saknas, den frånvarande mamman. Man ska ta sig an mammarollen, vara allt som en mamma är, men man saknar den delen man får från sina biologiska barn. Man tas förgivet, utan ett tack.

Det är ledsamt, men jag kommer ändå fortsätta göra det, med hopp om att någon dag ses det jag gjort. Den tiden jag lagt och att hela mitt egna liv stått på paus, för att någon annan ska kunna leva sitt.

Den enda skyldigheten man egenligen har som bonusförälder är att vara en vuxen person i barnets närhet och behandla bonusbarn på ett bra sätt.

Några andra skyldigheter har man faktiskt inte.

Allt detta du rabblar upp är frivilligt. Men är man en normal och ansvarstagande vuxen bonusförälder så hjälper man självklart till och finns där för barnet. Men som sagt, det är inga skyldigheter utan helt frivilligt.

EpicF

Mon 14 Jul 16:10

#44

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-12 19:11:14 följande:

Gör man inte skillnad på barnen om man köper kläder åt den ena men inte andra? Skjutsar den ena men inte den andra? Betalar körkort till den ena men inte den andra? osv. Allt detta görs ju för att barnen inte ska känna sig särbehandlade. Jag tänker att det är en stor skillnad om barnen bor varannan vecka vs hela tiden också. Att bo hela tiden under samma tak innebär att det är svårare att "dela upp". Vi är alla en familj där man också förväntas göra samma saker med alla barnen. Vi har bott tillsammans hela deras uppväxt i princip.

Aliona skrev 2025-07-12 18:47:11 följande:

Oj, vad fint av dig att göra allt det där. Men tycker du verkligen att det är en bonusförälders skyldighet?

Jag både tänker och känner att det är min skyldighet. Det tas förgivet att jag ska göra allt detta. Både från skolan som kontaktar mig att hämta sjuka bonusbarn, vården som ringer och ger mig inbokade tider, barnen som ställer frågan osv. Man får höra att man inte ska särbehandla barnen osv. När man levt tillsammans så pass länge som vi gjort så blir alla barn "våra". Aldrig varit aktuellt med växelvis boende. Jag är mamman, den kvinnliga förebilden, oavsett om jag vill det eller ej. Men utan det biologiska bandet och medfödda kärleken som kommer från barnen. Jag älskar mina bonusbarn, villkorslöst. Jag skulle göra allt för dem. I mitt hjärta och själ är dem MINA barn. Men de har inte samma känsla då de har sin biologiska mamma med i bilden.

Om du tycker det är jobbigt så hänvisar du till barnets biologiska förälder.

EpicF

Mon 14 Jul 16:15

#45

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-13 09:46:26 följande:

Ja, det gör dem. Oftast i första hand, men även om pappan inte svarat.

Då hänvisar du till pappan.

Anonym (Anna)

Mon 14 Jul 17:40

#46

Jag blev alldeles rörd av att läsa hur du engagerar dig för barnens bästa! Jag tycker att det verkar som att barnen älskar dig otroligt mycket genom det du beskriver om hur de låter dig vara delaktig. Mina barn säger nog också till oftast att de älskar mig när de vill ha något (9 och 12 år) men jag vet att de gör det. Jag tror också att i längden kommer de förstå att du är deras mamma i högre grad än den biologiska. Min sambo är i ditt läge och han säger ibland att han känner att mina barn älskar honom när de beter sig lite oförskämt eftersom det är så de kan vara mot mig.

håll huvudet högt i att du gör något för dessa barn som har en så kass mamma!

Lönnsirap

Mon 14 Jul 20:14

#47

Tyvärr är det väl en klockren analys att visst typ av föräldraskap är än mer otacksamt än annat. Och självklart blir det mer komplicerat när det finns någon i dess närhet inte mår toppen.

Och kring styvförälderskapet finns dessutom en massa tabun, utifrån att alla sagor som inte längre handlar om bio-föräldrar, utan ju behöver ett avstånd.

Men detta sagt tänker jag att det tyvärr ingår i familjelivet att vissa saker är mer orättvisare än annat. I TS fall fattar jag att det ibland är segt, men tycker faktiskt det är toppen att hon ser och observerar vad hon känner, så att hon inte är omedveten om det finns vissa skillnad i hennes familj. Inte för att hon vill, utan för att barnen som har en "riktig" mamma faktiskt har ytterligare en vuxen att förhålla sig till.

Anonym (Anna)

Tue 15 Jul 08:31

#48

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-14 00:05:48 följande:

Exakt så!
Tack!

Anonym (Betty) skrev 2025-07-13 22:53:23 följande:

Jag syftade inte på kärnfamilj. Jag menar att separerade bioföäldrar också kan få en känga av "då flyttar jag till pappa". Är ingen kommentar som bara binusföräldrar får.

Älskar du själv alltså dina bonusbarn precis lika mycket som dina egna barn? Ingen skillnad alls i dina känslor? Skulle du gå i döden för dem alla? Eftersom att du önskar att de ska gilla dig som man gillar en bioförälder.

Nej, det är väl klart. Det är ju såklart inte bara jag som får höra att man vill flytta till mamma, utan även sambon. Ja, jag älskar dem precis lika mycket. Exakt samma känslor. Gråter på på deras skolavslutningar, gråter av lycka när de får ett A precis som dem gör, gråter av sorg när deras mamma tabbat sig för att det gör så ont i mig att se dem må dåligt. Jag har vabbat flera månader när ena barnet var allvarligt sjukt i psykisk ohälsa (tillsammans med sambon), jag har vakat vid hennes säng, hållit hennes hand, besökt henne åtminstone två gånger varje dag på sjukhuset (sambon var inlagd med henne 24/7 då det var tvungen vara en vårdnadshavare), suttit på akuten i timmar. Slagits för rätt hjälp. Gått på otaliga BUP möten. Lejonmamman har kommit fram när hon blev mobbad i mellanstadiet. Jag har skjutsat till aktiviteter två dagar i veckan i många, många år och därmed fått sluta tidigare från jobbet. Jag har hållit om dem gråtandes i min famn. Haft otaliga samtal om relationer, kompisrelationer, skolan, känslor. Jag har sminkat, lockat håret, lärt mig flätor från TikTok, övningskört. Precis som jag hade gjort och gör för mina biologiska barn om de är/var sjuka, ensamma, mobbade, i behov av stöd eller utveckling.

Jag har gjort så även för mina biologiska barn. Jag gör frukost på sängen, lagar fina middagar med fina dukningar, bakar tårtor, bakar allt fika de önskar sig till sina födelsedagar, sparar till presenter de önskar sig. Jag spenderar lika mycket tid med mina bonusbarn som biologiska barn, både tillsammans och ensamtid. Går på shoppingturer, tillsammans och enskilt. Hämtar, lämnar. För mig är det ingen skillnaden. Enda skillnaden är responsen jag får, som är betydligt mer kärleksfull från mina biologiska barn. Jag tvingar mig inte på bonusbarnen, de kan säga nej om de inte vill ha mig där. Men de vill ofta att jag följer på vårdbesök, utvecklingssamtal osv för att jag är mer verbal och talför. Men istället för att säga Tack för allt du gör, som mina biologiska barn gör, säger de ingenting. Det tas mest förgivet att jag ska göra det. Kan jag inte delta på ett möte kommer frågan "Varför kom du inte?" och när svaret var att jag inte kunde får jag tillbaka "Man har rätt att vabba och du får vabba för det besöket". Medan mina biologiska barn är mer "Är du säker att du kan komma? Du blir inte jätte stressad på jobbet då och får massor att göra sen?" och sen får man ett tack för att man kom. De erbjuder sig att ta bussen för stt jag ska slippa hämta, medan bonusbarnen tar förgivet att de ska bli hämtade. De biologiska barnen visar generellt mer omtanke än bonusbarnen gör. Det gör också att känslan av att man har massa skyldigheter blir större.

Förstår du hur jag menar?
Känns på dina inlägg som att du vill hitta saker att klaga på, något slags kryphål för att kunna säga "Sedär du förtjänar ingen kärlek från dina bonusbarn".

Jag vänder mig själv ut och in för mina bonusbarn (och biologiska barn). Jag gör det för att jag vill att de ska ha det så bra som möjligt. Jag gör det utan förväntan att få något tillbaka. Men det är klart det är en sorg också, att man ger hela sig själv men inte får något tillbaka. Det innebär inte att jag är bitter eller behandlar dem annorlunda för det. Jag lever på hoppet att de en dag kommer inse allt jag gjort för dem.

Jag tycker nästan att det du beskriver här är den yttersta bekräftelsen för att de älskar dig som en förälder; att de tar dig för given. Att de önskar att du är med även i de lägen där det bränner till.

Till skillnad från dina biologiska barn är ju dessa bonusbarn skadat gods; de har en mamma som har fallerat både som förälder, medborgare och människa. Det skojar man inte bort; att i varje läge tänka på att verbalisera kärlek och tacksamhet är övermäktigt.

Anonym (V8)

Tue 15 Jul 08:41

#49

Anonym (Obvious) skrev 2025-07-13 11:57:10 följande:

Det är din man som är problemet här.

Haha.. den allmängiltiga förklaringen till det mesta på Familjeliv.

Anonym (Bonusmamma) Trådstartaren

Mon 21 Jul 16:43

#50

EpicF skrev 2025-07-14 16:06:07 följande:

Den enda skyldigheten man egenligen har som bonusförälder är att vara en vuxen person i barnets närhet och behandla bonusbarn på ett bra sätt.

Några andra skyldigheter har man faktiskt inte.

Allt detta du rabblar upp är frivilligt. Men är man en normal och ansvarstagande vuxen bonusförälder så hjälper man självklart till och finns där för barnet. Men som sagt, det är inga skyldigheter utan helt frivilligt.

Läser du ditt eget meddelande?
Ni som undrar vart ska:et kommer ifrån. Läs ovanstående
"Det är frivilligt, men du är onormal och inte vettig om du inte gör det". Exakt så!

Alla pratar om frivillighet. Men det är inte frivilligt, för gör man det inte är man dum i huvudet.

Tukt

Mon 21 Jul 17:02

#51

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-21 16:43:09 följande:

Läser du ditt eget meddelande?
Ni som undrar vart ska:et kommer ifrån. Läs ovanstående
"Det är frivilligt, men du är onormal och inte vettig om du inte gör det". Exakt så!

Alla pratar om frivillighet. Men det är inte frivilligt, för gör man det inte är man dum i huvudet.

Det var väl ingen som tvingade dig starta en bonusfamilj?

Anonym (Va)

Mon 21 Jul 20:39

#52

Får man ovillkorlig kärlek från biologiska barn?
Jag är nog inte min mammas barn då

Anonym (Erick)

Tue 22 Jul 07:34

#53

Försök att inte bli bitter.

Som någon annan skrivit här så är det du som väljer hur du agerar. Du måste inte fylla den biologiska mammans plats. Det är schysst att du försöker, men inte om du ser det som ett otacksamt tvång.

Förr eller senare kommer bonusbarnen att förstå hur det varit, och kanske till och med tacka dig. Men det är inte säkert. Det du gör bör du göra för att du tycker om att göra det, inte för att framstå som en God Människa i dina egna eller andras ögon.

Det är nog inte så ovanligt att män förväntar sig att deras nya kvinna ska gå in och ta alla mammaplikter, mammauppgifter, mammaansvar. Om det är så TS man gör så bör hon ta ett allvarligt samtal med honom om det. Du kan hjälpa till, inte ta över. Barnen har redan två föräldrar.

ResanTillMelonia

Wed 13 Aug 21:59

#54

Herre gud. Jag hade ALDRIG i LIVET tagit hand om någon annans barn!!! Varför gör folk det. Jobb jobb jobb

Ezmeraldah

I förrgår 01:49

#55

www.oru.se/nyheter/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv-2023/bonusmamman-har-inga-rattigheter-men-manga-skyldigheter/

Ezmeraldah

I förrgår 01:51

#56

www.sverigesradio.se/avsnitt/bonusmamman-viktig-for-att-barnen-ska-kunna-bo-hos-pappan

Anonym (Kvinna30år)

I förrgår 22:16

#57

Varför ens vara tillsammans med någon som har barn? aldrig förstått mig på såna kvinnor som ger sig in i såna relationer. Jag har aldrig dejtat någon som har barn och är inte intresserad av det heller. Men av någon konstig anledning så verkar män med barn - dras till mig, vilket är skumt. Tack men nej tack liksom.

Ditt problem är vanligt - där bonusmammorna blir behandlade som obetalda nannys/slavar till slut och man får ingenting tillbaks ? nej men jag hade aldrig orkat med det, det är inte värt att offra sina egna pengar och sin frihet till att ta hand om en annan människas avkomma. Din partner ska betala för sina egna barn - allt. Om jag var du hade jag lagt mina pengar på resor, spa och restaurangbesök. Sluta lägga ner pengar på dom. Visst vill du vara snäll så får barnen varsin present vid julafton och på födelsedagar? men inget mer.

Det finns många singelmän som undviker ensamstående mammor av samma anledning. Jag förstår dom. För tänker likadant. Jag hade lämnat mannen och bonusbarnen om jag var du, det är bättre att du bildar familj med en man som inte har barn sen tidigare.

Anonym (Semi)

I förrgår 22:32

#58

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-12 18:11:22 följande:

Skyldigheter, men inga rättigheter, som bonusförälder

Jag är trött på alla skyldigheter, men inga rättigheter som kommer med att vara bonusförälder. Barnen har bott heltid hos oss i många år, jag har varit deras bonusmamma sedan de var små. Jag har sett den växa upp, format dem till individer. Som bonusförälder ska man vara den stöttande och motiverande. Le och vara glad. Swisha pengar, skjutsa/hämta, åka på butiker, köpa mors dags presenter till den frånvarande mamman, motivera till kontakt, prata positivt om mamman. Man ska locka hår, köpa kläder inför alla högtider (och alla andra dagar), köpa mopeder/a-traktor. Man ska trösta, finnas där, torka tårar, dela glädje. Man ska prata om samlevnad, preventivmedel, mens, sociala medier. Övningsköra, skjutsa till aktiviteter, sätta gränser, bli utmanad i sitt föräldraskap. Man ska vabba, ta extra semester för att de ska få ledighet.

Men man får aldrig kramar, aldrig mys, aldrig ett "Jag älskar dig" förutom när man vill ha pengar. Man ska vara allt en mamma är, utom det man får av sina biologiska barn. Dvs ovillkorlig kärlek. Minsta fel ska anmärkas på. Minsta sur ton i rösten när man säger till eller sätter en gräns ska vidarebefordras till den frånvarande mamman som ska anmärka på att man är en dålig förälder. Man ska få höra att man hellre vill bo hos den frånvarande mamman.

Bilder som fotas, som det ligger tid och kärlek bakom ska vidarebefordras till den frånvarande mamman utan ett tack tillbaka. Man ska uppdatera om sjukvårdsbesök, skolgång, tandläkarbesök utan ett tack.

Pappan är såklart också delaktig i allt, men man är en mamma. Man drar det lasset en biologisk förälder skulle dragit.

Som bonusförälder har man så otroligt mycket krav. Man ska vara den perfekta föräldern, för man har en frånvarande förälders blickar på sig. Men man har ingenting för det. Man gör det för barnet. För att denna ska få en fin och bra uppväxt trots att en av de viktigaste personerna saknas, den frånvarande mamman. Man ska ta sig an mammarollen, vara allt som en mamma är, men man saknar den delen man får från sina biologiska barn. Man tas förgivet, utan ett tack.

Det är ledsamt, men jag kommer ändå fortsätta göra det, med hopp om att någon dag ses det jag gjort. Den tiden jag lagt och att hela mitt egna liv stått på paus, för att någon annan ska kunna leva sitt.

Vilka rättigheter relaterat till att vara bonusförälder vill du ha som du inte har idag?

ClumsySmurf

Igår 00:02

#59

Ezmeraldah skrev 2025-08-15 01:49:44 följande:

www.oru.se/nyheter/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv-2023/bonusmamman-har-inga-rattigheter-men-manga-skyldigheter/

pappans nya partner tar på sej mycket av omsorgen är det = traditionella könsroller = ojämställt oavsett orsak

Skyldigheter och rättigheter är väl ändå något man bör förhandla om?

Kallar man det ojämställt om mammans nya partner tar på sej mycket av det ekonomiska ansvaret för både för mamman ochnbarnen som inte är hans?

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-12 19:11:14 följande:

Gör man inte skillnad på barnen om man köper kläder åt den ena men inte andra? Skjutsar den ena men inte den andra? Betalar körkort till den ena men inte den andra? osv. Allt detta görs ju för att barnen inte ska känna sig särbehandlade. Jag tänker att det är en stor skillnad om barnen bor varannan vecka vs hela tiden också. Att bo hela tiden under samma tak innebär att det är svårare att "dela upp". Vi är alla en familj där man också förväntas göra samma saker med alla barnen. Vi har bott tillsammans hela deras uppväxt i princip. Jag både tänker och känner att det är min skyldighet. Det tas förgivet att jag ska göra allt detta. Både från skolan som kontaktar mig att hämta sjuka bonusbarn, vården som ringer och ger mig inbokade tider, barnen som ställer frågan osv. Man får höra att man inte ska särbehandla barnen osv. När man levt tillsammans så pass länge som vi gjort så blir alla barn "våra". Aldrig varit aktuellt med växelvis boende. Jag är mamman, den kvinnliga förebilden, oavsett om jag vill det eller ej. Men utan det biologiska bandet och medfödda kärleken som kommer från barnen. Jag älskar mina bonusbarn, villkorslöst. Jag skulle göra allt för dem. I mitt hjärta och själ är dem MINA barn. Men de har inte samma känsla då de har sin biologiska mamma med i bilden.

Jag vet pappor som gör samma sak med barn som inte är deras, skillnaden är kanske att om de inte haft några rättigheter och inget att säga till om
hade antagligen mamman fått leta en annan man.

Anonym (Bonusmamma) skrev 2025-07-12 19:11:14 följande:

Gör man inte skillnad på barnen om man köper kläder åt den ena men inte andra? Skjutsar den ena men inte den andra? Betalar körkort till den ena men inte den andra? osv. Allt detta görs ju för att barnen inte ska känna sig särbehandlade. Jag tänker att det är en stor skillnad om barnen bor varannan vecka vs hela tiden också. Att bo hela tiden under samma tak innebär att det är svårare att "dela upp". Vi är alla en familj där man också förväntas göra samma saker med alla barnen. Vi har bott tillsammans hela deras uppväxt i princip. Jag både tänker och känner att det är min skyldighet. Det tas förgivet att jag ska göra allt detta. Både från skolan som kontaktar mig att hämta sjuka bonusbarn, vården som ringer och ger mig inbokade tider, barnen som ställer frågan osv. Man får höra att man inte ska särbehandla barnen osv. När man levt tillsammans så pass länge som vi gjort så blir alla barn "våra". Aldrig varit aktuellt med växelvis boende. Jag är mamman, den kvinnliga förebilden, oavsett om jag vill det eller ej. Men utan det biologiska bandet och medfödda kärleken som kommer från barnen. Jag älskar mina bonusbarn, villkorslöst. Jag skulle göra allt för dem. I mitt hjärta och själ är dem MINA barn. Men de har inte samma känsla då de har sin biologiska mamma med i bilden.

Skyldigheter, men inga rättigheter, som bonusförälder

INNEHÅLL